DUMMA!
Jag åkte tidigare från jobbet i dag. Klockan halv tre skulle jag ha en läkartid på distriktssköterskemottagningen i Rolfstorp eftersom jag bor i bushen och är för långt ifrån en riktig vårdcentral.
Dagen på arbetet går i flygande fläng och jag arbetar mig igenom löjligt lite påsar eftersom en ring var tämligen omständig men får iväg allt som skulle iväg idag även om jag helst hade velat ta itu med mer bara för att. Hinner även med att ändra två ringar som har krånglat och åker sedan iväg för att vara ute i god tid.
Anmäler mig i receptionen och de finner ingen tid, de undersöker och märker att jag har en tid KOMMANDE torsdag och jag börjar muttra om felbokningar. Börjar även gråta som jag alltid gör när jag blir arg/upprörd och jag orkar inte ens att dölja det, gråta bland folk börjar bli någon sorts vana när det gäller vården. Hon tycker att det är jättekonstigt och ber mig knata nedåt i korridoren för att prata med den som har hand om bokningar men ingen är där. Jag sätter mig för att vänta och börjar snora mer för att till sist bara ge upp i rent vredesmod.
Stolpar in på affären som är precis bredvid (jag sade ju att jag bodde i ingenstans, distriktssköterska och lanthandel) för att köpa cigg och choklad för att jag är så förbannad. Chokladen hade jag redan planerat men det andra slank med i rena ilskan. Sjuttio kronor senare och två telefonsamtal för att svära av mig så tar jag mig ut ur bilen, hasar iväg till brevlådan och finner där ett brev som informerar mig om att tiden är ändrad. Troligen kom det i går och jag orkade inte att titta i den eftersom jag inte får så värst mycket post så det skall vara lönt att famla sig fram till den i mörker och blöta hål i vägen.
Svor jag högljutt när jag läser brevet? Ja. Kommer jag ringa för att ändra den? Ja. Är jag trött på det här? Ja. Har jag något annat val? Nej. Fandjävlarihelvete vad jag hatar att jag inte bara kan sluta med dem!
Dagen på arbetet går i flygande fläng och jag arbetar mig igenom löjligt lite påsar eftersom en ring var tämligen omständig men får iväg allt som skulle iväg idag även om jag helst hade velat ta itu med mer bara för att. Hinner även med att ändra två ringar som har krånglat och åker sedan iväg för att vara ute i god tid.
Anmäler mig i receptionen och de finner ingen tid, de undersöker och märker att jag har en tid KOMMANDE torsdag och jag börjar muttra om felbokningar. Börjar även gråta som jag alltid gör när jag blir arg/upprörd och jag orkar inte ens att dölja det, gråta bland folk börjar bli någon sorts vana när det gäller vården. Hon tycker att det är jättekonstigt och ber mig knata nedåt i korridoren för att prata med den som har hand om bokningar men ingen är där. Jag sätter mig för att vänta och börjar snora mer för att till sist bara ge upp i rent vredesmod.
Stolpar in på affären som är precis bredvid (jag sade ju att jag bodde i ingenstans, distriktssköterska och lanthandel) för att köpa cigg och choklad för att jag är så förbannad. Chokladen hade jag redan planerat men det andra slank med i rena ilskan. Sjuttio kronor senare och två telefonsamtal för att svära av mig så tar jag mig ut ur bilen, hasar iväg till brevlådan och finner där ett brev som informerar mig om att tiden är ändrad. Troligen kom det i går och jag orkade inte att titta i den eftersom jag inte får så värst mycket post så det skall vara lönt att famla sig fram till den i mörker och blöta hål i vägen.
Svor jag högljutt när jag läser brevet? Ja. Kommer jag ringa för att ändra den? Ja. Är jag trött på det här? Ja. Har jag något annat val? Nej. Fandjävlarihelvete vad jag hatar att jag inte bara kan sluta med dem!
Byggare Bob
En sådan där dag då man absolut inte vill göra något av det man har som arbetsuppgifter infann sig och jag hasade då och då runt och tittade på saker på arbetsplatsen. En sak som har stört mig nästan från start är att saker har en förmåga att samla sig på högar på saker och ting för att sedan stå där tills jag får storspunk, städar bort allt och sedan ser hur det förfaller igen. Ja, jag hjälper till med förfallet också.
Sedan jag började har jag fått spunk över lådorna på golvet som åkte in i hyllorna och jag mosade ett antal flyttkartonger som visserligen skulle kunna sparas men jag blir TOKIG på allt som sparas eftersom det inte finns plats till det. Sedan var det dags för arbetsön i mitten av verkstaden där det samlades bös i högar och jag slängde ilsket ner allt i de miljoner tomma lådor som är i hurtsarna i bänken. Faktiskt har sakerna hållit sig relativt i lådorna även om en del skräpar omkring men det är absolut en klar förbättring.
Senast var det betsrummet och slipen som fick ett anfall av psykbryt och bemannad med självhäftande etiketter rev jag ner saker och ting i lådor och skåp för att sedan märka upp eländet så att det kan stå kvar i skåpen men ändå hittas av de som letar sedan. Det har hållit sig skapligt även om ammoniaken har en förmåga att stå på golvet men det är ändå en klar förbättring.
Ironiskt nog får jag inte städspunk hemma utan bara där jag arbetar för det är så mycket BÖS som verkligen gör mig tokig. Förr eller senare kommer jag ge mig in på hyllorna med en massa skit i och jag fasar för det..
I alla fall. I dag var det dags för den stackars bänken som har varit ett sår i ögat (samt, gissa vad? En AVLASTNINGSPLATS! GAH!) sedan jag började. En fin bänk med tjock bokskicka har stått och sett trasigt skev ut sedan jag började och jag började pilla på den med lite uppmuntran av en arbetskamrat. Sedan släpptes djävulen lös.
Jag har skruvat den i småbitar, limmat och borrat för att kunna skruva ihop de ställen där den var trasig, skruvat ihop benen, borrat hål för handtag på lådor, släpat upp den monstertunga skivan tillbaka på benen, skruvat fast den, slipat av ytan med sandpapper och oljat in träet samt limmat fast en metallplatta som ska sitta på den.
Tre gånger oljade jag in den, när jag gick efter dagens slut var den torr och det lilla jag torkade av var mest smuts.
