Droppar
Det är illa när till och med min bägare börjar rinna över av att höra självförnedring eftersom jag anser mig vara ganska kunnig inom det området.
För hur mycket jag än klagar över mig själv, över att jag känner mig ful, fet och värdelös så kunde saker och ting ha varit mycket värre. Jämför jag mig med Roseanne Barr så som hon såg ut den uråldriga serien från åttio/nittio-talet är jag rätt och slätt ett bombnedslag. Om jag inte jämför mig med alla mina tjusiga vänner utan istället med a-lagarbänken här i Kumla så är jag ljuvlig som ett smultronsnår i sommarsolen.
Jag är underhållande, smittar med mitt skratt, lagar utsökta våfflor, klär i det mesta jag tar på mig eftersom jag faktiskt har smak för vad som passar min lekamen, jag är kort och gott underbar för någonstans får gränsen gå.
Visst, jag har mina sämre dagar där jag vill kräkas ur allt jag har på insidan, då jag inte vill se mig i spegeln eftersom det enda jag ser är en barbapappa men egentligen vet jag mycket väl att det mesta av det inte sitter i kroppen utan i ögonen och hjärnan.
Samt att nu är det ju snart dags för nytt år då man kan lova sig en massa idiotiska löften man aldrig kommer hålla, jag önskar bara att jag var rik nog för att kunna skaffa mig ett träningskort. Det är en sådan härlig ironi, de enda som har tid med att träna är de som är arbetslösa men de har istället inte ekonomin för att klara av att betala det. Ljuva värld!
Dags att återgå till julklappsinslagande och frukostätande, jag kan inte få in det att det är jul i morgon.
För hur mycket jag än klagar över mig själv, över att jag känner mig ful, fet och värdelös så kunde saker och ting ha varit mycket värre. Jämför jag mig med Roseanne Barr så som hon såg ut den uråldriga serien från åttio/nittio-talet är jag rätt och slätt ett bombnedslag. Om jag inte jämför mig med alla mina tjusiga vänner utan istället med a-lagarbänken här i Kumla så är jag ljuvlig som ett smultronsnår i sommarsolen.
Jag är underhållande, smittar med mitt skratt, lagar utsökta våfflor, klär i det mesta jag tar på mig eftersom jag faktiskt har smak för vad som passar min lekamen, jag är kort och gott underbar för någonstans får gränsen gå.
Visst, jag har mina sämre dagar där jag vill kräkas ur allt jag har på insidan, då jag inte vill se mig i spegeln eftersom det enda jag ser är en barbapappa men egentligen vet jag mycket väl att det mesta av det inte sitter i kroppen utan i ögonen och hjärnan.
Samt att nu är det ju snart dags för nytt år då man kan lova sig en massa idiotiska löften man aldrig kommer hålla, jag önskar bara att jag var rik nog för att kunna skaffa mig ett träningskort. Det är en sådan härlig ironi, de enda som har tid med att träna är de som är arbetslösa men de har istället inte ekonomin för att klara av att betala det. Ljuva värld!
Dags att återgå till julklappsinslagande och frukostätande, jag kan inte få in det att det är jul i morgon.
Kommentarer
Trackback