Alv

Det är nog det enda sättet jag kan förklara nutiden faktiskt. Som ett stort, förbannat skämt som inte riktigt förstått hur man ska vara rolig. Vardagen fördrivs med att försöka förtränga allt, hålla saltvattnet inne i kroppen och (självklart) gräva sin egen grav ännu lite djupare.

Något som jag trodde skulle vara en underhållning blev bitvis bara svårare och svårare, självklart hade alla mina vänner rätt även om jag SJÄLVKLART valde att inte lyssna alls. Jag sprang högljutt lallande rakt ut i minfältet och nu sitter jag här och försöker samla ihop mina inälvor som på något mystiskt sätt trillat ut ur kroppen på mig, hur kunde det hända? Uppenbarligen såg jag inte den stora skylten som det stod: "Varning! Minfält!" på som även var dekorerad med en tjusig elak dödskalle som lovade död och förintelse.

Inget finns kvar mer än klichéerna. "Det går över." "Det ordnar sig." Alla har hört mitt kväde femtioelva gånger om tills de nästan himlar med ögonen och ändå gör det ont fast jag borde ha nött ut alla händelser. Jag skäms nästan för att säga något överhuvudtaget utan låtsas istället som det regnar, sväljer klumpen och skrattar gott.

Jag önskar att jag kunde ha stoppat det i tid men som sagt är jag en riktigt korkad människa som likt alla andra människor har valspråket: "Det händer inte mig, bara alla andra."

Men det gör ont. Det gör så ont. Verkligheten sparkar på mig i sann Clockwork Orange-anda med en kick som tar ett par sekunder för  mig att registrera men sedan skriker jag rakt  ut precis som den stackars uteliggaren. Tiden kommer läka allt det som sextonåringen i mig vägrar att tro men jag tycker att man vid det här laget borde kunna få en snabbspolningsknapp till det stadiet eftersom jag faktiskt, hör och häpna, inte ÄR sexton längre.

Icke då.

Äsch.

Ju mer ställen man är på desto värre blir pokémonsyndromet.

"Måste samla alla! Måste samla alla!"

Har jag "bara" 42 på listan på ansiktsbok? Då är jag inte älskad och dyrkad av alla, det går ju inte! "Bara" en sida med polare på Helgon, "bara" tio som bevakar  min bilddagbok, "bara" sju unika träffar på bloggen. Det är irriterande löjligt att jag i svaga ögonblick ens bryr mig, det kunde lika gärna ha stått noll överallt. Det kommer kommentarer både här och på andra ställen med jämna mellanrum men ändå flåsar Pikachu mig i nacken då och då.

Min tågbiljett kom äntligen idag med posten och jag fick självklart den förhatliga: "Vad var det jag sade?" strax efter att jag jublande hade förkunnat att den hade kommit. Den frasen borde allvarligt förbjudas och de som är klantiga nog att yttra den bör pryglas samt steglas.

Tack för de som faktiskt besöker mina små fågelholkar i etern och ökar räknare och kommentarshögen även om jag fortfarande undrar vilka vissa är men det är alltid spännande med mysteriska varelser så.

Frukost kanske?

I ett försök att undfly verkligheten har jag fastnat totalt i mitt Nintendo DS som följer med  mig nästan vart  jag än går. Idag räddade det mig från att begå folkmord (eller helt enkelt byta tågvagn) och kärleken till det blev än mer total. Går det att gifta sig med en elektronisk pryl? Någon som har en pacemaker borde ju kunna räknas som eltillbehör så då borde jag få gifta mig med min lilla rosa älskling. Ja, den är rosa och det enbart på pin kiv.

Verkligheten har gjort stora försök att bringa mig ur fattning och idag har den nästan lyckats. Överallt går folk runt med pjuklarver på väg, tv-apparaten visade bara folk som var kära och andra som var ledsna över att inte vara fertila och återigen började alla spöken snurra runt.

För vad fan gör jag här? Jag är ju inte för utvecklingen någonstans. Jag börjar tro att jag börjar vackla i min tro bara för den där förbannade "Man ska göra som alla andra"-smittan börjar göra sig gällande. För att det SKA VARA SÅ. Helvete.