Så morgondagen skall jag tvinga till mig hjälp av den som råkar vara i närheten och skruva ihop resten samt baxa iväg den till min plats för den arbetsbänken skall banne mig jag ha! Och om jag nu inte finner den så bra så är jag ändå nöjd med att jag har räddat chefens egna arbetsbänk från fördömelse. Allvarligt talat så vet jag inte vad han har gjort med den för de mögliga lådorna får mig bara att tänka på ett fuktigt uthus. Jag tror jag förklarade för honom att jag tyckte det var lika hemskt att den hade förfallit som det vore att hänga upp en hund i ett träd med hjälp av kopplet för att sedan låta den hänga där i ett antal år och sedan komma på att den kanske är hungrig.
Ja, jag är en idiot när det gäller arbetsbänkar och verktyg men den är så fin att det gör mig inget att jag egentligen ödslar tid på något som inte ens tillhör företaget för jag vill att bänken ska vara fin så att den mår bra. Vem vet, kanske chefen blir lite glad över att se sin bänk i ett helt stycke (samt en rabiat Alv som klättrar runt på den och muttrar om förfallet) och kanske till och med användas. Fast som han sade så är den byggd för pygmélängd med jag har ju tagit över en bänk som använts av en annan pyssling så det ska nog gå bra. ;)
Nu blir det att kränga av mig mina svettiga träningskläder och snubbla in i duschen för jag kom inte längre än till datorn för att kunna betala räkningarna. Jag har även hört en grannes hund och det var det löjligaste jag hört. Dels tror jag att den hette Hedvig och det lät väldigt malplacerat för de små fåniga morrningar jag hörde. Hade den kommit i närheten av mig så hade Hedvig fått smaka på Ymer vilket är min ena fot för det verkade som att den var lös också.
Hunden alltså, inte foten.
Sedan jag började har jag fått spunk över lådorna på golvet som åkte in i hyllorna och jag mosade ett antal flyttkartonger som visserligen skulle kunna sparas men jag blir TOKIG på allt som sparas eftersom det inte finns plats till det. Sedan var det dags för arbetsön i mitten av verkstaden där det samlades bös i högar och jag slängde ilsket ner allt i de miljoner tomma lådor som är i hurtsarna i bänken. Faktiskt har sakerna hållit sig relativt i lådorna även om en del skräpar omkring men det är absolut en klar förbättring.
Senast var det betsrummet och slipen som fick ett anfall av psykbryt och bemannad med självhäftande etiketter rev jag ner saker och ting i lådor och skåp för att sedan märka upp eländet så att det kan stå kvar i skåpen men ändå hittas av de som letar sedan. Det har hållit sig skapligt även om ammoniaken har en förmåga att stå på golvet men det är ändå en klar förbättring.
Ironiskt nog får jag inte städspunk hemma utan bara där jag arbetar för det är så mycket BÖS som verkligen gör mig tokig. Förr eller senare kommer jag ge mig in på hyllorna med en massa skit i och jag fasar för det..
I alla fall. I dag var det dags för den stackars bänken som har varit ett sår i ögat (samt, gissa vad? En AVLASTNINGSPLATS! GAH!) sedan jag började. En fin bänk med tjock bokskicka har stått och sett trasigt skev ut sedan jag började och jag började pilla på den med lite uppmuntran av en arbetskamrat. Sedan släpptes djävulen lös.
Jag har skruvat den i småbitar, limmat och borrat för att kunna skruva ihop de ställen där den var trasig, skruvat ihop benen, borrat hål för handtag på lådor, släpat upp den monstertunga skivan tillbaka på benen, skruvat fast den, slipat av ytan med sandpapper och oljat in träet samt limmat fast en metallplatta som ska sitta på den.
Tre gånger oljade jag in den, när jag gick efter dagens slut var den torr och det lilla jag torkade av var mest smuts.
Så morgondagen skall jag tvinga till mig hjälp av den som råkar vara i närheten och skruva ihop resten samt baxa iväg den till min plats för den arbetsbänken skall banne mig jag ha! Och om jag nu inte finner den så bra så är jag ändå nöjd med att jag har räddat chefens egna arbetsbänk från fördömelse. Allvarligt talat så vet jag inte vad han har gjort med den för de mögliga lådorna får mig bara att tänka på ett fuktigt uthus. Jag tror jag förklarade för honom att jag tyckte det var lika hemskt att den hade förfallit som det vore att hänga upp en hund i ett träd med hjälp av kopplet för att sedan låta den hänga där i ett antal år och sedan komma på att den kanske är hungrig.
Ja, jag är en idiot när det gäller arbetsbänkar och verktyg men den är så fin att det gör mig inget att jag egentligen ödslar tid på något som inte ens tillhör företaget för jag vill att bänken ska vara fin så att den mår bra. Vem vet, kanske chefen blir lite glad över att se sin bänk i ett helt stycke (samt en rabiat Alv som klättrar runt på den och muttrar om förfallet) och kanske till och med användas. Fast som han sade så är den byggd för pygmélängd med jag har ju tagit över en bänk som använts av en annan pyssling så det ska nog gå bra. ;)
Nu blir det att kränga av mig mina svettiga träningskläder och snubbla in i duschen för jag kom inte längre än till datorn för att kunna betala räkningarna. Jag har även hört en grannes hund och det var det löjligaste jag hört. Dels tror jag att den hette Hedvig och det lät väldigt malplacerat för de små fåniga morrningar jag hörde. Hade den kommit i närheten av mig så hade Hedvig fått smaka på Ymer vilket är min ena fot för det verkade som att den var lös också.
Hunden alltså, inte foten.
4057 SEK
Så mycket är kvar av min dumhet sedan är den arkiverad och jag ska aldrig tänka på den igen, nästa gång jag hör ordet borgenär från någon annan så kommer jag troligen börja slåss.
Om några dagar är skulden 3057 och i slutet av april betalar jag den sista avbetalningen.
Andreas är visserligen den som betalar men just nu när finanserna tryter så har jag innestående och jag "sparar" på sätt och vis pengarna.
Om några dagar är skulden 3057 och i slutet av april betalar jag den sista avbetalningen.
Andreas är visserligen den som betalar men just nu när finanserna tryter så har jag innestående och jag "sparar" på sätt och vis pengarna.
Att sova, att drömma
I natt kastades jag runt i både den ena och den andra drömmen, alla behagliga och spännande så att jag knorrade missbelåtet när jag väl vaknande. Tack och lov somnade jag om och drömmarna fortsatte till att bli mer fantastiska och verkligheten var mer grå än vad jag trodde var möjligt när jag väl vaknade helt och hållet.
