Alv

Ja, jag är feg ibland. Istället för att ta det på tiden som var uppsatt så ringde jag med flit under lunchtid för att prata in ett meddelande om att jag inte tänker komma till psykologen/psykoterapeuten mer. Jag tänker inte heller byta till någon annan nisse för nu. räcker. det.

I helvete heller att jag tänker gå till ännu en för att börja om från början, kan de inte börja läsa journalen istället för NÅGON måste ju ha gjort noteringar vid det här laget så att de kan ställa några förbannade ledande frågor?!

Icke då, berätta, berätta, berätta... Det är det enda som det går ut på hur mycket jag än försökte påskina att jag tyckte det var ganska jobbigt. Det roliga är att de två saker som jag tycker är allvarliga viftades bort som om det bara var en fotnot om vad jag hade ätit till middag. Eller så var det väl jag som TRODDE att jag var tydlig om det men skadan var redan skedd och jag undvek smidigt ämnet utan att ens tänka på det. Efteråt så kändes det som om jag hade missat något viktigt vilket var sant.

Så nu skiter jag i vården och jag återgår till det förhållande jag hade tidigare, tandläkare och akutsjukvård om jag bryter mig eller något annat lättläkt för det här tror jag inte  på.

Jag känner med alla andra som sliter med att få hjälp för det lilla jag har skrapat på ytan är nog för att jag ska tycka att det är jobbigt. Nu återgår jag till "Själv är bäste dräng!" och självhjälp för, tro det eller ej, jag börjar faktiskt må bättre och jag tror inte jag har mycket att tacka vården för.

I helgen ska jag göra våfflor, dricka vin och glömma bort verkligheten. Lysande.