Jag sitter här och lallar i min lerpöl av mina alldeles egenhändigt skapade härvor och det är väl inte mer med det.


Sedan var det klassfest i lördags och det är ännu en anledning till att säga fy fan, helst med stora bokstäver och utropstecken överallt. Jag skulle nästan vilja skriva mer än tre utropstecken bara för att förklara hur illa det var, det var så illa att jag vill nagga mina stavningskunskaper i kanten och då är det illa. Det var så illa att jag nog faktiskt skulle kunna vika ett hundöra i en av mina böcker för att kunna radera ut kvällen totalt (kanske inte vilken bok som helst men någon av de jag inte är så jättefäst vid, någon begagnad bok kanske, en pocket, de har inte så tjocka blad så att det går att räta tillbaka dem igen). Alla såg groteskt gamla ut och det beror inte på att jag är ett "helt" år yngre än de flesta där. Kanske var jag den yngsta i lokalen av de deltagande om inte någon av personalen kanske kunde knipa den åtråvärda titeln.

Det är vid sådana där tillfällen som jag tittar mig i spegeln och verkligen rannsakar mig själv, ser jag så förbannat, djävla GAMMAL ut? Vissa av de deltagande såg ut att vara redo för fyrtioårskris och andra såg ut som gamla förbrytare, sunkiga, nedknarkade, gravidtjocka eller bara rent ut sagt tråkiga. Blir man tråkig ju äldre man blir? Är det som en sorts sjukdom? Då ska jag fanimig bli forskare och upptäcka ett bot på det.

De som hade barn hade som vanligt (det är få som klarar av att vara en person efteråt) tappat all definition på vad jag är och såg ut som om de nyss hade lämnat ungarna på dagis för att sedan kunna gå på en meningslös klassfest, supa sig fulla och (självklart) prata om sina barn. De klassiska frågorna som egentligen inte är så konstiga att de dyker upp studsade också upp.

- Vad gör du nu för tiden?
- Barn?
- Familj?
- Jobb?

Bla, bla, bla.

Bla, BLA, BLA.

Bläääh!

Efter en halvtimme var jag redo att rymma igen och jag tackade min lyckliga stjärna om och om igen att jag inte behövde betala för eländet samtidigt som jag led med mina vänner som oturligt nog hade betalat för absolut ingenting. Underhållande nog så stod det på inbjudan att man kunde logga in på hemsidan för att se vad som mer skulle hända under kvällen.  Vad? Att de höjde och höjde musiken så att man blev döv?

Nej, jag orkar inte ranta mer utan jag tror faktiskt att ni förstår vad jag menar. Gå inte på en klassfest anordnad av klassfest.com eller så är det helt enkelt så att Hallsberg suger på uteliv. Rafsa ihop de få ni faktiskt VILL träffa och sup skallen i bitar på annan ort istället. En sexa folköl på en parkbänk hade varit roligare.

På texttv stod det att antalet olagliga nedladdare bara ökar, reklamfilmerna på dvdfilmerna undrar om man skulle stjäla en bil eftersom man laddar ner filmer och så fortsätter hamsterhjulet.

Det är ledsamt att det är så förbaskat lätt, i en värld där ett biobesök kostar runt hundralappen för vilken film som helst utan någon sorts nöjd kund-garanti är det svårt att motstå att ladda ner filmen istället för att titta på den gratis. Sedan att detta beteende inte hjälper till att hålla ner priserna är en annan sak. Lite som med strejkbrytare, det behövs bara en för att alla andra skall stjälpa och vem fan orkar betala multum egentligen? Upptäckte med hjälp av en bekant vad ett M3 simply är för något och jag dreglar vid tanken.

Ändå är det lite sorgligt att så mycket laddas ner när det är mer känsla att komma hem med en nyinköpt cdskiva, för jag skulle aldrig någonsin ladda ner en bok via nätet. (Harry Potter är det förbud att göra sådant på!) Däremot så orkar väl ingen bry sig även om det finns moraltanter här och var och jag önskar att jag var lika duktig som dessa.

Fast, vad väger bäst.. Sexhundra i engångskostnad eller upp till sexhundra för ett spel? Svårt för samvetet.

Ja, jag skulle kanske stjäla en bil också då.

