Alv

Bilddagboken är en ständig uppsjö av kärleksförklaringar till höger och vänster, kyssbilder undertecknade med att de kommer älska varandra för evigt och jag blir lika förvånad varje gång när jag ser åldrarna på dem.

En kille visar sig vara två år äldre än min yngsta lillebror och tanken hisnar. En surkärringsdel i mig muttrar något om att "de vet väl inget om kärlek?" innan jag snabbt brottar ner den. Det är bara... skrämmande. Skrämmande att inse att åldern börjar ticka på mig och att det snart är tio år sedan jag fann min första, svindlande kärlek. Det är så länge sedan nu att jag knappt kan komma ihåg mer än brottstycken, som när han hälsade på enbart mig en helg och vi satt och kysstes i flera timmar i mörkret utanför teaterlokalen i Kumla där moder och fastern hade danskurs.

Är det redan så förbaskat många år sedan? Uppenbarligen. Visserligen är det väl lite sockersött med små pussande hundvalpar men den negativa delen av mig ser bara hur de sedan sitter med hjärtat krossat för första gången och troligen inte sista.

Fan, jag börjar bli gammal även om jag förnekar det. Jag ser mig i spegeln och funderar över om en tjugofemåring ska se ut så, det finns ju skräckexempel som ser ut som gamla kärringar och gubbar vilket jag verkligen hoppas att jag inte gör. Fast, det finns ju självförnekelse.

Nej, nu i vår är det jag som fyller sexton igen!

Varför verkar det ibland som om allt man gör i livet är för någon annans skull och inte för min egen?

Jag kom upp från sängen fyra på eftermiddagen idag, jag hade inget annat för mig så jag låg i sängen och somnade om med jämna mellanrum. Det har resulterat i en dundrande huvudvärk och en känsla av att jag är totalt värdelös.

Sitter nu och tittar efter arbete och fastnar i djungeln, funderar återigen om jag ska gå till arbetsförnedringen men det enda de gör är en plan för att få bort mig från statistiken så fort som möjligt. Det som de skulle behöva hjälpa mig med är en fast telefon så jag kan ringa runt och försöka hora bort mig istället. A-kassa är jag ju inte med i och det är ju inte som att arbetsförnedringen är kompetenta och utbildade människor precis.

Vad har det gått? Tre veckor? Klättrar redan på väggarna och får panik över att jag inte har någon sysselsättning, samtidigt så har jag mage att vara kräsen men någon måtta får det vara. Telefonförsäljare är samma sak som husmögel, dåligt och förstörande.

Hatar det här. Jag är inte gjord för att sitta still.

Ju mer jag vet, desto mer har jag att oroa mig för, mer att grubbla över, mer att ligga sömnlös över. Listan blir bara längre och längre och jag skulle inte ha något emot att lägga upp den här men vissa saker är faktiskt för personliga för att hora ut på nätet hur som helst.

Slutresultatet är däremot att jag ligger och stirrar rakt ut i mörkret innan jag somnar och bara oroar mig, dygnsvridningen har ju inte gjort det bättre och jag funderar på att göra en helnatt igen i ett tappert försök att få det rätt igen. Det är för mycket som snurrar runt, för mycket fritid för mig att ha vilket bara förstorar dem.

Senaste tillägget är arbete med en ny liten twist. Jag har som sagt problem med kronofogde även om det inte är mitt fel från början utan jag får bara ta en annans skit. Och kommer det något om att jag får skylla mig själv så vankas det stryk. Jag vill inte ha mer snusförnuftiga människor som ler lite översittande för att sedan säga: "Ja, jag skulle då ALDRIG gå i borgen!" på ett sätt som gör att jag känner mig extra dum i huvudet.

Men jag är uppenbarligen dum i huvudet, det krävs bara en gång av något för att jag ska falla dit, en enda gång uppenbarligen.

