Alv

Inatt såg jag en uggla för första gången i mitt liv. Visst, jag har säkerligen sett någon ledsen sådan på en djurpark i barndomen, men det här var den första i frihet. På väg mot Bokias nattöppet här i staden tittade jag upp mot den svagt lysande himlen och en silluett av en fågel svävade över hustaken. Inga vingslag hördes och det första ord som föll i munnen var: "Titta, en uggla!".

Jag har ingen aning om vad det var för sorts uggla, jag såg den bara sväva ljudlöst över tallarna för att sedan försvinna även fast jag fortsatte att speja förhoppningsfullt mot skyn.

Det här måste ha varit den billigaste bokrean någonsin för min del, på natten handlade jag inte ens för en hundralapp och under lunchen idag när jag och en klasskamrat stövlade iväg till Mjölbys Bokia fastnade jag bara i reahögarna. Fyndade en Diana Wynne Jones bok och lite annat smått och gott däremot.

Blanketten för anmälan om namnbyte har nu lämnats in till Skatteverket (namnet ger mig nästan mardrömmar, det låter så läskigt) och jag kan bara vänta och hålla tummarna. Snart kanske jag får det namn jag har lystrat till de senaste åren. Det enda jag funderar över är det där med att låta folk lära om sig som bara känner mig under det riktiga namnet, de får väl fortsätta att kalla mig det eftersom det namnet fortfarande kommer finnas kvar. Däremot har jag inga förhoppningar, jag får säkerligen avslag. Ingen idé att hoppas alltför mycket.

En lugn söndageftermiddag på biblioteket gjorde under för själen. Med Nine Inch Nails i öronen tassade jag nynnande runt mellan bokhyllorna i böljade kjol. Leendet var alltid på mina läppar och då och då lät jag fingrarna löpa efter bokhyllorna. Kände mig som en skogsalv i en lövsal, eller en älva bland blommor, lekte tittut mellan bokhyllorna även om ingen annan såg det.

Allt med mig själv kändes bättre, håret lockade sig mjukt runt mitt ansikte, kläderna gjorde mig rättvisa, rörelserna kändes naturliga och det kändes som om jag dansade runt bland böckerna. Det skulle inte ha förvånat mig om litteraturens ande hade kommit och gett mig en kyss på kinden.

Hemvägen hade jag ett leende i hela ansiktet även fast vinden frös mina naglar och böckerna tyngde min rygg. För på biblioteket är jag trygg, där vet jag var allt finns, där finns det stolar med höga ryggar att sjunka ner i med en bok, där finns det (oftast) tystnad, där finns det tid för ro.

Stackars de som inte läser.

Varför skulle annars knappen sitta på utsidan?

Recept för kvällen:
Mossa
Rödvin i mängder
Cigg
Navid Modiri & Gudarna
King Kodum

Idag kommer dagen gå i städningens tecken och imorgon i den sociala delen, härligt.

Bara det där med städning, usch. Det är lite roligt faktiskt, jag har gått ifrån smygpedant till troll. Egentligen är det ju inte speciellt trist med städning när man väl får tummen ur, även om det i mina ögon ser ut som fan (vilket egentligen bara betyder riktigt stökigt) så tar det inte mer än någon timma så är allt skit borta. Idag ska jag diska, dammsuga, torka golv och städa badrummet med tandborste. Har haft det i tankarna länge nu men det där med orka.. Därför är det bara bra med att det kommer folk och hälsar på då och då så jag kan få det ordentligt städat och fint.

Däremot är jag överlycklig att jag sluppit ta hand om den där andra sunkiga lägenheten.. Den ligger som en blöt filt över tankarna i bakhuvudet. Det behövs nästan bara att jag tänker lite lätt på den och så börjar jag nästan gråta. Men, men.. Snart är det väl avklarat, tack och lov att Andreas tog hand om det för jag hade nog inte klarat av det. Man får en smärre önskan om att vilja spika spikar i fötterna istället för att hålla på med det där stället.

