Alv

Efter att ha varit ännu en tur till Hallsberg som med bussarnas lite skeva tidtabell (när ska världen börja snurra runt mig egentligen? Skärpning, bussbolag!) så har jag nyss kommit hem och slevade ner havregryn och vatten i en skål för att äta en alldeles försenad frukost.

Självklart vänder jag på mängden, det är ju ändå hela två ingredienser, vilket resulterar i en dubbel sats och en Alv i matkoma.

Havregrynsgröt är inte gott. Det är inte äckligt heller. Det bara... är. Jag äter det för att stilla hungern i brist på annat men det behövs mycket tillbehör för att göra det njutningsfullt.

Mycket annat är så här i verkligheten också. Saker är slemmiga, nödvändiga och måste sväljas ner bara för att man måste.

Min syn på sjukvård och allt vad den har att göra med har tidigare i livet varit simpel och förståelig:

Man bryter ett ben, de gipsar det. Man får ett hål i en tand, de lagar det.

Numera har jag upptäckt den inre världen som jag inte tror att de har så stor koll på som de borde, jag finner mig inslängd med en främmande människa som jag ska blöda ur mig allt som gör ont på insidan för att må bättre. Egentligen skulle det kunna vara en total galning som LÅTSAS vara kurator/psykoterapeut/psykolog bara för att få höra om andra människors insida.

Jag hatar sådant, dels för att det är en främmande värld som jag inte är van vid för fem öre samt att de helt plötsligt kräver att jag ska tänka själv. Vården innan har varit pekfingervård, tandläkaren säger "Borsta tänderna!" och läkaren säger "Ta tabletterna två gånger om dagen i en vecka" och nu går de till "Hur vill du att vi ska hjälpa dig?" och "Berätta om dig själv".

Vad i helvete ska jag svara på det? Jag har ingen aning om hur sjukvården är och om inte ens de vet det så kanske de ska sluta arbeta inom det istället för att fråga patienterna om det. Fast jag biter ihop och försöker ändå för att jag inte finner någon annan utväg för det som ibland bubblar upp även om jag flera gånger skäms över att det går så lätt för mig att få "hjälp" när det finns så många andra som säkerligen behöver det bättre. Jag tror inte att det är något större fel på mig utan det är bara saker och ting som är ur spår men att få det föringat till att det är dålig självförtroende känns ungefär lika inspirerande som om jag hade trott mig köpa mitt favoritspel för dyra pengar och upptäcka att det är en piratkopia.

Är det så enkelt? Går allt att förklara enbart med det? Är mitt dåliga självförtroende och att jag ser ner på mig själv den enda orsaken till allt? Klarade jag inte av mitt sommarvikariat för att jag har dålig självbild? Jag skulle kunna ta upp så många andra saker men eftersom jag inte vill bli klassad som en av alla dessa bekräftelsehoror så undviker jag det.

Det är ju just därför jag inte har vågat söka hjälp, för att jag har varit rädd för att bli förringad och nedminskad till något smått. Nej, det är inte som att jag skriker efter en diagnos att ha som förklaring men det lät bara så..

futtigt.

Tänk om det är så enkelt? Tänk om de andra enkla tankarna jag har haft angående allt det här också stämmer? DÅ blir jag rädd på riktigt.

Inte nog med att jag måste vara aktsam på vilka ord jag använder när jag skriver en arbetsansökan, jag måste även förklara vad jag gör på min fritid så att de inte bara beaktar mitt kunnande i branschen utan även om jag är en trevlig prick att ha med på personalfesterna.

Det visar ju lite hur desperata alla är för att få ett arbete, visst att man ska kunna berätta om VARFÖR de ens ska tänka på att anställa just mig men varför måste det betyda att jag gladeligen ska berätta vad jag gör på fritiden? Tänk om personen som läser den är avogt inställd till det jag sysslar med på fritiden och då knycklar ihop mitt brev?

Är det inte lika bra att skriva på en gång vad de vill att man ska göra för att få tjänsten så man slipper allt runtsvansande?

Äh.

Det jag hör från mina grannar får mig att få uppfattningen att det enda de gör är att gräla, hosta, lyssna på skitmusik på onödigt hög volym eller utöva sexuella övningar i sängen. Det är inte speciellt underhållande att höra rakt igenom väggen utan att anstränga sig en hona skrika sig hes till någon som muttrar med basröst eller hostar till svar.