Så nu ligger jag och gör ingenting samt gruvar mig för hur i hela friden det blir om jag nu skulle hitta ett arbete eller om jag bara ska gå till socialen på en gång. För tänk om kronofogden skickar räkning när de får nys om att jag har fått ett arbete? För jag TÄNKER INTE BETALA HANS FÖRBANNADE SKIT! Samtidigt så får jag absolut panik av att inte ha något att göra, dagarna blir till en seg smörja och jag känner inte för att umgås med någon eftersom jag bara känner mig meningslös och tråkig.

Visst, tänk på barnen i Afrika och på uteliggarna i Stockholm men jag tänker hellre på mig själv och min värld och i den världen är det här ganska jobbigt.

Så nu blir det Twin Peaks hela natten, sms ut i ingenting och tedrickande. Ibland hatar jag mitt liv.

Mycket från det här året skulle må bra av att raderas för att fatta sig kort. Det ska bli intressant att se vad nästa har för djävulstyg i beredskap.

I ett försök att vrida tillbaka dygnet (även om jag inte förstår varför eftersom jag ändå inte har något för stunden att gå upp tidigt på morgonen för) så tittade jag igenom nästan hela sista säsongen av Sex and the city för att hålla mig vaken. För någonstans runt tre på natten kom jag fram till att jag lika gärna kunde fortsätta vara vaken för att se om det gick vilket gjorde att kvällen tillbringades i soffan med te, chokladcapuccino och stickning.

Sex and the city är sådant där som känns så tjejigt att jag nästan tycker det är lite pinsamt att erkänna att jag faktiskt har hela den rosa skokartongen med alla säsongerna.. Samma som att jag ibland sitter och bölar till Grey's anathomy. Andra har skelett i garderoben, jag har små flickor i rosa ballerinakjolar som kommer ut i anfallsformering då och då.

Pinsamt.

Har fortfarande ingen aning om vad jag ska ha på nyårsafton men jag har väl ett förslag att ta till men jag vet inte om jag vågar prova det för att se hur det ser ut på.


På tal om något helt annat.. Något jag aldrig kommer att förstå är varför folk har mer än ett täcke i sängen. Är de så frusna kan de lika gärna köpa ett extra varmt för att kompensera. Samma som när några som lever tillsammans har varsitt täcke, det är väl närheten man är ute efter? Det är två saker som inte kommer komma innanför mina (eller våra, vem nu den andre skulle kunna vara) är dubbelsäng eller två täcken. Hundratjugo centimeter är det ultimata, den går att nyttja för två vänner som sover utan att bli trång och den uppmuntrar ett par att gosa närmare varandra.

Det är illa när till och med min bägare börjar rinna över av att höra självförnedring eftersom jag anser mig vara ganska kunnig inom det området.

För hur mycket jag än klagar över mig själv, över att jag känner mig ful, fet och värdelös så kunde saker och ting ha varit mycket värre. Jämför jag mig med Roseanne Barr så som hon såg ut den uråldriga serien från åttio/nittio-talet är jag rätt och slätt ett bombnedslag. Om jag inte jämför mig med alla mina tjusiga vänner utan istället med a-lagarbänken här i Kumla så är jag ljuvlig som ett smultronsnår i sommarsolen.

Jag är underhållande, smittar med mitt skratt, lagar utsökta våfflor, klär i det mesta jag tar på mig eftersom jag faktiskt har smak för vad som passar min lekamen, jag är kort och gott underbar för någonstans får gränsen gå.

Visst, jag har mina sämre dagar där jag vill kräkas ur allt jag har på insidan, då jag inte vill se mig i spegeln eftersom det enda jag ser är en barbapappa men egentligen vet jag mycket väl att det mesta av det inte sitter i kroppen utan i ögonen och hjärnan.

Samt att nu är det ju snart dags för nytt år då man kan lova sig en massa idiotiska löften man aldrig kommer hålla, jag önskar bara att jag var rik nog för att kunna skaffa mig ett träningskort. Det är en sådan härlig ironi, de enda som har tid med att träna är de som är arbetslösa men de har istället inte ekonomin för att klara av att betala det. Ljuva värld!

Dags att återgå till julklappsinslagande och frukostätande, jag kan inte få in det att det är jul i morgon.