Jag var en vampyr ett tag, en manlig vampyr och så rackarns snygg att jag förmodligen hade ylat om jag sett mig själv i spegeln gissar jag på. Minns inte så mycket mer än brottstycken om bindandet av blod på samma sätt som i World of Darkness. Den konstigaste var då jag sög blod från någon och en annan manlig vampyr bet i sin tur i mig och sög ut blodet jag fick i mig.
Jag drömde även om att jag flög. Det var levande rollspel men ändå på riktigt men ändå inte. Det var med vampyrer där med men jag är inte säker och jag kunde flyga vilket jag älskar. Av någon anledning skulle jag visa Tomb delar av en skog så jag tog med mig honom, svävade iväg så nära jag vågade och kunde med den extra bördan och vi såg en skog som hade ett konstigt sken eller liknande. Det är så svaga minnen så här i efterhand men den rädslan var av samma som ett riktigt bra rollspel kan ge, kroppen är rädd men vet ändå att det inte är någon fara innerst inne.
Mer drömmar fladdrade förbi men jag minns dem inte längre utan det enda som finns kvar nu är ett sug efter att sjunka ner i böcker och glömma tiden utan att behöva tänka på att jag ska upp tjugo över fem till morgonens bestyr utan att jag ska kunna läsa till tre på natten utan att det gör något.
Och flygandet... Flygandet. Det är som ett hån att vakna upp och känna gravitationens betvingande makt över fast materia för det är så verkligt, så enkelt. Jag svävar upp i luften och styr min riktning till viss del med kroppens rörelser men ibland känns det som att jag kommer åt det håll jag vill för att jag just VILL ditåt.
Sedan vaknar jag och tyngden är över mig. Magin är borta även om jag vet att den finns där ute så känns den mer avlägsen än någonsin och normaliteten är kvävande.
Vid sådana tillfällen önskar jag innerligt att jag kunde få se något annorlunda för att få upp hoppet, för att få bort tristessen över vardagen, för att verkligen veta att allt finns där ute. Istället känner jag mig avtrubbad mot allt som är av den världen och omställningen är trög tills ögonblicket av vankelmod går över.
Sådana gånger är det svårt att avgöra vad som är dröm eller verklighet, svårt att veta om jag skulle slå i marken och höra ljudet av kropp mot asfallt eller om jag faktiskt skulle sväva uppåt, känna luften susa mot ansiktet så att ögonen tåras. Samtidigt som jag älskar drömmarna där jag flyger (jag ger blanka fan i analyser av drömmar om att det betyder flykt och annat, jag vill bara flyga utan en plåtfågel) så är de en spark rätt i magen, särskilt de alldagliga drömmarna där det verkar vara en sådan självklarhet att jag kan det.
Istället blundar jag och drömmer mig bort till den där andra världen. Där de lärda i Miscatonic läser om fasor som går utöver vad människan kan greppa, där vi fortfarande kan höra de äldre ("Tekeli-li! Tekeli-li!") och där vi kan komma in till diagongränden om vi knackar på rätt tegelsten. Jag läser om det och tänker på det för att kunna överleva när dessa få slängar kommer, jag fingrar på mitt smycke och tänker på vad det står för, jag tänker på sådant som lyser starkt i minnet, orden som lovar annat än pendeltåg och stämpelklockor.
Dessa dagar vill jag blunda, blunda och somna om, drömma och drömma, flyga och skrika, jagas av monster, skrämmas från vett och sans, vad som helst.
Vad som helst än detta som finns där utanför dörren, det som formas av en röd bil, en reserutt till en bänk, en vagn med måsten och datum, en dator med följesedlar. Allt det där andra som jag inte kan greppa, som slinker ifrån mig som en hal tvål eller som den största gäddan i sjön.
Jag var en vampyr ett tag, en manlig vampyr och så rackarns snygg att jag förmodligen hade ylat om jag sett mig själv i spegeln gissar jag på. Minns inte så mycket mer än brottstycken om bindandet av blod på samma sätt som i World of Darkness. Den konstigaste var då jag sög blod från någon och en annan manlig vampyr bet i sin tur i mig och sög ut blodet jag fick i mig.
Jag drömde även om att jag flög. Det var levande rollspel men ändå på riktigt men ändå inte. Det var med vampyrer där med men jag är inte säker och jag kunde flyga vilket jag älskar. Av någon anledning skulle jag visa Tomb delar av en skog så jag tog med mig honom, svävade iväg så nära jag vågade och kunde med den extra bördan och vi såg en skog som hade ett konstigt sken eller liknande. Det är så svaga minnen så här i efterhand men den rädslan var av samma som ett riktigt bra rollspel kan ge, kroppen är rädd men vet ändå att det inte är någon fara innerst inne.
Mer drömmar fladdrade förbi men jag minns dem inte längre utan det enda som finns kvar nu är ett sug efter att sjunka ner i böcker och glömma tiden utan att behöva tänka på att jag ska upp tjugo över fem till morgonens bestyr utan att jag ska kunna läsa till tre på natten utan att det gör något.
Och flygandet... Flygandet. Det är som ett hån att vakna upp och känna gravitationens betvingande makt över fast materia för det är så verkligt, så enkelt. Jag svävar upp i luften och styr min riktning till viss del med kroppens rörelser men ibland känns det som att jag kommer åt det håll jag vill för att jag just VILL ditåt.
Sedan vaknar jag och tyngden är över mig. Magin är borta även om jag vet att den finns där ute så känns den mer avlägsen än någonsin och normaliteten är kvävande.
Vid sådana tillfällen önskar jag innerligt att jag kunde få se något annorlunda för att få upp hoppet, för att få bort tristessen över vardagen, för att verkligen veta att allt finns där ute. Istället känner jag mig avtrubbad mot allt som är av den världen och omställningen är trög tills ögonblicket av vankelmod går över.
Sådana gånger är det svårt att avgöra vad som är dröm eller verklighet, svårt att veta om jag skulle slå i marken och höra ljudet av kropp mot asfallt eller om jag faktiskt skulle sväva uppåt, känna luften susa mot ansiktet så att ögonen tåras. Samtidigt som jag älskar drömmarna där jag flyger (jag ger blanka fan i analyser av drömmar om att det betyder flykt och annat, jag vill bara flyga utan en plåtfågel) så är de en spark rätt i magen, särskilt de alldagliga drömmarna där det verkar vara en sådan självklarhet att jag kan det.