Irriterar mig på att jag har en hel del måsten att göra men har jag gjort dem? Nej, till viss del glömmer jag dem och till viss del så bryr jag mig inte. Jag vägrar tro att det är för att jag inte är glad, jag står över sådana saker. Istället känns det mer som om jag är en förbannad jädra simulant.

Jag sitter här på Mjölby bibliotek (fråga inte ens varför jag åker till skolstaden på lovet...) för att söka runt lite angående det skolarbete vi ska göra under lovet. Egentligen har vi inte lov men vi får det ändå eftersom skolan är stängd för gymnasieeleverna och det blir ganska omständigt om vi ska ta oss in varje dag.

I varje fall. Jag ska skriva om metallen titan. Det är ju inte en specialteknik i sig men den används till vissa specialtekniker. En utmaning! Det tycker jag om. Har googlat lite granna och sedan blir det att plöja böcker på referensavdelningen som man gjorde innan internet. Älskar sådant. Kan sitta i timmar på bibliotek och bara mysa, böcker är mina vänner, vem fasen behöver människor? Däremot råkade jag surfa in på antracit.se och jag kände den där übermensch-fasonen göra sig påmind igen. Det är ett forum för folk som pysslar med olika sorters smide där de kan diskutera ditten och datten. Google tyckte att det fanns en relevant tråd på den sidan och jag ångrar till viss del att jag läste den.

För i mitt stilla sinne undrar jag hur många av de där dussinmånglarna som har en utbildning i det de fuskar i. Jag HATAR det faktum att de bara kan gå en liten fånig kurs på närmsta vuxenförbund eller liknande och sedan tror de att de kan kalla sig silversmeder eller konsthantverkare.

GAH!

Gesällbrev för i helvete! Tänk på anorna i yrket och späd inte ut det! Inte en chans i hela helvetet att jag skulle sjunka så lågt som att lära ut min kunskap till några jädra fjollor som vill göra eeegnaaa smyyycken på fritiden. Aldrig i livet, hellre dör jag utfattig med stoltheten i behåll (envisheten och inbilskheten i behåll för den delen med) än att jag lär ut så. Vill de lära sig sådant får de vacker utbilda sig, ta gesällbrev och SEDAN kan de kalla sig vad fan de vill.  Bara för att man går en futtig kurs betyder det inte att de har lärt sig allt om yrket. Jag kommer aldrig att bli fullärd och ibland önskar jag att jag kunde äta min lärares hjärna för att komma åt all hans kunskap.

Det är inte bara kunskaperna om teknikerna i sig heller, jag tycker det är minst lika viktigt att kunna tänka tillbaka på anorna i yrker. Det har funnits alldeles för länge för att dussinmånglas ut som det gör. Snart kommer de väl finnas i lika stor utsträckning som frisörer med samma bristande kvalitet.

Nej, helvete heller!


Och som om jag bryr mig om vad du tycker. Jag är guldsmed med gesällbrev, vad farao har du att komma att skryta med? Nej, just det.






Idag vaknade jag uppenbarligen på fel sida.

Det är en bra sak att sätta gränser som sagt. Som till exempel hur nära man ska låta andra människor komma. Eller hur mycket som är bra att berätta om sig själv. Eller hur mycket sig själv det är värt att vara bland nytt folk.

Har nyligen upptäckt att jag inte är så jädra bra på det som jag har trott. Vid närmare eftertanke så suger jag på det. Eller, det är väl mer jag som prioriterar information lite annorlunda. Jag är öppen, men ändå inte med nytt folk. Frågar någon så svarar jag ärligt även om jag på senare tid har lärt mig att ljuga lite lagom sådär vid vissa tillfällen. Det där inre staketet är ganska ansträngt på sina ställen eftersom jag envisas med att flytta det hela tiden. Då och då kommer jag på att vissa saker är personliga och vissa inte var så personliga och så flyttas gränserna runt lite till.

Gräset börjar se ganska risigt ut om man säger så.