Så jag svarade senare på kvällen med att dansa i min hall med hörlurar, jag studsade runt, hoppade, skakade på sittmusklerna och viftade med händerna väl medveten om att det säkerligen såg hysteriskt roligt ut för de som råkade titta in genom mitt köksfönster. Det kan jag bjuda på, då ser de åtminstone att det är någon som har roligt i det här huset emellanåt.

Nu kunde mina grannar undra över de stampande ljuden och fundera över vad i hela friden jag gjorde men hellre det än kvävd gråt och annat trist.

Jag kanske bara skulle göra något oväntat, se om personen i fråga verkligen skulle mena något med sitt erbjudande, ta emot biljetterna, åka ner dit och ha meningslöst sex, få frukost och sedan åka hem. Döda mina små önskedrömmar om vad jag tror att livet går ut på och bli som den människoapa man ska vara.

Utrota alla fjärilslarvsägg som ligger och väntar på rätt tillfälle att kläckas för att få insidan att bubbla och bara se krasst på allt istället. Komma fram till att livet består av att man ska arbeta, tjäna pengar, knulla, avla barn, äta och inget mer.

För ta bort allt annat, ta bort allt "själsligt liv" och det är vad som återstår. Pfft.

Livliga, verkliga drömmar som jag nästan kan ta på och sedan vaknar jag upp här. Vissa dagar går bra och även om de är flertalet mer än de dåliga dagarna så är de dåliga så pass låga att det väger upp mängden på de bra.

Alla de där onödiga tankarna som jag verkligen försöker att knuffa undan tar vackert en kölapp och väntar till rätt tillfälle istället för hur det än verkar låta på mig så vill jag inte vältra mig i min egen olycka.

Det är bara det där..

(överskriften läses bäst med Jonas Gardells ansiktsuttryck och röst när han säger "På Priiinsen.." i föreställningen Livet)

Det är ju meningen att man ska lära sig av allt man gör, fast ibland ska man nog inte gå till överdrift med vad man lär sig. Vad lär jag mig av att slänga soporna varenda gång? Visst, de luktar inte om man slänger dem, men det har jag redan lärt mig för länge, länge sedan. Så jag går till termen förhållanden som har varit ett kärt och bittert ämne den senaste tiden här i mitt skrivande. Japp, jag har självironi och jag känner väl till alla mina stadier och hur de går över. Börjar sakta men säkert bli mig själv men det sker dessvärre av att jag trycker bort allt och sedan bubblar det upp ett tag för att sakta gå ner igen.

Men, men... Vad har jag lärt mig under de här tio åren av mitt liv? Jag började leva för ungefär tio år sedan kan man väl säga också men det har jag redan tagit upp här om jag inte missminner mig, däremot får de läsare som känner ork att leta på det leta på egen hand.

Våren 1998 var jag en fånig liten femtonåring som knappt hade tittat åt någon av hankön med hjälp av annat medie än tvskärm och bilder. I mars samma år trillade förälskelsen på besök och jag fann mig ha en fyra år äldre pojkvän, lite sådär klichéartat att ha en pojkvän som snart kunde köpa ut åt mig.

Vad lärde jag mig av den turen? Att jag inte var hemsk och oälskad. Att den första kärleken aldrig någonsin lämnar en helt. Det är inte som att jag tänker på det varenda dag men några gånger om året kan jag finna mig att minnas tillbaka. Det kunde ha varit en värre människa att lämna bort den delen till även om slutet blev lite konstigt. Fast, jag lärde mig att man inte ska börja göra slut via chatt, det blir väldigt konstigt sedan.

Våren 2001 var det dags för en riktig tabbe. Känslan av att vara totalt hatad av hela världen och att det aldrig kommer finnas någon för mig infann sig efter ett par års torka (självförtroende är för mesar) och jag gjorde en av de stora förbjudna sakerna. Blev tillsammans med en väns ex. Vilket lärde mig att det ska man absolut inte göra och jag lärde mig även vad ett rebound var vilket jag var då.
 