Någonstans trodde jag att en profilbild skulle föreställa personen som ÄGER profilen, inte avkomman de producerar. Eller så är det en armé av spädbarn som kommer ta över världen snart eftersom de uppenbarligen är smarta nog för att skapa konton, föra sociala liv på internet, konspirera till maktövertagande och liknande.

Varför envisas alla med att försvinna? Varför kan de inte bara lägga in bilderna i album, varför måste de pressas upp överallt? Jag vill se hur NI ser ut, inte era barn. Vill jag titta på dem så tittar jag väl banne mig på andra bilder. Jag ska ta bilder i toaletten när jag har suttit riktigt länge eftersom avföring också är en del av mig för att se reaktionerna men eftersom jag inte är smaklös så tänker jag inte göra det.

Människan har avlat hela tiden eftersom det är det som är meningen så varför skulle alla bli så imponerade nu? Det finns en film som heter Children of men eller liknande, det var där någonstans jag började inse att jag förmodligen har lika stort hjärta som Grinchen och jag skiter fullständigt i det.


Någon som har sett julstämningen förresten? Jag tror att jag har tappat bort den och jag börjar sakna den.


Dagen har gått åt till att vara extremt bakfull och min kropp stoltserar med ett antal nya blåmärken och bulor, jag trillade nämligen ur sängen under natten för att jag inte kunde hålla balansen. Min säng rör sig uppenbarligen. Träningsvärken är gnagande i benen och min vänstra stortå är skinnflådd. Varför? Pepparkaksfest. Vin, apfelkorn, päron baja och öl. Totalstudsande till 2 unlimited. Min ursäkt till det? För att jag får dansa till det eftersom det är min barndom. Japp. Ursäkter till absolut allt.




Pirates rule.

"Nej, jag ska behålla för att jag har redan tagit bort en gång och det gör jag inte om!" måste väl vara en av de vanligaste ursäkterna för att behålla barn. Vad sägs om att alla förbannade idiotiska honor med tickande klockor tänker över saker och ting, situationen för stunden och SER TILL ATT SKYDDA SIG?!

Det är inte en ursäkt att ta till, om man nu inte vill göra något sådant en gång till så SKYDDAR MAN SIG. P-piller är inte så förbannat dyrt, kondomer må vara tråkiga men de fungerar större delen av fallen, spiraler finns för de som inte tål hormonerna så vad fan är problemet?

Jag blir så förbannad att den största önskan för stunden är att göra en riktig snorloska som sedan skall placeras i ansiktet på alla förbannade konor i världen som tar till det där. Vad sägs om att skaffa sig bättre män som kanske vill vara delaktiga? Jag må vara en barnahatare av stora mått men jag är väl fanimig inte så förbannat korkad att jag skulle ta till sådant! Mina småsyskon kan säkerligen räknas som plåsterbarn varav min yngste bror knappt kommer ihåg att mamma och pappa har bott tillsammans, hur djävla roligt är det på en skala?

Alla djävla slampor borde tvångsteriliseras för att komma till verkligheten, sedan kan de fanimig sitta och ruttna bort på en ö med stulna babianbarn som sakta svälter ihjäl för att deras kroppar inte kan ge dem vad de behöver.

Nej, jag tänker inte vara snäll och förstående, jag skiter i att jag kanske kommer komma i en sådan situation själv någongång för även om jag inte har några planer på att bli förälder så har jag vett nog att tänka på andra. Ibland är det bättre att låta saker vara intet istället för att säga "Tänk om mitt barn hade kommit på botemedlet mot cancer?!" och sedan våndas över det. Själar återföds och jag tror inte ödet skulle låta en sådan stor sak försvinna i en abort om det nu är meningen att ett sådant botemedel ska uppfinnas.

Spontana utbrott är härliga, pulsen blir så skrämmande hög då och den där känslan av maktlöshet gör mig tokig.

För att avsluta mitt vredesutbrott tänkte jag skriva ett antal svordomar till.