Nåväl, man lär så länge man lever som det så fint heter.

Det är ett riktigt konstigt och fult ord i mina ögon. Ruga... Det låter sådär äckligt och... Äckligt helt enkelt. Det är småländska för sårskorpa men det enda jag kan sätta det i samband med är ruka som är en komocka.

Sårskorpor är äckliga. De där stora man fick av skrubbsår på knäna när man trillade som liten. Brännmärken från gymnastikhallarnas golv. Man duschade och de blev gråslibbiga, uppblötta och än mer äckliga. Det enda som går runt i huvudet är att man vill få bort dem snabbt som möjligt, riva bort dem som ett plåster och göra så tills det inte bildas en sårskorpa utan en sådan där blank illröd yta.

Så känns det nu.

Som ett sår som börjar läka men som jag hela tiden ENVISAS med att peta i. Med vassa saker, vassa smutsiga saker som lämnar spår av bakterier i köttet. Jag petar, river, lirkar, skrapar. Kan inte låta det läka ut. Som att känna på en trasig tand. En sådan som sitter så långt bak i munnen så att tungan nästan går ur led (inte för att en tunga har leder men ni förstår principen) på vägen dit. För att känna det där vassa. Att det ilar till i den. Jag brukar kunna suga in kall luft för att känna efter om det fortfarande isar.

Det går inte låta bli, plåga lite till, peta lite till, titta lite till, äcklas lite till, låt det göra ont lite till, såras lite till, skrik lite till, gråt lite till, plåstra om lite till, gråt, blöd, peta, läk, peta, skrik rakt ut i i ingenting.

Musiken rullar in i mina öron med mjuka älskvärda vågor. Trubbar av.

Tack.

Jag stirrar förvånat in i ansiktet på en vuxen Macaulay Culkin som med halvöppna ögon och svagt bakåtlutat huvud blåser ut cigarettrök. Någon sekund senare läser jag att han är född den tjugosjätte augusti nittonhundraåttio. Jag trodde att han var yngre än mig. Någonstans är han fortfarande fastetsad som den lilla pojken som hittar på grymt sadistiska straff för de stackars inbrottstjuvarna i Ensam Hemma.

I den åldern har han stannat. Samma som alla de som inte kan bli äldre än tolv år i min värld.

Han får inte vara vuxen och snart trettio, hur ska han då kunna bli kvarglömd i huset av sin familj? Visserligen kan han ju däcka av drogöverdos i en garderob och de andra väljer att strunta i honom.

Jag satt och fikade med en vän på torsdagseftermiddagen och hon kom fram till att det kändes sorgligt att man inte skulle kunna ha en stor tjugofemårsfest som inte är av denna värld. Att man inte känner så många. Att man inte är där man trodde att man skulle vara.

Samt den där insikten om att man får finna sig i att benämnas som kvinna. C sade som exempel att det kan stå "22-årig kvinna våldtagen i (valfri stad)" i en tidning och konfrontationen blir än mer uppenbar. Det är inte åldersnoja på det sättet, det är mer en chock att det gick så snabbt. Som ett andetag. Om jag blundar en stund, kommer jag vakna upp och vara femtio år då?

Jag tittade på mingelbilden en fotograf knäppte på mig och Mirri när vi var ute och förgyllde Örebro med vår närvaro. Tyckte att något var konstigt med hur jag såg ut och jag studerade närmare. Sedan kom jag på vad det var.

Jag log med ögonen.

En sådan där sällsynt sak som jag ser mindre och mindre på bilder där jag är med. Jag kan titta på hur många foton som helst och alltid komma fram till samma sak, varför vet jag inte. Som oftast så är det en sorts trött blick som möter kameran, den finns bara där.

Samma blick som jag har om någon tar kort på mig om jag är riktigt onykter, tom och lite frånvarande som om ägaren har gått ut på lunch. De bilder jag trodde att jag log på visade sig bara vara en väldigt stor grimas som skrynklar ihop ansiktet till oigenkännlighet varav ögonen försvinner in i det som borde vara skrattrynkor.