Sommaren 2001 lärde jag mig att rebound inte är bra för någon del, inte för lögnaren eller offret. En av de saker jag skämdes för många år och jag bad personen i fråga om ursäkt för det varje gång jag fick chansen.

Hösten 2001 - Sommaren 2006 trillade jag dit rejält och lärde mig mycket under dessa nära fem år. Som att kommunikation är något av det viktigaste som finns. Att man inte är komplett glad hela tiden bara för att man har sambo, är förlovad och lycklig, förhållanden har upp- och nedgångar vilket alla borde veta om man inte är totalt korkad. Jag lärde mig angående kompromisser, om risken att fastna alltför mycket med den man älskar och glömma bort alla andra som betyder något och slitet med att ta sig tillbaka till dem. Jag lärde mig mycket om att bo samman med någon annan och allt sådant praktiskt. I slutet lärde jag mig dessvärre att allt verkar ha ett slut och att det är precis lika djävligt för båda parterna, samt att det kunde kanske ha kunnat blivit mindre panik om det hade funnits mer kommunikation.

Vintern 2006 lärde jag mig att bara nyttja kött inte är för mig, det är för mycket känslor inbakat i sådana saker och jag får vackert finna mig i att jag inte är så som de vill att man ska vara numera. De åsikterna finns överallt här eftersom jag fortfarande har svårt att finna mig i att jag är sådan.

Under 2007 och en liten bit in i 2008 fann jag ut att även om någon är äldre än mig så kan jag ändå vara så mycket mer kunnig i livet än denne. Jag hittade mindre smickrande delar av mig själv som jag fick försöka ta itu med och jag upptäckte ÄN en gång att det där med att hålla isär kött och känslor verkligen inte är mitt gebit. Samt att kommunikation bara fungerar om BÅDA två pratar, inte att den ena pratar och pratar, frågar och frågar men bara får tystnad tillbaka och ett "ja, det kunde ju ha blivit lättare om jag hade sagt något" i slutänden när det är för sent. Jag lärde mig att svälja min konflikträdsla, ta tjuren vid hornen och tala ut åtskilliga gånger. Jag lärde mig att jag är exceptionellt duktig på att lura mig själv till att det inte är så farligt för att under tiden ha fallit handlöst för längesedan och sedan bli sårad i efterhand för att jag var för dum att fatta.

Har även fått omformulera mycket av mig själv under årets gång eftersom jag samtidigt med att leva ett låtsasliv har trampat en väg till kurator åtskilliga gånger vilket gjorde att jag blev ett monster. Jag har fått se över mig själv om och om igen för att inse att vissa saker inte är godtagbara medan vissa saker VISST är det. Jag har fått tänka över allt flera gånger och försökt inse att man inte kan finnas underbar för alla människor här i världen (jag kan ju inte rå för att mänskligheten är dum i huvudet. Pfft)


Och om jag nu inte har lärt  mig något av allt så får jag väl tänka på all booty jag har samlat på mig under tiden. Heh

Det är svårt att koncentrera sig på något bra för stunden, hur mycket kära mor än har sagt om att det här kommer ordna upp sig och att det kommer bli bra.

Så jag går tillbaka till navelskåderi i brist på annat, surfar runt på sidor och känner det där modiferingssuget komma smygande. Två piercingar till har jag planerat och en stor del av mig vill åka in till Örebro och ta dem båda på en gång, den ena har bara någon månads läketid och jag vill ha den. Jag vill ha tatueringar, vet inte riktigt vilka än för det är så många jag vill ha så jag funderar på att knata in till någon med gott rykte och fråga om de kan snygga till de jag har som behöver bättras på.

Ett av de sämsta sättet att försöka stöta på mig var när en kille var dum nog att förolämpa mina tatueringar, inte speciellt smidigt och det kunde ha undvikts med några ordförändringar bara.

Jag vill sticka hål i mig själv, sätta färg i skinnet, förbättra mig, förändra mig, så som man alltid gör. Känna den där stickande smärtan och lyssna på det hypnotiska surret, känna nålen penetrera genom min kropp, kunna medge att det gör ont men ändå stå ut. Knyta näven, bita ihop om det behövs och sedan se resultatet i spegeln. Känna att det finns något annat som kan göra ont och veta att det kommer något positivt ur det.

