Alv

Ju mer jag hör om vissa objekt av arten homo sapiens desto mer förstår jag vilka sorgligt egoistiska varelser vi är.

Visserligen är jag väl en smula gammeldags (ska det vara med e eller a?) med att tycka att ett barn ska ha två föräldrar som åtminstone försöker vara tillsammans innan pjuklarven är född. Varför måste så många vara så förbannat själviska för?! Är verkligen abort en sådan vidrig sak att ta till även om det kanske är det bästa för stunden? Det är inte ofta det är moraliskt försvarbart att prompt behålla bara för att när den andra parten totalvägrar föräldraskap, vad är det för en barndom att få? Växa upp med en förälder? Det ska mycket till för sådant beslut, som att fanskapshonan har väldigt, väldigt svårt att avla och absolut vill avla av sig eller något liknande. Men att behålla bara för sakens skull, hallå.. Ni sitter inte i sjön.. Det finns många år kvar att avla på, varför måste alla ha så förbannat, djävla bråttom?

Är det inte dags att tänka på barnet kanske? Att det faktiskt är ganska trevligt med två föräldrar inte bara ur känslomässig synpunkt utan även praktisk synpunkt. Jag kan tänka mig mycket roligare saker än att vara ensamstående mamma där det troligen är väldigt intressant att försöka pussla ihop arbete, barnomsorg och ett liv på samma gång.

Men icke.. Ingen lyssnar på mig. Det är väl därför jag troligen aldrig kommer vilja avla av mig, för att jag vill att ungfanskapet ska få så bra som möjligt vilket är svårt att göra numera.

Är det inte lättare att skaffa ett djur  om man nu vill bry sig om något? En katt är lättare att göra sig av med när man tröttnar, det blir alltid ett sabla liv om man avlivar mänsklig avkomma.