Istället blundar jag och drömmer mig bort till den där andra världen. Där de lärda i Miscatonic läser om fasor som går utöver vad människan kan greppa, där vi fortfarande kan höra de äldre ("Tekeli-li! Tekeli-li!") och där vi kan komma in till diagongränden om vi knackar på rätt tegelsten. Jag läser om det och tänker på det för att kunna överleva när dessa få slängar kommer, jag fingrar på mitt smycke och tänker på vad det står för, jag tänker på sådant som lyser starkt i minnet, orden som lovar annat än pendeltåg och stämpelklockor.
Dessa dagar vill jag blunda, blunda och somna om, drömma och drömma, flyga och skrika, jagas av monster, skrämmas från vett och sans, vad som helst.
Vad som helst än detta som finns där utanför dörren, det som formas av en röd bil, en reserutt till en bänk, en vagn med måsten och datum, en dator med följesedlar. Allt det där andra som jag inte kan greppa, som slinker ifrån mig som en hal tvål eller som den största gäddan i sjön.
God jul Alv önskar pappa
I dag var det Göteborg på schemat och jag satte sprätt på julklappspengarna jag fick av pappa som jag hade tänkt att kanske spara till en tatuering. Däremot så har jag fortfarande inte en aning om var jag ska tatuera mig så jag köpte istället två tröjor varav det står "Got tentacles?" på den ena och den andra står det bibliophile på och så kommer det ut monster från en bok. I vuuuuve HPLS tröjor. Sedan blev det alla fyra radioteatrar som de har gjort, god jul till mig!
Nästa vecka börjar allvaret, två pass är inbokade på måndag och tisdag även om jag ville ha det som var på onsdag men det var tyvärr uppbokat för nu börjar kampen tillbaka till mina jeans-shorts som jag inte kan ha längre. Eller, jag KAN ha dem... Om man gillar det där fetstinna tonårssättet med hängande valkar som en del har. Det gör inte jag så jag ska slåss!
Jag köpte även en knapp som det står Cthulhu fhtagn på och killen som expedierade mig i SF-bokhandeln sade att deras lokala Cthulhukille skulle ha varit stolt. Själv känner jag mig lite som att jag har hakat upp på något som man hakade upp på pojkband i tonåren, tur att detta är ett bättre ämne att fastna i.
Jag hittade även ett par Emily Strange-knäbyxor med hängslen som jag kunde ha när jag efter att ha provat tre plagg som inte passat (det sista av dessa tre fastnade så jag fick med gråten i halsen be om hjälp att komma ur den) som var på rea. Har även en cirkelmall och en ellipsmall att lägga till verktygslådan samt en passare för vanliga blyertspenna (Haaaallleluuujah!) så handlingen gav utdelning.
Däremot är det dags att göra något åt min kropp så nästa vecka börjar jag igen med träningen som har legat i stå sedan december eftersom man aldrig visste om man skulle få jobba över eller inte. Nu börjar det även gå mot ljusare tider så promenader planeras in att tas efter hemkomst från jobbet. Tills dess kan jag gömma mig i min mysiga knallröda kofta som jag hittade på rea och nyttja min nya tvål från Lush som luktar mandelmassa.
Namnam.
Det var väldigt trevligt idag med de andra tre även om de av någon anledning trodde att jag kunde guida dem rätt vilket så klart resulterade i att vi kom fel.
Jag köpte även tärningar! Fina röda tärningar att spela CoC med. Mysigt värre.
Nästa vecka börjar allvaret, två pass är inbokade på måndag och tisdag även om jag ville ha det som var på onsdag men det var tyvärr uppbokat för nu börjar kampen tillbaka till mina jeans-shorts som jag inte kan ha längre. Eller, jag KAN ha dem... Om man gillar det där fetstinna tonårssättet med hängande valkar som en del har. Det gör inte jag så jag ska slåss!
Jag köpte även en knapp som det står Cthulhu fhtagn på och killen som expedierade mig i SF-bokhandeln sade att deras lokala Cthulhukille skulle ha varit stolt. Själv känner jag mig lite som att jag har hakat upp på något som man hakade upp på pojkband i tonåren, tur att detta är ett bättre ämne att fastna i.
Jag hittade även ett par Emily Strange-knäbyxor med hängslen som jag kunde ha när jag efter att ha provat tre plagg som inte passat (det sista av dessa tre fastnade så jag fick med gråten i halsen be om hjälp att komma ur den) som var på rea. Har även en cirkelmall och en ellipsmall att lägga till verktygslådan samt en passare för vanliga blyertspenna (Haaaallleluuujah!) så handlingen gav utdelning.
Däremot är det dags att göra något åt min kropp så nästa vecka börjar jag igen med träningen som har legat i stå sedan december eftersom man aldrig visste om man skulle få jobba över eller inte. Nu börjar det även gå mot ljusare tider så promenader planeras in att tas efter hemkomst från jobbet. Tills dess kan jag gömma mig i min mysiga knallröda kofta som jag hittade på rea och nyttja min nya tvål från Lush som luktar mandelmassa.
Namnam.
Det var väldigt trevligt idag med de andra tre även om de av någon anledning trodde att jag kunde guida dem rätt vilket så klart resulterade i att vi kom fel.
Jag köpte även tärningar! Fina röda tärningar att spela CoC med. Mysigt värre.
Två konfunderade honor och Ikea
I går hjälpte jag Susanne med att bygga köksskåp som hon hade inhandlat och jag lyckades med konststycket att smälla ihop ett gångjärn och inte få ut det på en kvart. Vi satt och svor, pillade, ryckte och grejade hur länge som helst innan jag var tvungen att sätta fast den andra delen så att man hade något att hålla i.
I alla fall så blev det riktigt tjusigt när det var färdigt och egentligen skulle man bara säga att vi har byggt skåp och att det blev jättebra istället för att gå in på det antal timmar det tog att få ihop eländet. Strax innan elva var handtagen på och jag brummade hem för att powersova inför jobbet men ändå nöjd efter en god dags arbete. Det finns intressanta väggklistermärken att köpa på Ge-Kås och något sådant skulle göra det riktigt piffigt. Tråkigt nog så sågade vi sönder en skiva som inte hade behövts sågas sönder men förutom det blev det kanon. Vem behöver träning när det finns byggsatser!