För modifieringsträsket kommer man aldrig ut när man väl har börjat, däremot börjar jag få ont om plats beroende på de val av motiv jag har gjort. Men den kungliga familjens symbol i svanken, lotusblommor vid höfterna.. Önskelistan är lång.

En vanlig reaktion när jag berättar för någon att jag har fastnat i träsket med Kronofogden är den där lite översittande minen följt utav "Ja, JAG skulle då AAALDRIG gå med på något sådant." precis som om jag är dum i hela djävla huvudet bara för att jag för en gångs skull gjorde något snällt. Det är ingen som verkar bry sig om att jag trodde att det var en person som gick att lita någorlunda på utan det är bara jag som är korkad för att jag var så dum att jag gick med på det.

Nästa andetag brukar vara "Men det är ju bara att betala och så är det ute ur världen." vilket gör mig ännu mer ilsk. Visst, det stämmer väl men varför ska jag bara sitta där och betala för någon annans snedsteg? Det gör mig rosenrasande att veta att han med all säkerhet kommer komma ur det här för uppenbarligen behöver man vara skolad i det här ämnet.

Jag fick veta att den andre personen hade bestridit det medan jag inte hade gjort det. Vart skulle jag ha gjort det egentligen?! På delgivningspappret står det klart och tydligt att det bara är ett papper som visar att jag har tagit del av informationen, inte att jag tar ställning till det men uppenbarligen läste jag inte tillräckligt noga för uppenbarligen är det då man ska överklaga vilket han har gjort vilket betyder att det är jag som helt plötsligt ska betala över tolvtusen kronor för att han är ett djävla arsle som inte klarar av att leva själv även om han är över fyrtio år.

Nej, jag har inte bara suttit och tittat på breven när de har kommit, jag har haft kontakt med sådana som arbetar inom Kronofogden men uppenbarligen är de inkompetenta där med och ger inte ut sådan information. Det är skit samma att jag inte behöver betala av det för att det är en som känner sig skyldig till att jag hamnade i den här situationen. Det är skit samma det med. Det som irriterar mig är att han kommer undan!

Om jag vore stor och stark samt hade tillgång till vapen så skulle jag troligen gå hem till honom och meja ner honom, för även om han kommer undan så ska han få ont av det. Hur ska jag kunna anlita ett inkassoföretag som privatperson när jag knappt vet vad jag ska ta för något, rådet är visserligen bra men det är säkerligen dyrare för mig att betala dem samt om han ändå inte betalar så har jag ju i slutändan fått betala ännu mer. Jag vill ha ett sådant där mygelföretag som driver in det, som hotar med att knäcka benpiporna på honom om han inte betalar.

Visst, det går att stämma honom men det står ju ord emot ord och uppenbarligen så verkar de tro på honom så. Samt att om jag inte vinner så får man stå för hela kalaset själv och någonstans inbillar jag mig att advokater är dyra påhitt.

Jag känner mig alldeles handlingsförlamad, jag är som ett rådjur som stirrar rakt in i billyktorna istället för att hoppa åt sidan. Jag vet inte var jag ska börja och jag vill bara få ett nervöst sammanbrott, bli inlåst på ett hospital för att slippa allt.

Men jag har inte ork till det heller.


Så behandla mig inte som om jag vore dum i huvudet. Säg inte de där förbannade översittarkommentarerna om att ni minsann aldrig skulle ha gjort så för de sårar något grymt. Tar någon av läsarna åt sig så har väl denne uppenbarligen sagt något men det här är mer riktat rakt ut till alla jag har andats om det till. Det verkar som att så fort man säger något om sådant här så har alla svar på hur duktiga de är som inte har gjort något sådant.

Men visst, jag är ju uppenbarligen dum i hela huvudet, det är ju bara att titta på det senaste året så.

Det känns lite som om det mesta just nu är emot mig.

Jag har återigen fått brev från Inkasso och Kronofogden där de förklarar för mig att jag på en gång ska betala 12000 kronor annars kan det bli fråga om utmätning. Varför de bestämde sig för det är för att jag uppenbarligen inte varit aktiv nog att härja med dem och jag tycker att jag har gjort nog.