Helvetes, djävlars djävlar, fan och hans moster, könsord, könsord, sexförsäljare, fuktig sommaräng, utstickande klump, svordom, bomber och granater, Reinfeldt, EU, Förenta amerikanska-djävla-staterna.



Moralkakor och predikningar betackar jag mig för även sådana saker som: "Du kan faktiskt inte säga något om det där för det kan vara si och så och ditten och datten och blädiblä" eller att abort är mord. Ibland kan mord vara saker som är nödvändiga, hur illa det än må låta.


Homo idiotsapiens, jag förbannar att jag är en av dem jag med.

Väl hemkommen strax efter halv tio så ligger det ett brev från vården med ett knattrat brev från psykologen/psykoterapeuten:

"Jag fick Ditt meddelande om att Du inte ville ha några nya tider och jag respekterar naturligtvis Ditt beslut. Jag vill ändå förmedla till Dig att den uppfattning jag fick under våra samtal var att Du inte alls mår bra och jag tror att Du skulle kunna få hjälp via någon form av psykoterapi. Om Du känner att Du trots allt skulle vara motiverad att fullfölja de bedömningssamtal vi inlett är Du varmt välkommen att höra av Dig till mig på telefonnummer [...] eller till mottagningen."

Nu var det så dags att komma fram till det, uppenbarligen så lägger jag mina egna åsikter i andras ansikten också eftersom det inte var det jag fick intryck av. Inte en chans att jag tänker fullfölja det, vissa saker är inte ens jag envis nog att ta itu med. Vissa väderkvarnar får vackert stå utan att det kommer en riddare och försöker slå ner dem.

Vad är det för nytta med att lägga sig i sängen innan tolv när jag ändå bara vaknar mitt i natten antingen av mig själv eller av mardrömmar? En poltergeist rev ner allt i mitt badrumsskåp och jagade mig ut ur lägenheten eftersom jag blev skräckslagen, det enda jag hann riva med mig att skyla mig med var min rosa morgonrock som av någon mystisk anledning hängde i hallen.

Återigen blev det att sova med tänd lampa och försöka tänka på musik för att inte valsa in på farliga tankar som bara kommer starta fantasin. Resultatet idag är att jag är trött, trött,  TRÖTT.

Lade mig i sängen halv elva ungefär, spelade DS till halv tolv för att avsluta med lite framtids- och pengaångest samt försök till att lugna ner mig själv med att det inte är så förbannat farligt, att jag faktiskt kommer klara av det.

Vad lär jag mig av det här då? Antingen behöver jag en lobotomi för att slippa tankesnurrande innan jag somnar vilket säkerligen inte gör drömmarna bättre eller så skiter jag helt enkelt i att lägga mig i sängen innan tolv.

När jag var liten var jag mörkrädd, jag vågade aldrig gå runt pappas hus med lugna steg hur mycket jag än försökte att behärska mig. Första delen var inga problem men sedan blir det KOLSVART och hjärtat börjar krypa upp i halsgropen, sista delen sprang jag alltid som om jag hade demoner i hälarna. Jag minns att jag gick samma runda när jag var sjutton eller något liknande och jag lyckades visserligen gå runt även om allt på insidan vrålade åt mig att jag skulle springa.

Det första egna hemmet (eller, mitt och min väns första egna hem) var lika illa det, där spökade det vilt och jag rusade alltid till min skrivbordslampa, tände den och stirrade sedan stint ut i rummet.  Det skulle faktiskt inte ha förvånat mig om det hade stått stelnade monster i sann lek-anda (ett två tre - rött ljus för de som har lekt den) med klorna utspärrade mot mig. Jag försökte att gå lugnt med även om det kanske såg lugnt ut i andras ögon var alltid paniken i närheten.

Jag tycker att det borde kunna bli bättre ju äldre man blir men icke, jag pratade en gång om det på en familjemiddag och en medlem i denna höll med om mörkrädsla medan hennes sambo fnös och tyckte att det var ju precis samma saker som när det är ljus bara att man inte ser dem. Så jag är väl på sätt och vis glad över att jag håller fantasin igång med att vara mörkrädd även om det får mig att tänka på en serie av Joakim Pirinen.