Sådana kvällar är det som gör flytten värd allt, att stå och skratta åt varandras försök att bygga medan den ena försöker sätta ihop två saker bakvänt tills den andra påpekar att denne håller snett och vice versa.
Fast skräpberget blev ganska stort efteråt.
...och alla skruvar? Cheezuz...
I alla fall så blev det riktigt tjusigt när det var färdigt och egentligen skulle man bara säga att vi har byggt skåp och att det blev jättebra istället för att gå in på det antal timmar det tog att få ihop eländet. Strax innan elva var handtagen på och jag brummade hem för att powersova inför jobbet men ändå nöjd efter en god dags arbete. Det finns intressanta väggklistermärken att köpa på Ge-Kås och något sådant skulle göra det riktigt piffigt. Tråkigt nog så sågade vi sönder en skiva som inte hade behövts sågas sönder men förutom det blev det kanon. Vem behöver träning när det finns byggsatser!
Sådana kvällar är det som gör flytten värd allt, att stå och skratta åt varandras försök att bygga medan den ena försöker sätta ihop två saker bakvänt tills den andra påpekar att denne håller snett och vice versa.
Fast skräpberget blev ganska stort efteråt.
...och alla skruvar? Cheezuz...
Inte tillräckligt
En sådan där dag med en känsla i maggropen om att alla tittar snett på mig, att alla tänker "Men, herregud.. Det DÄR kan hon ju inte ha på sig!" andas mig i nacken och jag vet att det bara är jag som är bakom mig om jag vänder mig om. Jag borde börja träna, borde börja gå ut och gå varje dag, borde gå ner de där kilona jag har gått upp sedan i våras men ändå tänker jag bakvänt. Jag intalar mig själv att jag inte har gått från mig själv till Jabba the Hutt och att jag ska börja träna för att hålla mig i god vigör, inte för att gå ner hysteriskt i vikt.
Ändå rycker jag i kjolen och undrar om den inte hade suttit bättre för ett år sedan, jag jämför bilder med kläder då och nu, jag rycker i kläderna och jag skäms över att jag är den jag är. Jag skäms över att jag fortsätter äta precis som en normal människa när jag egentligen aldrig borde titta åt en kexchoklad någonsin igen. Jag skäms varje gång jag ser kostråd och att jag inte följer dem, jag skäms över mina snabbnudlar för de är inte bra näring.
Är det något som behöver gå ner i vikt är det min hjärna.
Ändå rycker jag i kjolen och undrar om den inte hade suttit bättre för ett år sedan, jag jämför bilder med kläder då och nu, jag rycker i kläderna och jag skäms över att jag är den jag är. Jag skäms över att jag fortsätter äta precis som en normal människa när jag egentligen aldrig borde titta åt en kexchoklad någonsin igen. Jag skäms varje gång jag ser kostråd och att jag inte följer dem, jag skäms över mina snabbnudlar för de är inte bra näring.
Är det något som behöver gå ner i vikt är det min hjärna.
Loot of Dooooom!
(Titeln stulen från Mossa, vem annars?)
I julklapp fick jag:
Väska till mitt DS lite med Indiana Jones! Yay! Indy!
En fin röd glaslykta
En röd väska med matchande klocka
En mumsig tvål för torra händer som luktar som ett gott te
En berlock till mitt pandoraarmband
En fin bok att rita in mina smycken i
Lyxiga blyertspennor att rita in smyckena med
Presentkort på Adlibris (vilket resulterade i Skullduggeryböckerna och Twilight) En stor fin lykta Mintchokladhonung (tog slut innan mellandagarna..)
En liten Bullet Bill tänkt för Frankensteins bil
Förbundsarken som ska sättas upp i bilen
En nyckelringsgrej för ett dsspel med en minids på
Diablo II - expansionen
En fin mössa och en halvfärdig halsduk som mamma vackert får sticka vidare på eftersom jag är inkompetent och inte stickar på samma sätt
Päng-Harrh
Ett rött glasfat att ha fina saker på, jag tippar på att ha ett par ljus på det
Två reflexdjur, en älg så att älgarna ska se mig och en lysmask
En bok om Zelda-filosofi
Sådana där lyxiga ansiktsgrejer som jag aldrig kommer våga använda för att jag inte vet hur man ska göra och troligen kommer använda dem som smörgåspålägg istället
Pirahna Pete
Jag tror att jag fick med allt... Underbara julklappar!
I julklapp fick jag:
Väska till mitt DS lite med Indiana Jones! Yay! Indy!
En fin röd glaslykta
En röd väska med matchande klocka
En mumsig tvål för torra händer som luktar som ett gott te
En berlock till mitt pandoraarmband
En fin bok att rita in mina smycken i
Lyxiga blyertspennor att rita in smyckena med
Presentkort på Adlibris (vilket resulterade i Skullduggeryböckerna och Twilight) En stor fin lykta Mintchokladhonung (tog slut innan mellandagarna..)
En liten Bullet Bill tänkt för Frankensteins bil
Förbundsarken som ska sättas upp i bilen
En nyckelringsgrej för ett dsspel med en minids på
Diablo II - expansionen
En fin mössa och en halvfärdig halsduk som mamma vackert får sticka vidare på eftersom jag är inkompetent och inte stickar på samma sätt
Päng-Harrh
Ett rött glasfat att ha fina saker på, jag tippar på att ha ett par ljus på det
Två reflexdjur, en älg så att älgarna ska se mig och en lysmask
En bok om Zelda-filosofi
Sådana där lyxiga ansiktsgrejer som jag aldrig kommer våga använda för att jag inte vet hur man ska göra och troligen kommer använda dem som smörgåspålägg istället
Pirahna Pete
Jag tror att jag fick med allt... Underbara julklappar!
Ont om plats
Mina böcker tycks föröka sig, det har inte alls något om att jag köper nya, nej nej.. Helt plötsligt så är där fyra böcker istället för tre och jag vet verkligen inte hur det kommer sig. Jag kommer få göra någon sorts provisorisk bokhylla snart men jag vet inte av vad. Jag skulle kunna ta de två som jag har stående i köket men var ska jag ställa allt det böset då? Gah. För min bokhylla kommer INTE ner hit! Jag vill inte rota mig här, jag vill kunna tänka hemåt.
Helgen ser jag fram emot, Göteborg nästa med en hoper bra varelser och det blir Sci Fi-bokhandeln (annars kommer jag ställa mig och stortjuta högt) och Spel i Focus för att köpa ett set med fina röda tärningar bara för att. Jag vill ha tärningar, fina tärningar. MÅNGA tärningar! Mwhahahahaha!