Snälla, snälla, kan jag inte bara få lägga mig i soffan, somna för att aldrig vakna mer. Min största mardröm har skett och jag orkar inte mer.

Ändrat 3 feb 00.37 Inskett är inte ens ett ord, vet inte vad det var meningen att det skulle vara.

Rensade ut i mailen, mycket som togs bort om man säger så men så hittade jag ett guldkorn bland annat:

"Om man säger högt till folk att man skulle rent spontant ibland vilja ta en yxa och gå lös på alla jävlar som bara råkar knalla i ens väg. Då stirrar de förfärade på en medans Alv bara skulle säga - vore det inte bättre att använda kulspruta eller eldkastare istället? mindre slafsigt, med sin fullkomligt lugna och ljuva stämma..."

Skrev en vän till mig för snart sju år sedan. Ja, min humor har sådana där inriktningar och det finns faktiskt sådana som förstår den också.

Tja, det går ju inte att säga så mycket än att det här året kunde ha börjat åtskilligt mycket bättre. Däremot får man väl tänka positivt genom att det kan inte bli annat än bättre fast sådant käns lite farligt att säga högt, då kanske något övernaturligt hör mig och så sitter jag i skiten än mer.

Tiden framöver här kommer att vara en mindre orgie i mina egna tankar om saker och ting, men det är väl dags att rannsaka om sig själv och göra något bra av det. Komma fram till vad i helvete jag ska göra med mitt liv för allvarligt talat, jag kan inte fastna i Kumla för resten av livet.

Morgondagen ska tas upp av att göra ett ordentligt CV och att tråckla ihop en ansökan till det guldsmedsjobb jag fann ledigt i Uppsala.  Fortfarande fel håll i landet men det är ju en början till att göra något åtminstone.

Arbetsförnedringen får vänta någon dag till, någon måtta får det vara på ambitionen att förnedra sig, jag har ju redan hört av mig till psykologen i hopp om att få ett tjusigt litet brev om några dagar med en ny tid. Det är dags att damma bort lite skit på mig och hitta den där som jag är meningen att jag ska vara utan allt dåligt självförtroende, alla tänk om-troll och alla andra djävlar som envisas med att stöka till mig.  Jag vill inte vara lättpåverkad längre.


Det och så ska jag gå och slänga soporna snart, det luktar illa här.

Nej, nej..

Det är NI som skatta er lyckliga över att få tillbringa en stund i min närhet. Inget annat.

En Alv är lättast att finna på bibliotek, bland ungdomsböckerna, engelska avdelningen med dito böcker, serierna eller i den bekvämaste fotöljen utan alltför mycket folk runt omkring. Hon tycker om lugn och ro och tar helst andra människor i lagom doser, helst mindre grupper av närstående men större går att tolerera om det finns rusdrycker att lätta upp tungan och hämningarna med.

Den personliga lyan består av högt värdesatta ägodelar, varav en bokhylla och en guldsmedsbänk med tillbehör är det som har första platsen i hennes hjärta. Diverse saker med ordet "Nintendo" stämplat på sig i rött försvaras med näbbar och klor om något skulle hota dem.

Att närma sig en Alv går aldrig att sätta regler på, det lättaste är att försiktigt visa sin närvaro, presentera olika positiva saker såsom litteratur, spel, musik (med rätt inriktning förstås) för att lugna ner misstänksamheten. Hon har visat sig kunna vara mycket misstänksam mot många och släpper inte gärna in vem som helst i sin privata lya om det inte är någon yttre påverkning som visar effekt. Många studier har utförts och det har kommits fram till att det klassiska med så kallad personkemi är det lättaste sättet att se om det går att närma sig. Hon har för vana att visa lite allt eller inget-tendenser när det gäller närmningar och de som kommer intill kan känna sig utvalda och kan se fram emot mycket underhållande tid i framtiden.

Kännetecken:
De yttre attributen har varierat sig mellan åren alltsedan studierna påbörjades och grundade sig vid början av den personliga utvecklingen med en förkärlek för svarta plagg och spetsiga saker. Hon kunde ses sitta framför elektroniska hjälpverktyg där hon försiktigt studerade andra livsformers beteenden och fann på så vis en grupp. Det har sedan verkat bli en nedgång i personlig utveckling på grund av grupptillhörande med vissa tvång för att sedan sakta återkomma till någon sorts likhet med det som var. Känns oftast lättast igen på korta kjolar, benvärmare i mörkare toner som svart, rött, brunt och även med vissa randiga inslag.