Samma sak är det i den här lägenheten, jag rusar snabbt genom hallen med hjärnan full av lallande småsånger för att slutligen slänga mig på knappen. För några dagar sedan var jag faktiskt tvungen att sova med en lampa tänd eftersom jag drömde precis innan jag vaknade till så att det blev precis samma effekt som om någon i rummet hade sagt något högt. Att då sova själv och vara vaken med sin egen fantasi gjorde det inte lätt, önskade ganska mycket att min stereo hade varit ikopplad och inte nära skrothögen för att skrämma bort alla nattliga maror. Det finns säkerligen en vetenskaplig förklaring på att det låter som om det är röster precis när man vaknar så att man tror att det är det som har väckt upp ur sömnen. Fast jag litar inte riktigt på vetenskapen, det är väl det som gör mig mörkrädd.


Tack och lov så är det inte ofta som det blir så, jag får vara tacksam för det lilla här i världen vilket gör att jag kan sluta tänka på att köksavloppet stinker apa så fort någon annan får för sig att diska. Kan de inte lära sig av mig och endast diska i nödfall? Pft, amatörer.

Ja, jag är feg ibland. Istället för att ta det på tiden som var uppsatt så ringde jag med flit under lunchtid för att prata in ett meddelande om att jag inte tänker komma till psykologen/psykoterapeuten mer. Jag tänker inte heller byta till någon annan nisse för nu. räcker. det.

I helvete heller att jag tänker gå till ännu en för att börja om från början, kan de inte börja läsa journalen istället för NÅGON måste ju ha gjort noteringar vid det här laget så att de kan ställa några förbannade ledande frågor?!

Icke då, berätta, berätta, berätta... Det är det enda som det går ut på hur mycket jag än försökte påskina att jag tyckte det var ganska jobbigt. Det roliga är att de två saker som jag tycker är allvarliga viftades bort som om det bara var en fotnot om vad jag hade ätit till middag. Eller så var det väl jag som TRODDE att jag var tydlig om det men skadan var redan skedd och jag undvek smidigt ämnet utan att ens tänka på det. Efteråt så kändes det som om jag hade missat något viktigt vilket var sant.

Så nu skiter jag i vården och jag återgår till det förhållande jag hade tidigare, tandläkare och akutsjukvård om jag bryter mig eller något annat lättläkt för det här tror jag inte  på.

Jag känner med alla andra som sliter med att få hjälp för det lilla jag har skrapat på ytan är nog för att jag ska tycka att det är jobbigt. Nu återgår jag till "Själv är bäste dräng!" och självhjälp för, tro det eller ej, jag börjar faktiskt må bättre och jag tror inte jag har mycket att tacka vården för.

I helgen ska jag göra våfflor, dricka vin och glömma bort verkligheten. Lysande.

Ju mer jag hör om vissa objekt av arten homo sapiens desto mer förstår jag vilka sorgligt egoistiska varelser vi är.

Visserligen är jag väl en smula gammeldags (ska det vara med e eller a?) med att tycka att ett barn ska ha två föräldrar som åtminstone försöker vara tillsammans innan pjuklarven är född. Varför måste så många vara så förbannat själviska för?! Är verkligen abort en sådan vidrig sak att ta till även om det kanske är det bästa för stunden? Det är inte ofta det är moraliskt försvarbart att prompt behålla bara för att när den andra parten totalvägrar föräldraskap, vad är det för en barndom att få? Växa upp med en förälder? Det ska mycket till för sådant beslut, som att fanskapshonan har väldigt, väldigt svårt att avla och absolut vill avla av sig eller något liknande. Men att behålla bara för sakens skull, hallå.. Ni sitter inte i sjön.. Det finns många år kvar att avla på, varför måste alla ha så förbannat, djävla bråttom?

Är det inte dags att tänka på barnet kanske? Att det faktiskt är ganska trevligt med två föräldrar inte bara ur känslomässig synpunkt utan även praktisk synpunkt. Jag kan tänka mig mycket roligare saker än att vara ensamstående mamma där det troligen är väldigt intressant att försöka pussla ihop arbete, barnomsorg och ett liv på samma gång.