Fast egentligen borde jag städa. Och diska. Men det är inget roligt. Och min fina kjol med dödskallar är jättefin och jättekort. Som det ska vara.
Fast jag borde börja träna, massor. Svettas som en gris för att få bort späcket och det dåliga samvetet. Få hjärnan att komma ihåg att det är rackarns roligt att träna men jag tror det blir nästa vecka. Jag tar nog en lång promenad i helgen för jag vill inte riktigt springa runt på de här vägarna i mörkret, jag vill utforska dem i ljuset så jag inte behöver ringa till Eniro och säga att jag är vilse.
Helgen ser jag fram emot, Göteborg nästa med en hoper bra varelser och det blir Sci Fi-bokhandeln (annars kommer jag ställa mig och stortjuta högt) och Spel i Focus för att köpa ett set med fina röda tärningar bara för att. Jag vill ha tärningar, fina tärningar. MÅNGA tärningar! Mwhahahahaha!
Fast egentligen borde jag städa. Och diska. Men det är inget roligt. Och min fina kjol med dödskallar är jättefin och jättekort. Som det ska vara.
Fast jag borde börja träna, massor. Svettas som en gris för att få bort späcket och det dåliga samvetet. Få hjärnan att komma ihåg att det är rackarns roligt att träna men jag tror det blir nästa vecka. Jag tar nog en lång promenad i helgen för jag vill inte riktigt springa runt på de här vägarna i mörkret, jag vill utforska dem i ljuset så jag inte behöver ringa till Eniro och säga att jag är vilse.
"Red uns goe fastah!"
Jag längtar till första helgen i februari för då ska jag HEM. Jag tror inte att jag kan tigga till mig ledigt på fredagen eftersom man är en person kort på arbetet men jag hoppas för då kan jag andas extra mycket hemma.
För det jag vill göra nu är att fly, fly från allt som har med verklighet att göra och rymma in bland böcker, musik, serier och rollspel. Jag sitter och suckar längtansfyllt efter ett set med tärningar som jag ska köpa nästa gång jag är i Göteborg och jag ser grovt fram emot nästa rollspel med Yvonne som spelledare och jag är även lycklig över att jag har fått med Andreas på det. Jag missade en stor del i min tonår, när andra satt och slog tärningar för glatta livet visste jag inte vad drakar och demoner var utan jag kämpade istället med Drakborgen och det tog ett bra tag innan jag förstod vad en "T6" var för något. Visserligen är det aldrig försent att bli biten av spelmonstren även om jag är väldigt trögstartad vilket det skall bli ändrat på nu när jag får med mig husdjuret på det med. Så kan vi sitta där och lyssna på Yvonnes röst efter att vi har offrat energidryck och chips till henne.
I slutet av januari skall jag även göra försök två hos vården här och se vad de har i åtanke för mig med meducinen. Jag vill allt försöka att minska på dosen för att sedan kunna sluta helt men samtidigt är jag rädd över vad som händer när den är borta ur systemet. Min experimentella helg visade bara utsättningssymptomen men det tar ju säkert ett par dagar innan ens vanliga jag kickar in och vad händer då?
När jag började med dem förra våren så var jag motsträvig eftersom jag inte ville bli en sådan där som mumsar tabletter och psykologens ord om att "en del äter sådant resten av livet" gjorde mig nästan vettskrämd. Även den där lilla hotfulla bieffekten om viktuppgång var inte trevlig heller men jag verkar (peppar peppar) ha kommit undan ganska lindrigt. Ändå så märkte jag snabbt skillnad, bara ett par dagar efter att jag hade börjat svälja ner den där tvåfärgade kapseln varje morgon (ungefär i alla fall) så togs udden av. Det som tidigare hade varit jobbigare än att flytta ett berg var bara en vanlig motgång jämfört med att jag nästan kunde ta till lipen av att toalettpappret var slut. Att åsamka mig själv skada fyller ingen funktion utan det har bara skett få gånger efter det för det gör ingen nytta längre.
Visserligen känner jag mig ibland en aning avtrubbad, inte mycket utan bara ibland. Jag gråter knappt länge utan gör jag det så är det bara en liten tår och sedan är jag klar. Kanske var det därför jag tog dikeskörningen så lugnt, istället för att bryta ihop totalt så tänkte jag bara: "Det här var ju DJÄVLIGT onödigt." och ringde till min räddare i Audi, klättrade ut ur bilen för att komma åt varningstrianglar att ställa ut och sedan vänta. Jag känner mig tillräckligt för att veta att jag egentligen borde ha varit en stor del tårar istället. Det är ju bara att jämföra när jag bumbade in i cyklistdjäveln för ett antal år sedan då jag var i upplösningstillstånd vilket brukar vara vanligt vad det än gäller när något blir riktigt fel. Visst, visst, man ändrar sig och jadijada men jag VET tillräckligt mycket om mig själv för att faktiskt bli förvånad.
Visserligen var jag ganska slokörad resten av dagen och det var en bra anledning att stanna hemma efteråt även om jag allt kunde ha arbetat resten av dagen men den dåliga stämning som var den onsdagen var så obehaglig att jag mådde dåligt av den.
Nej, jag vill inte vara en sådan som sitter och säger att "Jag äter DEN HÄR MEDICINEN" och "Jag mår SÅ HÄR DÅLIGT!" utan det är mer ett konstaterande av vad som försiggår. Egentligen är det tämligen intressant att det finns sådana som skryter om sådant och visst, jag får erkänna att det känns ganska konstigt att kanske vara helt frisk sedan. Det har ändå varit som en del av mig senaste åren, jag har inte nyttjat det som en ursäkt men jag har kunnat förstå vissa saker lite lättare efter det.
Däremot går tiden idiotiskt fort när man är sjuk. Tänk, det är redan 2009 och jag har en tillsvidareanställning när jag förr ett och ett halvt år sedan var livrädd för att bli sjukskriven, för att bli en börda för samhället och en skam för mig själv. Nej, jag nedvärderar inte sjukskrivna men jag är inpräntad från födseln att jag vill göra rätt och nytta för mig. Att jag tog mig igenom skolan är rentav intressant med det som hände runt mig just då. Vissa saker hade jag gärna plockat bort från mitt liv men gjort är gjort och förhoppningsvis gör jag inte om det.