Verbala kännetecknen:
Hör man en ettrig, klagande röst som verkar hacka på allt och alla är det troligt att det finns en Alv i närheten och det gäller att försöka lyssna i flera nivåer. En ordbok har försökts att utformas för att förstå vissa återkommande läten men de ändrar sig för ofta för att kunna göra någon nytta.

Hantering:
Positiva resultat har iakttagits på ärlighet, nattliga aktiviteter involverande varma drycker, djupare ljudutbyten och regelbundna naturutflykter. Reagerar även mycket positivt på insläpp på andras personliga territorium och skratt.



Någonstans hade jag en fundering på att göra det lite seriöst, men jag orkar inte redigera det. Det var bara ett försök till att känna att det inte är jag som är värdelös utan den andre. Senaste tiden har tagits upp av mycket framtidsångest och funderingar vilket jag faktiskt inte har sett något behov av att redigera tidigare men stöter man på idioter så har man väl inget annat val och jag behöver intyga mig själv om och om igen att det inte är något fel på mig.

Det är inte jag som är hämmad, det är han.

Efter någon veckas hängande på ett Helgons forum i ämnet sex har jag kommit fram till att jag borde lämna tillbaka rätten att leva för uppenbarligen förtjänar jag den inte.

En hona skall numera vara:
* bekväm i sin egen sexualitet
* nöjd med sig själv, både med och utan kläder
* kunna prata för sig
* kunna ta för sig
* kunna beskriva exakt hur hon vill ha det

Listan kan göras lång. Uppfyller man inte dessa kriterier så är man uppenbarligen inte mogen att ha sex och inga undantag finns. Sådana här små trivialiteter som blyghet och liknande finns det inte plats för, nej nej.

Jag råkade andas lite i en diskussion angående oralsex att jag ibland hellre undviker det eftersom jag har svårt att vara verbal i sänghalmen och ge instruktioner. Att ligga och ge vägbeskrivningar i sängen är ungefär lika upphetsande som att se (sätt in valfri, motbjudande känd manlig person här) naken men uppenbarligen skall jag bara svälja mina egna åsikter, lida och säga hur jag vill ha det för att slutligen inte njuta överhuvud taget eftersom det då (hur rätt det än skulle genomföras) skulle ge lika mycket nytta som att klia mig på handen.

Jag blev istället informerad om att jag uppenbarligen inte var mogen för sex på grund av att jag är blyg. Intressant. Är jag den enda blyga personen här i världen? Tror inte det, förmodligen skulle större delen av svenska befolkningen få lämna in sexlicensen om det var sådana hårda krav.

Jag är inte helt nöjd med min kropp och skäms ibland av att veta att motparten tittar på mig vilket gör att jag nästan omedvetet tittar bort för att försöka glömma att han ser på mig. Det är alltid en liten gnutta av mig som är rädd för att det ska komma en negativ kommentar när man är som mest sårbar. Men det får jag inte vara, jag måste vara totalt komplett nöjd med mig själv, inte ta till mig komplimanger utan bygga upp det helt själv utan hjälp.

..och det roligaste av allt är att det var inte stor portion av dessa som var äldre än mig, enbart en kan jag dra mig till minnes nu men hon bad om ursäkt ifall hon lät hård och att hon inte menade det på det sättet.

Så nu hoppas jag att det finns humor bland de läsare jag har som förstår att jag inte menar allt det här med blodigt allvar för i så fall skulle jag ge mig ut på seriemördarturné för att avliva alla odugligt levande människor för allvarligt..

Hur många passar in i formen med att vara totalt komplett nöjd, totalt öppen, totalt tillfreds?

Det är inte första versionen av matrixen vi lever i.

Det ondskefulla klickfingret har varit i farten igen och jag äcklas återigen över att vara människa. Det kommer krävas en hel helg med Disney för att rensa bort det där tror jag nog.