Jag är en manisk person, det ligger i släkten även om det inte är en godtagbar ursäkt. De som har sett min mormor i sitt esse skulle däremot godta förklaringen utan att blinka.

Min mormor var en pedant som var expert på att räta till mattfransar utan att ens tänka på det, hon hade av någon outgrundlig anledning nyckel till vårt hus så hon gick in där på dagarna när alla i familjen var borta och städade våra rum. Åtskilliga gånger har jag rivit upp den bäddade sängen så jag svärande måste bädda om den, hon bäddade nämligen genom att stoppa in täcket under madrassen vilket gör det omöjligt att dra loss det utan att förstöra hela resultatet.

Får jag något i huvudet så har jag svårt att få bort det om jag snöar in tillräckligt illa på det, som den där förbaskade knappen som har gäckat mig i många månader nu. Sådana där extraknappar till plagg brukar jag vara ganska ordentlig på att spara på bra ställen men nu när jag BEHÖVER extraknappen så är den självklart puts väck. Däremot hittade jag den ikväll, på samma ställe jag har tittat på ett antal gånger.

Så nu  kan jag andas ut och börja rusta mitt hem för en eventuell zombieattack istället för att banka in knappen i byxorna vilket jag tror att mina grannar skulle tycka illa om.

Visst, det finns andra mål i livet men jag kan ändå inte undgå att känna mig fel och missanpassad. Jag längtar bort, jag längtar hem och jag bara längtar efter något jag inte kan sätta fingret på.

Istället fastnar jag i att rensa dubletter bland min musik för att ha närvaron fri, för att inte behöva tänka framåt.


Varför luktar det jäsande bröd vid min dator?!

Jag tittade lite frånvarande in på arbetsförmedlingens platsbank, tryckte på lediga jobb sorterade under yrke och fann till min förvåning något under guld- och silversmeder.

Däremot vet jag inte om man kan kalla kursledare för arbete men jag kan lika gärna prova bara för övnings skull.

Det känns lite som om jag bara lever på halvfart numera, jag har inte en aning om vad jag vill göra med mig själv och jag har många saker jag borde göra för att råda bot på det.

Visst skulle det vara skönt att fortsätta studera bara för att men jag VILL INTE ha mer studielån för ingenting, jag har en utbildning som egentligen känns ganska meningslös för arbetslivet (även om jag inte ångrar den en enda sekund) så varför ska jag fortsätta med sådana saker för? Hitta det där perfekta arbetet, sådant som bara händer på film för i verkligheten arbetar man för att få pengar som man kan ha roligt för.

Jag skulle vilja resa bort någonstans men jag vill inte åka själv för det är tråkigt, jag vill mycket saker men jag är lite som en urblåst ballong.

Eller så vaknade jag bara på fel sida.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta men jag väljer att skratta för den får mig att hoppa upp och ner på stolen samt sjunga med i den så gott det går.

Någon som kommer ihåg reklamsnutten för Språka på serbokratiska förresten? På tal om ingenting.

Efter en diskussion i badkaret igår så återkommer jag ännu en gång till det där med minnen och hur de fungerar. Jag är helt säker på att man bara kan minnas dem ett antal gånger innan de nöts ut, försvinner och tunnas ut till ingenting. De försvinner så totalt att man inte ens saknar dem även om man kanske borde men på något sätt så gör det ingen skillnad ändå.

Det är så jag överlever vissa saker även om det är tidsödande och ganska tråkigt för de närstående, jag återupplever minnena tills de inte gör ont längre, så att de bleknar bort till ingenting. Ett som fortfarande finns kvar i hjärnbanken kom upp igår när jag pratade om det och även om minnet i sig borde göra riktigt ont så gör det inte det bara för att jag har nött bort det. Bildkvaliteten är inte riktigt lika bra som förut, mer som en gammal bleknad film där det finns luckor i handlingen och det passar mig bra.

Däremot är det en tidsödande process, det tog mig ett antal månader för att nöta bort alla de minnena den gången och jag önskar att jag kunde komma på ett annat sätt att göra som inte är lika svårt. Det är nämligen inte bara att skaka av sig allt, trycka bort det och glömma bort allt, inte riktigt så jag fungerar även om jag kan förtränga mycket annat här i världen. Minnen betyder nog lite för mycket för mig och jag avundas de som kan leva i nuet medan jag helst uppehåller mig i dåtiden och framtiden istället.