Jag trodde att jag var en glad människa med lätt till skratt, men hur ser egentligen mitt leende ut? Är det lika falskt som resten av ansiktet? För ögonen är ju själens spegel och varför är inte min själ glad? När slutade den vara glad eftersom den inte har lett på länge? Exakt vad var det som lockade fram den på det där fotot och kan jag lära mig att lura ut den oftare? Det är ju inte som att jag vill vara hård och besynnerlig precis, jag skulle nöja mig med att hitta tillbaka till den jag trodde att jag var. Däremot verkar hon vara alltmer svårfångad nuförtiden eftersom hon envisas med att alltid gräva ner sig i onödigheter.

Imorgon är det dags för kuratorbesök igen. Blir allt mer skeptisk eftersom jag vill ha raka svar och resultat på en gång, även om jag inte är speciellt otålig av mig annars. Det är väl bara det att jag till viss del vill bli av med det så fort som möjligt medan den andra delen skulle tycka att det var ett ännu större nederlag om allt blir avklarat så snabbt. Då kommer min idiotiska så kallade "logik" tycka att det var onödigt att "förnedra" sig för en sådan småsak. Ska det vara så ska det vara ordentligt.

För ibland undrar jag verkligen om det kanske bara är en fix idé, att jag har bestämt mig prompt på att nu jävlar ska jag må dåligt, sådeså! En liten stamp i backen med foten, armarna i kors och utplutande underläpp. Men som en nära vän så vackert sade det att om jag nu har bestämt mig för det på egen hand så är det väl bara att bestämma mig för att bli bra igen. Då kom jag fram till att det kanske inte var en sådan enkel förklaring jag hade kommit fram till.

För jag vägrar verkligen tro att jag ska knäckas av små skitsaker. Visst,  visst.. Många bäckar små och allt det där men det är ju jag som ska vara stark och klappa på alla andra ledsna hestar. En stor världsrubbning har möblerat om min tillvaro och jag slår över som en tonårig flicka gör över ett pojkband. Det kan inte bara vara lagom utan då måste JORDEN GÅ UNDER.

Men, men. Jag får väl vältra mig i min egen så kallade olycka och tänka på alla andra som har det värre än mig och skämmas lite till. För skämmas är jag bra på.

Det kan slå över lika snabbt som att knäppa med fingrarna. Knäpp och allt blir solkigt utan anledning. Vet precis vad man inte får och får göra men jag skiter komplett i vilket. Jag väger för- och nackdelar för att komma fram till att nackdelarna är mer än fördelarna, nej det FINNS inte ens några fördelar. Tar jag det i åtanke? I helvete heller. Åt helvete med principer och duktighet, ska det vara ska det vara ordentligt, metodiskt eller bara i rent känslosvall.

Ändå skäms jag.

Jag har ingen rätt till det här. Jag är som en svensk i vintermörkret. Ingen anledning utan det är bara det att det inte finns något ljus. Vilket gör att jag skäms ännu mer och pressar undan det för att göra det mer illa. I huvudet skriker jag medan kroppen är kall och metodisk, låter allt rulla på som vanligt, låter allt vara som vanligt, allt är tipp topp tipp topp tipp topp.

Låter bara sakerna rinna ut genom fingertopparna på en lysande skärm för att skicka ut det i etern där alla andra är som jag och jag kan försvinna och tunna ut en smula.

Det finns ingen anledning, bara skitsaker, småsaker, skitsaker. Ingenting. Jag har ingenting att klaga över, jag borde hålla käft för i helvete och sluta vara så självcentrerad, ta mig i kragen och bete mig som folk. Inte ska jag vara såhär det kan andra pyssla med. Jag är ordentlig, uppfostrad, korrekt och TREVLIG! En TREVLIG människa! Det trodde jag INTE om DIG! Näää. Jag är normal, tipptopp, topptipp.