På tal om något helt annat så verkar toleransen krympa för varje år som går. För tio år sedan skrattade jag rått åt blod och tarmar som flög i Evil Ed och Braindead för att numera nästan må illa vid våldsscener i film. Kanske är det bara så att filmerna är för väl gjorda och att allt ser för verkligt ut? Jag vill veta att det bara är ketchup och hallonsylt, ge mig Lady och Lufsen-scenen från filmen jag såg på Sjuhärads!

Jag har väl aldrig haft så mycket emot att diska, förut har det varit helt acceptabelt så länge det inte är mängder av bestick för bestick är dödens tråkigt. Nu har jag just tagit en paus och kom fram till att det är inte så farligt med bestick heller.

Så länge det är jag som har stökat ner dem, jag hatar däremot att ta hand om andras skit om jag inte har valt det själv.

Tvätta är sådant som jag finner tillfredsställande, det är avkopplande och hjärnrensande att vika ihop allt, lägga det i en blå Ikea-kasse för att sedan glömma lägga in det i garderoberna. Jag började tvätta mina egna kläder när jag var runt tolv eller liknande eftersom jag insåg att det gick så mycket fortare istället för att fylla på den gemensamma tvättkorgen för två vuxna och tre barn. En gång när jag skulle instruera mina vänner i hur man använder en tvättmaskin blev jag förvånad av hur lite de visste, då hade jag ju tvättat själv hur länge som helst.

Däremot går tvättande under samma sak som diskning, är det min smutstvätt så är det okej, att sortera någon annans ger mig grovt obehag och det får mig bara att tänka på nedslemmade skjortor och urindränkta lakan (jag har arbetat inom vården). Fast är jag sambo kan jag slänga in den andres tvätt så länge den är sorterad så det bara är för mig att slänga in den i maskinen och sedan hänga upp. Det är ganska romantikdödande att plocka igenom någon annans tvätt och finna smutsfläckar så det vill jag helst inte uppleva.

Bytte mitt lösenord till mailen idag eftersom Bilddagboken har blivit hackad och det höll på att sluta i förskräckelse eftersom jag lyckades blanda ihop dem eller bara strula till det så jag fick sitta och fylla i information om mig själv som är tio år gammal. Postnummer fick rotas reda på och jag fick tänka som en sextonåring igen för att kunna klura ut svaret på den lösenordsfråga jag ställde till mig själv när jag var sexton.

Fast det är trevligt att veta att jag hade lite vett då med, efter en handfull försök lyckades jag lista ut svaret.

Åter till disken, sedan ska jag laga vegetarisk lasagne, en av de få rätterna som gör att jag kan glömma kött för en stund.

Så är jag klarvaken igen. Klockan tickar på och sömnen lyser med sin frånvaro. Senaste kvällen var jag riktigt nöjd med mig själv då jag gäspande lade mig i sängen vid elva, spelade lite Nintendo DS och slocknade strax efter tolv. Men vad gör det för skillnad när jag vaknar upp från en dröm (ingen mardröm, bara en livlig dröm som gjorde att jag vaknade med ett ledset gnällande) vid tre på natten för att sedan inte kunna sova om. Jag spelade lite till för att döva den livliga fantasin som vill se monster överallt och helt plötsligt var klockan halv fem.

Släckte lampan. Lade på sidan med Stig tätt kramad mot mig. Vände på mig. Vände mig igen. Stirrade rakt ut i mörkret. Vände mig. Försökte tömma hjärnan för att kunna somna lättare. Vid halv sju somnar jag och tar mig sedan upp vid tio för att göra mig i ordning för resa in till Örebro.

Kommer i säng vid tolv, gäspar lite och spelar för att slappna av. Klockan blir helt plötsligt två och jag försöker sova. Klarvaken. Huvudet går i hundratrettio och alla tankar vimlar runt, så pass mycket att jag funderar samtidigt som jag spelar. Försöker att slappna av men ger upp.

Nu är jag klarvaken och jag hatar det. Försöker gång  på gång med att vara vaken en hel natt för att vrida tillbaka men det slutar bara med att jag sover hela dagen ändå eftersom jag inte har något speciellt att göra. Jag blir tokig. Hjärnan bara snurrar och jag är klarvaken även om jag gäspar.

Jag önskar jag hade någon sorts sömntabletter för att börja vrida åt rätt håll. Vem fan kom på det där med att sova?