Sedan finns de där minnena som kommer klara som blixtar utan anledning, de bara dyker upp med en smäll som om man slungas tillbaka till den gången de fortfarande var en handling, små sekunder av vad som varit som än en gång blir nuet. De är så verkliga så det känns nästan som om man råkar krocka med sig själv på tidskurvorna och verkligen upplever det igen. Små sekundlånga minnen utan någon mening eller värde mer än att chocka mig, det starkaste jag har haft av den sorten är bara ett andetag långt och har inget sentimentalt värde alls för mig även om jag undrar ifall en hemlig del av mig fortfarande vill vårda det ömt utan att jag vet varför.

Nu börjar det snart bli dags att nöta bort minnen till ett ingenting så de inte gör ont längre men gång på gång skjuter jag upp det.

Ja, ja... Dags att äta resterna från äppelpajen.

Jag sitter och drömmer mig bort till Tiveden, längtar dit och pratar mig varm om det för de jag kommer åt.

Tiveden...

Namnet och vetskapen om området har jag burit med mig sedan barnsben, jag har badat i Trehörningen så länge jag kan minnas och förundrats över sagan om Fagertärns näckrosor. Jag vill att alla ska se hur vackert det är med mina ögon, att de ska kunna andas in luften och känna åldern ånga från träd och mark. Förundras över naturens storslagenhet och se trollen mellan träden. Röra vid stora stenar och tänka sig bort till inlandsisens knakande utan att tänka på små digitaliserade ekorrar.

Bara förundras över allt det vackra.

Jag kan tala mig varm om skogarna där även om jag inte ens själv har utforskat dem till fullo, det är sådana gånger jag önskar att jag hade mer friluftsmänniska i mig för jag vill så gärna se allt innan det försvinner till något annat.

Det är vid sådana tillfällen jag inbillar mig att mina ögon börjar lysa och rösten försvinner iväg i ett  drömmande kvitter men hur mycket jag försöker så mina försök till att beskriva det som att försöka måla Sixtinska kapellet med en tandpetare utan färg.

Jag vill visa alla jag känner som inte har sett det för att få dem att förstå men samtidigt är jag rädd för att det inte ska upplevas på samma sätt, att det bara är jag som lyckligt rör vid träden, klappar på skägglaven och kurar ihop mig på en sten.

Dovra sjöar gör mig alltid varm inombords, jag ser de knotiga tallarna klänga sig fast på berghällarna, de stupande väggarna ner till sjöarna, doften av barr, skog och natur. Tystnaden på natten, stjärnorna på himlen, djuren där ute, oknytten som hukar sig bort från nyfikna ögon, historien som ligger som en lätt dimma över fornborgsskylten.

Men tänk om det inte är så vackert som jag alltid påstår? Tänk om det bara är en skog, en skog som alla andra, en ansamling med träd och inget mer. Jag vill visa upp alla mina platser men samtidigt är jag rädd för att det ska bli skoavtryck på mattan och smuts i hörnen, att jag ska behöva försvara mina paradis bara  för att inte alla kan se.

Fast det kommer alltid vara vackert, till och med när man går under elledningarna på väg till reservatet för då vet jag att det inte är långt kvar. Att gå upp för den sega grusbacken innan man får gå in i skogen, att gå över små träbroar där klippblocken är för svårframkomliga för alla, flyga runt på stigen för att undvika leriga partier, stanna till och andas ut över sjöarna och bara försvinna.

Men jag önskar ändå att det gick att få alla att se precis som jag själv ser vissa saker.

Jag önskar bara att jag kunde ge dem rättvisa med mina ord istället för att bara snubbla iväg på meningar jag inte avslutar. Jag önskar att alla förstod hur mycket de betyder för mig eftersom jag bemödar mig med att försöka förklara även om jag lika väl bara skulle kunna skriva att de betyder mycket för mig. Men, är man en ordknarkare så är man.

Jag bör lägga mig i sängen snart, huvudet spränger och hostan exploderar med jämna mellanrum. Det är härligt att få en omgång förkylning då och då för att hålla de stora sjukdomarna ifrån sig.

