Alv

Jag blir så trött på min hjärna, på idealen, på att jag lyssnar på dem. Lyssnar på rösterna jag hör när jag tittar mig i spegeln eller ser ner på mig själv när jag sitter.

I går provade jag en klänning, en vacker klänning jag köpte att ha på Yvonnes födelsedagsfest i våras. Nu kan jag knappt ha den. Då kunde jag dra igen dragkedjan och den satt jättebra, nu stretar tyget.

För en enda gångs skull så var jag övertygad om att tjockkänslan bara var i huvudet, att jag lyckades hålla mig någorlunda i den vikt jag har haft på sistone men icke. Det slutar med att jag stårgråtande sitter på hallgolvet och Andreas försöker att trösta mig med att han tycker att jag är finast. Däremot hör jag inte det, jag försöker lyssna på det men hur ska jag kunna tro på det när min klänning stretar?

Jag hatar att bry mig, jag hatar det. Jag vill inte äta något mer, jag vill leva på dropp och aldrig behöva känna att jag vill äta något för att jag faktiskt har rätt till det.

Och ja, jag VET att det alltid finns någon som skulle döda för min kropp precis som att jag skulle kunna göra detsamma för någon annans. Det är ingen skillnad på hur jag känner ändå.

Jag är ren, nyduschad och halvblind. Inlindad i handdukar, en om håret och en om min höst(jag har höst året om!)bleka lekamen, sitter jag vid datorn och lyssnar på Navid Modiri och Gudarnas nya skiva, som med allt så krävs det ett par lyssningar för att den skall falla i smaken men jag tycker nog om den även om den är väldigt annorlunda jämfört med tidigare alster.

Gårdagen bowlades det med folk på arbetet som sedan avslutades med flera timmars sittande på thailändsk restaurant med idel prat som varierade rejält i samtalsämnen. Trevlig att för en gångs skull göra något i den stad som jag uppenbarligen skall kalla hem ett tag innan jag får nog eller får avsked. Så som  dagens verklighet ser ut så känns det som att jag hänger löst vilket som.

Jag har en butik som får mig att tvivla på mitt arbete vilket jag hatar.  Samtidigt så är jag för envis för att ge upp utan sitter med svordomar i kinderna medan jag gör deras kunders arbeten så bra som jag kan göra. För den butiken får mig att känna mig som en nybörjare och jag hatar det. jag som började på guldsmedsskolan i Mjölby hösten 1998, jag som fick högst betyg i gesällprovet i vår klass det året jag tog det, jag som fick arbetet bland tio sökande, jag som är guldsmed.

När jag sitter med deras reparationer så tvivlar jag och jag hatar det, jag hatar faktumet att veta att de kommer slå ner på vad som helst även om det är saker som är mikroskopiska. Jag hatar att inte kunna vara riktigt nöjd med saker och ting för lagom när jag tror att faran är över så kommer nästa sak, nästa nedklankning som gör att jag sjunker ner i skoskaften.

För jag har  knappt något som visar att jag faktiskt kan mitt arbete, jag har inte drösar med smycken som jag stolt kan bära för det jag har är sådant som är i vägen för mitt arbete. Jag känner mig mindervärdig även om jag egentligen är i klass med likvärdig. Istället tar jag åt mig när jag egentligen borde fnysa åt de som aldrig kommer vara nöjda, att de tar andras val än att låta ägarna bestämma och det är helt enkelt att komma till insikt om att det inte GÅR att göra alla nöjda, det går bara inte.

Jag samlar ändå smutsen på kropppen men när jag är nyduschad och naken så är det långt borta för stunden, då är det bara jag och musiken.

Det börjar överväldiga mig nu. Sakta kryper det in mot mig, över murarna och jag VILL INTE att det ska komma närmare. Det ska inte övermanna mig, få mig på knä och släpa in mig i sitt svarta slem. Det ska inte.

Nu behöver jag andas och inte ta på mig alltför mycket mer än det jag måste ta till. Jag räcker inte till för allt det jag vill men jag försöker så gott jag kan. Lajvet som är i veckan har jag gett upp för länge sedan för jag vågar inte ta på mig alltför mycket, inte än. Jag försöker att bara göra de saker som jag har klarat av hittills för annars vet jag inte vad som händer.

Dagarna försvinner, blir till veckor, blir till månader. Jag har nu arbetat här i ungefär fyra och en halv månad och än så länge har det gått bra. Visserligen har jag åkt hem ett antal gånger istället för att göra mig ett hem här men jag vill inte göra det riktigt än, jag vågar inte landa förrän jag vet om det är värt det och jag orkar inte.

Saker och ting låser sig om det blir för mycket. Jag blir stressad av att helgerna inte räcker till, av att komma till insikt om att det kanske kommer vara så här resten av livet, att jag ska få sota en vecka efteråt om jag vågar ta mig någon dag extra, att det bara ska bli ett ekorhjul. Det är nog det som gör att det svarta slemmet kommer närmare och jag ibland finner mig vilja hitta ett bra ställe att låta vassa saker bita i mig, på ställen där ingen ser men där jag kan se det och kan förstå det. Där jag kan strunta i allt annat och bara göra det som behövs för stunden.

Därför måste jag andas och göra andra besvikna. Därför måste jag stanna, backa och ta en sak i taget och jag tycker inte om det men jag måste nog. Jag måste för att inte falla tillbaka, för att inte sitta uppe hela natten bara för att, för att inte gömma mig undan, för att inte falla tillbaka.

Jag längtar hem samtidigt. Jag längtar hem till vänner och familj. Jag längtar hem men jag är kvar för att jag verkligen trivs, inte för att jag ska bevisa något utan för att jag tycker att det är värt det.

Men det mörknar för stunden. Det mörknar då och då men inte alltid, inte hela tiden. Tända ljus står och flammar i skymningen där de bränner bort allt ont men det är där i kanterna.

Lurar och väntar på att jag ska falla. Vilket jag inte tänker göra. Vilket jag inte får göra.

Så jag stannar. Andas. Drar in den kalla höstluften. Landar. Ser ut genom fönstret. Struntar i att tänka på dagen som kommer utan på den jag har nu.

Andas in. Andas ut.

Det är riktigt pinsamt att inse att det är den mest besökta privata bloggen här i Sverige. Någon som inte kan stava, nyttja kommatecken och inte vet vad en storm trouper är.

Skäms!

Det är en sådan där dag. En sådan där dag då det är mer frestande att släppa ratten och krocka med någon av alla de där långtradarna som jag möter på morgonen och eftermiddagen. En sådan där dag då hjärnan inte verkar finnas där utan bara svävar omkring i ett tomrum och magen har känslan av att jag sitter i ett väntrum till tandläkaren.

Skillnaden är att det inte är en tandläkartid utan bara en gnagande råtta på insidan ändå. Som vrider sig och svänger med svansen.

Fast det är ju bara inbillnining, inget att hänga upp sig på utan bara inbillning. Alla har känslan av att köra in i andra bilar, inget speciellt där.

Ändå känns det som om det ibland är så nära, så nära. Att bara släppa ratten, blunda och låta bilen rulla in, höra långtradarens ilskna brölande och sedan låta metall möta kött. Det skulle vara så enkelt. Skulle vara så förbannat enkelt och sedan skulle allt vara över, allt det där världsliga som inte gör någon skillnad i det stora hela och jag skulle bara få slippa allt.