På tal om inget annat så har jag köpt en härligt nördig alla hjärtans dag-present till Andreas som han redan vet om vad det är så jag kan skriva det här. En handkontroll till sega mega drive (?) som förhoppningsvis skall fungera till hans mastersystem så att vi kan spela Wonderboy nästa gång jag kommer hem. Man vet att man har rätt person med sig när man ligger i samma säng och spelar DS och kallar det att man umgås eller att han bara skrattar åt mig när jag glatt slänger mig ner på alla fyra och klottrar Cthulhu på marken istället för att skämmas. Jag tycker om min Andreas.
För det jag vill göra nu är att fly, fly från allt som har med verklighet att göra och rymma in bland böcker, musik, serier och rollspel. Jag sitter och suckar längtansfyllt efter ett set med tärningar som jag ska köpa nästa gång jag är i Göteborg och jag ser grovt fram emot nästa rollspel med Yvonne som spelledare och jag är även lycklig över att jag har fått med Andreas på det. Jag missade en stor del i min tonår, när andra satt och slog tärningar för glatta livet visste jag inte vad drakar och demoner var utan jag kämpade istället med Drakborgen och det tog ett bra tag innan jag förstod vad en "T6" var för något. Visserligen är det aldrig försent att bli biten av spelmonstren även om jag är väldigt trögstartad vilket det skall bli ändrat på nu när jag får med mig husdjuret på det med. Så kan vi sitta där och lyssna på Yvonnes röst efter att vi har offrat energidryck och chips till henne.
I slutet av januari skall jag även göra försök två hos vården här och se vad de har i åtanke för mig med meducinen. Jag vill allt försöka att minska på dosen för att sedan kunna sluta helt men samtidigt är jag rädd över vad som händer när den är borta ur systemet. Min experimentella helg visade bara utsättningssymptomen men det tar ju säkert ett par dagar innan ens vanliga jag kickar in och vad händer då?
När jag började med dem förra våren så var jag motsträvig eftersom jag inte ville bli en sådan där som mumsar tabletter och psykologens ord om att "en del äter sådant resten av livet" gjorde mig nästan vettskrämd. Även den där lilla hotfulla bieffekten om viktuppgång var inte trevlig heller men jag verkar (peppar peppar) ha kommit undan ganska lindrigt. Ändå så märkte jag snabbt skillnad, bara ett par dagar efter att jag hade börjat svälja ner den där tvåfärgade kapseln varje morgon (ungefär i alla fall) så togs udden av. Det som tidigare hade varit jobbigare än att flytta ett berg var bara en vanlig motgång jämfört med att jag nästan kunde ta till lipen av att toalettpappret var slut. Att åsamka mig själv skada fyller ingen funktion utan det har bara skett få gånger efter det för det gör ingen nytta längre.
Visserligen känner jag mig ibland en aning avtrubbad, inte mycket utan bara ibland. Jag gråter knappt länge utan gör jag det så är det bara en liten tår och sedan är jag klar. Kanske var det därför jag tog dikeskörningen så lugnt, istället för att bryta ihop totalt så tänkte jag bara: "Det här var ju DJÄVLIGT onödigt." och ringde till min räddare i Audi, klättrade ut ur bilen för att komma åt varningstrianglar att ställa ut och sedan vänta. Jag känner mig tillräckligt för att veta att jag egentligen borde ha varit en stor del tårar istället. Det är ju bara att jämföra när jag bumbade in i cyklistdjäveln för ett antal år sedan då jag var i upplösningstillstånd vilket brukar vara vanligt vad det än gäller när något blir riktigt fel. Visst, visst, man ändrar sig och jadijada men jag VET tillräckligt mycket om mig själv för att faktiskt bli förvånad.
Visserligen var jag ganska slokörad resten av dagen och det var en bra anledning att stanna hemma efteråt även om jag allt kunde ha arbetat resten av dagen men den dåliga stämning som var den onsdagen var så obehaglig att jag mådde dåligt av den.
Nej, jag vill inte vara en sådan som sitter och säger att "Jag äter DEN HÄR MEDICINEN" och "Jag mår SÅ HÄR DÅLIGT!" utan det är mer ett konstaterande av vad som försiggår. Egentligen är det tämligen intressant att det finns sådana som skryter om sådant och visst, jag får erkänna att det känns ganska konstigt att kanske vara helt frisk sedan. Det har ändå varit som en del av mig senaste åren, jag har inte nyttjat det som en ursäkt men jag har kunnat förstå vissa saker lite lättare efter det.
Däremot går tiden idiotiskt fort när man är sjuk. Tänk, det är redan 2009 och jag har en tillsvidareanställning när jag förr ett och ett halvt år sedan var livrädd för att bli sjukskriven, för att bli en börda för samhället och en skam för mig själv. Nej, jag nedvärderar inte sjukskrivna men jag är inpräntad från födseln att jag vill göra rätt och nytta för mig. Att jag tog mig igenom skolan är rentav intressant med det som hände runt mig just då. Vissa saker hade jag gärna plockat bort från mitt liv men gjort är gjort och förhoppningsvis gör jag inte om det.
På tal om inget annat så har jag köpt en härligt nördig alla hjärtans dag-present till Andreas som han redan vet om vad det är så jag kan skriva det här. En handkontroll till sega mega drive (?) som förhoppningsvis skall fungera till hans mastersystem så att vi kan spela Wonderboy nästa gång jag kommer hem. Man vet att man har rätt person med sig när man ligger i samma säng och spelar DS och kallar det att man umgås eller att han bara skrattar åt mig när jag glatt slänger mig ner på alla fyra och klottrar Cthulhu på marken istället för att skämmas. Jag tycker om min Andreas.
Ostadigt
Dagens läge är inte roligt någonstans hur mycket jag än bara försöker läsa serierna så pockar verkligheten på mellan varven och förklarar om kris, varsel och elände. Varför finns det inte en lätt väg ut? Jag vill kunna tänka på att jag förr eller senare ska kunna flytta hem men då vill jag att Andreas ska ha ett jobb innan så vi inte är två eländen men det känns långt borta med besparingar, långsamma kommuner, Fan och hans moster samt alla barnbarnen.
Annars försöker jag att rymma in i Harry Potter och nuet. Jag gör saker och tänker inte på något annat för det känns bäst så. Det som jag kan fokusera på nu är att Frankensteins bil har ett låst hjul vilket gjorde att jag inte kunde ta mig till jobbet. Hade det inte varit sista arbetsdagen för en av damerna så hade jag hoppat tillbaka till sängen istället.