Åt helvete. Där har vi det, karta och kompass pekar åt fanders och jag vet precis hur jag ska undvika det men jag orkar inte bry det utan tittar på när min demon släpar mig på den trasmatta jag vägrar resa mig från. Det låter när den skrapar mot marken.

Skraaap.

Gothornot fiiinns!

I ren uttråkning så surfade jag in på snyggast.se igen. Varför? Därför att gothornot inte fungerar längre, där kunde man ha riktigt underhållande om man hade urbota tråkigt. Ja, jag är en expert på meningslöst surfande.

Klichéerna haglade friskt på den sidan. Alla killar på topplistan såg exakt likadana ut med halvlångt hår med fasligt mycket smet i och jag tror banne mig de flesta hade en randig tröja. Visserligen är randigt en bra sak, men det kändes lite löjligt.

Tjejernas topplista... Av tjugo stycken så tror jag faktiskt bara det var en som inte såg ut som om hon försökte göra sig till. Alla andra (förutom en som kompenserade brist på urringning med en löjligt kort tröja som skulle göra Britney Spears avundsjuk. Fast hon var ju faktiskt på sista topplisteplatsen, mer tuttar bruden!) satt och åmade sig framför webbkamerorna och jag började undra om inte alla antingen har fått tag på världens bästa bh eller så har deras föräldrar sponsrat med silikon. Ju mer tuttar, desto högre upp på listan.

Det är för sorligt. Jag tycker visserligen om att ha en djup urringning men att se så många på en gång så har jag faktiskt svårt att förstå att karlar (och kvinnor för den delen med) inte tröttnar.

Fast, vad fan. Är ni dumma nog för att gå på en djup urringning så ska jag väl inte klaga utan istället utnyttja det.

Kommande tatuering är färdigritad och tuschad. Platsen på kroppen är utvald och det där speciella krypandet i kroppen som jag så väl känner igen börjar göra sig påmind igen. Den är inte speciellt stor men den kommer bli fin där den ska sitta.

Min åttonde tatuering kommer det bli, sedan har jag bara en till planerad och så tog kroppen slut. Nej, de är inte speciellt stora men ändå så gör de sitt för att göra mig hel. Den här ska sitta på ett ställe som jag egentligen är lite nervös att sätta något på av rädsla för kroppens ständiga förändrande. Det kommer vara den där hemliga som inte kommer ses av mer än vissa nära vänner och andra utvalda.

Jag längtar redan.

Jag kan höra det magiska ljudet av surrandet. Lukten av lokalerna.

Däremot kommer den här göra rejält ont jämfört med mina tidigare. Det kommer säkerligen svida ordentligt, men det är det värt.


Det är det värt.



Jag längtar.

Chai latte är en sådan där trendig sak som har dykt upp över allt. På MIN tid när jag och en vän gjorde det så hette det bara chai-te. Hon hade köpt en påse med te från Indiska och vi stod och experimenterade hemma hos hennes mor, jag stod och vispade varm mjölk så fluffig som det gick och vi blandade ihop det och tillsammans så smakade det ganska.. mjölkigt. Sedan försvann det teet in i glömskan, det luktade gott men tanken på varm mjölk (jag gillar inte riktigt lukten av värmd mjölk, traumatiska upplevelser från barndomen med mannagrynsgröt och vidbränning..) fick mig snabbt på andra tankar.

Sedan har jag bara druckit chai-te sådär som jag dricker mitt vanliga te, lite mjölk, lite sötning. Sedan drack jag chai latte när jag fikade med lite löst folk och jag försökte mig på att göra en hemma igen med illa resultat. Återigen för mycket mjölk, mjölk är läskigt när den är varm.

Det gick ett par månader och återigen upptäckte jag hur jädra gott det var och satte mig för att googla recept. Nu har jag lyckats med att få fram ett acceptabelt recept även om den inte går att mäta sig med sådan gjord på någon sorts smaksatt sirap... Mitt mjölkskum smakar mjölk, på Melkers smakar även det mums. Men, men. Den är helt klart en bra ersättare i brist på annat.