Men icke.. Ingen lyssnar på mig. Det är väl därför jag troligen aldrig kommer vilja avla av mig, för att jag vill att ungfanskapet ska få så bra som möjligt vilket är svårt att göra numera.

Är det inte lättare att skaffa ett djur  om man nu vill bry sig om något? En katt är lättare att göra sig av med när man tröttnar, det blir alltid ett sabla liv om man avlivar mänsklig avkomma.

Ursäkter lämnas ut för de som känner sig träffade men jag har alldeles för mycket i huvudet för att hinna med att vara trevlig ibland. Jag är bra på att ta det mesta negativt och just nu känns det mesta ganska mycket åt det hållet så kom inte med något "Det ordnar sig" för då skriker jag.

Jag vet väl att det ordnar sig med det mesta, det är mer att jag inte ser fram emot att behöva resignera i det som ordnar sig, stor skillnad.

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en upprörd röst som klagade på att han hade åkt fast för fortkörning och det enda jag lyckades kläcka ur mig var något liknande: "Tjaa, åker man för fort får man skylla sig själv." Inte riktigt vad han hade tänkt sig men varför ska jag trösta någon som medvetet trotsar lagar? Jag skulle inte beklaga sorgen om någon i min närhet åker fast för snatteri eller skattesmitning mer än att beklaga faktumet att det är trist med böter.

För det med fortkörning är något som riktigt, riktigt, RIKTIGT irriterar mig! Hastigheterna finns där av en anledning, för att det är tätort, slingriga vägar, olycksdrabbad väg.. Ändå väljer större delen av svenska befolkningen att köra för fort och en del tycker även det är riktigt underhållande att göra gester åt de som väljer att hålla hastigheten. Är det sedan någon som vill påpeka att jag bara kommer hastigheten nu för att körkortet är relativt nytt för att lägga till med den där förhatliga frasen om att jag kommer köra för fort jag med.

Visst, jag håller ibland några kilometer för fort bara för att det är väldigt lätt att göra det. Böterna för några kilometers övertramp svider i plånboken men det finns inget som gör att medkänsloradarn stängs av så som när de som medvetet kör för fort väntar sig medömkan för att de har åkt fast för fortkörning. Vad är nästa steg, att jag ska beklaga sorgen för mördare för att de inte lyckades sopa igen spåren? Okej, lite väl stort steg men jag försöker bara göra mig förstådd.

Jag skulle kunna arbeta heltid som lapplisa på Mariebergs köpcentrum, den parkeringen är perfekt lystmäte för min inneboende sadism och jag skulle förmodligen tycka det är roligare att se folks arga miner när de ser böterna än att ha andra nöjen för mig.

Bara en liten upplysning, tvärstreckade linjer på en parkeringsplats betyder inte reserverad plats för latmaskar som inte orkar köra sin lata röv ett par meter längre ifrån entrén, det betyder PARKERING FÖRBJUDEN.


Gott folk, kverulanten har vaknat igen!

Facebook är som vi alla vet ondska. Det enda man egentligen finner ut där förutom några intressanta applikationer att ödsla tid på är att alla åldras och att många av de som gör det inte gör det med värdighet. En grupp finns där för att samla de av oss som höll till i Exilens grå vrår en gång för tio år sedan, som vanligt finns det ett ställe där man kan förklara sina framsteg sedan dess och många har valt den tråkiga vägen.

Visserligen är det väl inget fel i att gå den tråkiga vägen så länge de som gör det inte klandrar de som INTE gör det men sedan kommer det ett sådant där inlägg som får mig att fundera på om personen i fråga hamnade fel.  Det var ju som sagt väldigt vanligt att läsa fel på Exilen och Entrén.

"Faktum är att såhär 10 år efter att allting började så minns jag mest det. Visst spelade vi biljard nån gång. Visst var det roligt att Halloween-dekorera en kvarterslokal. Men jag minns mest att jag såg människor vara otrogna mot varann och konsekvenserna därav. Jag blev slagen en gång och jagad med rakblad en annan gång av chatmedlemmar som tappat besinningen. Jag minns ett par som skar varann i armarna och drack varandras blod för att de "var vampyrer".