Annars försöker jag att rymma in i Harry Potter och nuet. Jag gör saker och tänker inte på något annat för det känns bäst så. Det som jag kan fokusera på nu är att Frankensteins bil har ett låst hjul vilket gjorde att jag inte kunde ta mig till jobbet. Hade det inte varit sista arbetsdagen för en av damerna så hade jag hoppat tillbaka till sängen istället.
Ett bra avslut åtminstone
Så sitter jag hemma efter första "veckan" på jobbet och jag måste säga att den kunde ha börjat bättre även om den faktiskt avslutade härligt bra.
Det började med en hemfärd i tisdags på eftermiddagen där jag fann mig åka i uselt snöoväder där jag var nära att glida runt hur som helst på vägen samt smälla in i en stillastående bil för att sedan börja årets första arbetsdag med att köra i diket. Det är då det är bra med vänner som kommer som ett skott när jag ringer och säger "God morgon" med den käckaste rösten någonsin. ...och att de faktiskt märkte att jag var medtagen när jag själv kände mig relativt normal resten av dagen visar att de faktiskt känner mig mer än vad jag trodde. Trevligt måste jag säga.
Dagen efter var det även dags för ett stormöte angående lite frågor för dagen innan hade det utspelat sig lite saker innan jag hade kommit så man möttes av en chef som var surare än tre månaders filbunke och det gick ju som det gick.
Jag är hysteriskt konflikträdd vilket många säkert har märkt och det var ren envishet som gjorde att jag satt kvar på min plats även fast jag var nära att springa och kräkas av den oroskänsla jag hade i magen. Jag avskyr gräl, vilket jag faktiskt kan hålla med om att det har med saker i barndomen att göra, och på något sätt så sitter jag och känner mig skuldmedveten även om jag inte har gjort något fel.
På fredagen verkade däremot saker och ting ha sjunkit in bakom pannbenet och jag tror till och med att min röst för en gångs skull hade hörsammats jämfört med tidigare försök så nu är det bara att vänta och se hur det utvecklar sig.
Efter dagens slut susade jag in till systämät och köpte en bag-in-box för att sedan ta mig hem en snabbis och slutligen hämta upp Susanne med slutstation Patricia där det vankades mumsemat och film. Louise borde göra mat oftare till oss andra, namnam. En skön kväll där jag drack två glas vin och åt massor med gott och vad vaknar jag med?
Baksmälla. Huvudvärk i ena tinningen och jag kräktes två eller tre gånger så jag får nog döpas om till Kräkis snart.
Nåväl. Nu vankas ugnspizza, film och choklad till efterrätt.
Det började med en hemfärd i tisdags på eftermiddagen där jag fann mig åka i uselt snöoväder där jag var nära att glida runt hur som helst på vägen samt smälla in i en stillastående bil för att sedan börja årets första arbetsdag med att köra i diket. Det är då det är bra med vänner som kommer som ett skott när jag ringer och säger "God morgon" med den käckaste rösten någonsin. ...och att de faktiskt märkte att jag var medtagen när jag själv kände mig relativt normal resten av dagen visar att de faktiskt känner mig mer än vad jag trodde. Trevligt måste jag säga.
Dagen efter var det även dags för ett stormöte angående lite frågor för dagen innan hade det utspelat sig lite saker innan jag hade kommit så man möttes av en chef som var surare än tre månaders filbunke och det gick ju som det gick.
Jag är hysteriskt konflikträdd vilket många säkert har märkt och det var ren envishet som gjorde att jag satt kvar på min plats även fast jag var nära att springa och kräkas av den oroskänsla jag hade i magen. Jag avskyr gräl, vilket jag faktiskt kan hålla med om att det har med saker i barndomen att göra, och på något sätt så sitter jag och känner mig skuldmedveten även om jag inte har gjort något fel.
På fredagen verkade däremot saker och ting ha sjunkit in bakom pannbenet och jag tror till och med att min röst för en gångs skull hade hörsammats jämfört med tidigare försök så nu är det bara att vänta och se hur det utvecklar sig.
Efter dagens slut susade jag in till systämät och köpte en bag-in-box för att sedan ta mig hem en snabbis och slutligen hämta upp Susanne med slutstation Patricia där det vankades mumsemat och film. Louise borde göra mat oftare till oss andra, namnam. En skön kväll där jag drack två glas vin och åt massor med gott och vad vaknar jag med?
Baksmälla. Huvudvärk i ena tinningen och jag kräktes två eller tre gånger så jag får nog döpas om till Kräkis snart.
Nåväl. Nu vankas ugnspizza, film och choklad till efterrätt.
När du hör det här ljudet är det dags att byta stad
Så var jag "hemma" igen efter två veckors underbart jullov, mer om det senare. Vädret på väg ner visade verkligen min sinnesstämning av att behöva åka ifrån alla, började nästan gråta av att krama pappa hejdå efter att han hade bytt ut ett slitet vinterdäck och större delen av dagen var så med lite sådär spontant bölande då och då.
Fast jag får vara tacksam över att jag har ett par varelser att härja med på jobbet istället (nu är semestern över!) så det är faktiskt inte helt uselt här nere heller.
Bilfärden tog fem timmar och det slår nog färden upp efter arbetsintervjun i våras om man säger så. Jag fick krypa fram i femtio större delen efter Vara fram till Göteborg med snöslask och dålig sikt med hjärtat i halsgropen. Visserligen betyder det att jag kommer slockna som ett ljus sedan av att ha suttit spänd i en och en halv timma även om jag numera kommer vara en djävel på att köra bil i dåligt väder. (Ska väl inte överdriva men lite får jag väl skryta.)
Nåväl. Uppackning och sedan sängen nästa!
Fast jag får vara tacksam över att jag har ett par varelser att härja med på jobbet istället (nu är semestern över!) så det är faktiskt inte helt uselt här nere heller.
Bilfärden tog fem timmar och det slår nog färden upp efter arbetsintervjun i våras om man säger så. Jag fick krypa fram i femtio större delen efter Vara fram till Göteborg med snöslask och dålig sikt med hjärtat i halsgropen. Visserligen betyder det att jag kommer slockna som ett ljus sedan av att ha suttit spänd i en och en halv timma även om jag numera kommer vara en djävel på att köra bil i dåligt väder. (Ska väl inte överdriva men lite får jag väl skryta.)
Nåväl. Uppackning och sedan sängen nästa!