Alv

Facebook är som vi alla vet ondska. Det enda man egentligen finner ut där förutom några intressanta applikationer att ödsla tid på är att alla åldras och att många av de som gör det inte gör det med värdighet. En grupp finns där för att samla de av oss som höll till i Exilens grå vrår en gång för tio år sedan, som vanligt finns det ett ställe där man kan förklara sina framsteg sedan dess och många har valt den tråkiga vägen.

Visserligen är det väl inget fel i att gå den tråkiga vägen så länge de som gör det inte klandrar de som INTE gör det men sedan kommer det ett sådant där inlägg som får mig att fundera på om personen i fråga hamnade fel.  Det var ju som sagt väldigt vanligt att läsa fel på Exilen och Entrén.

"Faktum är att såhär 10 år efter att allting började så minns jag mest det. Visst spelade vi biljard nån gång. Visst var det roligt att Halloween-dekorera en kvarterslokal. Men jag minns mest att jag såg människor vara otrogna mot varann och konsekvenserna därav. Jag blev slagen en gång och jagad med rakblad en annan gång av chatmedlemmar som tappat besinningen. Jag minns ett par som skar varann i armarna och drack varandras blod för att de "var vampyrer".

Nej, Exilen-åren minns jag med ett snett leende och en lätt skakning på huvudet. Vi var unga och många var både vilsna och oförståndiga. Hoppas de flesta av oss börjat hitta vad vi sökte.

Idag är jag fru, mamma och socionom och trivs med utmaningarna i mitt nuvarande arbete inom rättspsykiatrin. Jag har grymt många vuxenpoäng men väger upp dem med att ha fantastiskt roliga tjejkompisar."

Det är fel att skylla Exilen på det beteendet eftersom det oftast alltid blir otrogenhet på något vis när en större grupp människor samlas, självklart är det smidigt att skylla det på stället vi var på. Inte var det Exilens fel att denna person lyckades finna de rötägg som alltid måste finnas till för att visa de guldkorn som även de fanns. Så kallade vampyrer fanns det överallt, inte bara på Exilen och de hade säkerligen gjort samma sak även om de inte hade varit där.

Fast visst är det härligt att någon kan vifta bort sina ungdomsår genom att trösta sig med att de åtminstone har barn och tjejkompisar...


Jag tror inte riktigt att vi var på samma ställe, vad jag minns så var Exilen det första ställe jag upptäckte att jag faktiskt hade ett värde. För första gången fann jag något som kunde kallas kärlek och en gemenskap jag inte varit med om mer än i en grupp som kunde räknas på en hand. Jag hörde till, jag tycktes om, jag var med. Fortfarande kan jag med värme se tillbaka på en fest där jag på skämt svepte in i köket och tjoade "Tadaa!" vilket svarades med glada tillrop och hälsningar. Aldrig förut hade jag hört en grupp människor glatt säga "Hej, Alv!" förut, aldrig hade jag känt mig trygg med en större folksamling som bland exilarna.

Jag hittade fanimig vad  jag sökte och Exilen hjälpte mig dit utan att jag behövde avla barn för att finna ett värde och syfte, jag hittade en stor del av mig själv även om jag fortfarande gräver efter resterna. Jag hittade ett socialt umgänge, jag formades till den jag är idag, jag fann min humor, jag fann vilka som var de rätta vännerna, jag fann mindre smickrande sidor av mig själv och jag fann vägar att försöka ta hand om dem.

Även om jag inte har ork att bli arg eftersom den lilla, pyttiga, ödmjuka delen av mig försöker övertyga mig om att alla har rätt att tycka olika (så länge de inte tycker tvärtemot mig. Ja, jag fann självironin då också.) så har jag svårt att hålla mig från den välbeprövade frasen:



STICK TILLBAKA TILL ENTRÉN!





..och sluta spotta på min ungdom.