Nej, Exilen-åren minns jag med ett snett leende och en lätt skakning på huvudet. Vi var unga och många var både vilsna och oförståndiga. Hoppas de flesta av oss börjat hitta vad vi sökte.

Idag är jag fru, mamma och socionom och trivs med utmaningarna i mitt nuvarande arbete inom rättspsykiatrin. Jag har grymt många vuxenpoäng men väger upp dem med att ha fantastiskt roliga tjejkompisar."

Det är fel att skylla Exilen på det beteendet eftersom det oftast alltid blir otrogenhet på något vis när en större grupp människor samlas, självklart är det smidigt att skylla det på stället vi var på. Inte var det Exilens fel att denna person lyckades finna de rötägg som alltid måste finnas till för att visa de guldkorn som även de fanns. Så kallade vampyrer fanns det överallt, inte bara på Exilen och de hade säkerligen gjort samma sak även om de inte hade varit där.

Fast visst är det härligt att någon kan vifta bort sina ungdomsår genom att trösta sig med att de åtminstone har barn och tjejkompisar...


Jag tror inte riktigt att vi var på samma ställe, vad jag minns så var Exilen det första ställe jag upptäckte att jag faktiskt hade ett värde. För första gången fann jag något som kunde kallas kärlek och en gemenskap jag inte varit med om mer än i en grupp som kunde räknas på en hand. Jag hörde till, jag tycktes om, jag var med. Fortfarande kan jag med värme se tillbaka på en fest där jag på skämt svepte in i köket och tjoade "Tadaa!" vilket svarades med glada tillrop och hälsningar. Aldrig förut hade jag hört en grupp människor glatt säga "Hej, Alv!" förut, aldrig hade jag känt mig trygg med en större folksamling som bland exilarna.

Jag hittade fanimig vad  jag sökte och Exilen hjälpte mig dit utan att jag behövde avla barn för att finna ett värde och syfte, jag hittade en stor del av mig själv även om jag fortfarande gräver efter resterna. Jag hittade ett socialt umgänge, jag formades till den jag är idag, jag fann min humor, jag fann vilka som var de rätta vännerna, jag fann mindre smickrande sidor av mig själv och jag fann vägar att försöka ta hand om dem.

Även om jag inte har ork att bli arg eftersom den lilla, pyttiga, ödmjuka delen av mig försöker övertyga mig om att alla har rätt att tycka olika (så länge de inte tycker tvärtemot mig. Ja, jag fann självironin då också.) så har jag svårt att hålla mig från den välbeprövade frasen:



STICK TILLBAKA TILL ENTRÉN!





..och sluta spotta på min ungdom.

Jag vet att jag kom på ett riktigt intressant ämne jag kunde ha spytt ut mina åsikter om hur länge som helst (samt gjort det ganska underhållande att läsa på samma gång, det du!) men även om jag försökte göra en rejäl minnesanteckning så gick det  mindre bra att minnas det nu när jag väl är hemma med fingrarna på tangentbordet.

Helgen guldkantades av bokmässe-besök och högläsande av erotiska noveller, det finns faktiskt inget som är så avtändande men samtidigt så förbaskat underhållande. Båda följde med spänning kyrkoherdens jakt på att slippa sitt morgonstånd på över tjugo sidor av bisarrt dåligt författarskap (stackars sextiotalsmänniskor) men ack så roligt att läsa högt! Jag är däremot ganska usel på det vilket resulterar i att jag läser på tok för snabbt samt får paniksvettningar över hela kroppen och det dåliga skrivsättet gjorde det inte lättare. Vad sägs om en mening på över två sidor? Det går inte att få en bra rytm på det.

Till slut fick äntligen kyrkoherden ner sin praktstake, inget river så gott som en mödom, och klockaren kunde lyckligt klämta i klockorna. Jag tror att det dåliga språket smittar!