Såg slutet på den svenska filmen Hip hip hora tidigare på kvällen. Däremot skulle jag inte säga nej till att lägga till en extra bokstav på de två första orden eftersom det bara ser ut som ett försök till att verka amerikansk i dagsläget. "Höft höft hora"?

Den filmen är lite sådär sockersöt och helt utan brist på verklighet, ungefär som Fucking Åmål. Flicka kommer på sniskan, blir hackkyckling och mobboffer för resten av skolan, flicka blir ledsen och förlorar sina så kallade vänner och slänger sig ut från ett fönster på en fest för att statuera exempel. Flicka klarar sig med bara hjärnskakning, blir vän med sin fader och de så kallade vännerna kommer tillbaka, hon skäller ut det värsta skolmonstret och den slutar sockersött och snuttigt.

I verkligheten hade den där flickan gjort ordentligt slag i saken, hon hade säkerligen snittat upp armarna, skjutit sig eller något annat brutalt för att fly den förbannade verkligheten. De så kallade vännerna hade hållit kvar vid de ytliga skatorna som hör til "gräddan" av klassen för att slutligen stöpas om till plastmänniskor de med. Sådana där söta små sagor finns inte i verkligheten för i verkligheten så är det bara människor och människor. är. onda. De är gemena, hemska flockdjur som blir allt värre i grupp, särskilt honor. Det är inte många som vågar stå för sin sak utan det finns de som vacklar här och var men som aldrig vågar göra något bra av det i sluttampen. Ungdomar är de värsta, för de tror att de är vuxna vilket gör att de beter sig etter värre.  De beter sig som de barn de är samt försöker leka vuxna vilket är precis lika illa, det blir dubbelt upp.

Att höra tonåringar prata i grupp ger mig kväljningar, de är fan motbjudande och många av de som stryker omkring på Kumlas gator efter mörkret inbrott är inte bättre än råttor. Nej, råttor är bättre.

För vad gör föräldrarna numera? De låter gladeligen barnen skjuta raketer rakt ner i gångtunneln samtidigt som de bara dräller omkring till sena timmen på vardagar, de hasar omkring i små vandaliseringsgrupper och jag tror nästan inte ens föräldrarna skulle sakna dem om jag skulle skjuta av dem lite. För vargarna har ju skjutits av så fort de har blivit en för mycket bara för att det är rovdjur, varför inte ta hand om de rovdjur bland oss som ändå är i sådant överflöd?

Krävs det att man ska vara en förlorare som hellre sitter hemma hos en nära vän och dricker te till sent på natten istället för att stå utomhus och tjattra med höga röster? Är det sådant som gör att man blir en varelse med någorlunda syn på vad som är rätt och fel och hur man ska föra sig bland andra? Jag lovar, jag kommer förr eller senare få en hjärtattack av att någon under tjugo tackar för att man håller upp en dörr.

Så vad sägs? Avskjutning på tonåringar eller helt enkelt straffläger för hela familjen med elterapi?

Jag är på.

Bara tanken på att kliva in i ett välfyllt antikvariat ger mig glädjerysningar över hela kroppen. Jag har svårt att låta bli att glida med fingrarna över ryggarna även om det kanske inte är böcker som faller mig i smaken. Bara tanken på att de finns där lugnar mig något oerhört. Den där speciella känslan när en ny bok har blivit inhandlad är som balsam för själen. Att promenera längsmed hyllorna i affärer och stryka med händerna över dem och inse att vissa av dem har den där magiska effekten som gör att jag faller in genom sidorna och till äventyret. Momo räcker ut sin hand för att dra bort mig från de grå männen, Silke betraktar mig med den där speciella ryckningen i näsan och jag funderar över vad han har tänkt att vinna från mig, Bastian skriker med mig när Artax går ner sig i träsket, de lever där mellan sidorna och låter mig nådigast följa med en stund.

Jag skulle aldrig kunna vara något annat än en materialist.

Jag sökte motvilligt fram hemsidans adress, letade under länken för vård och läste vad det stod:

"Beskrivning av verksamheten:
Personalgruppen består av psykiatriker, arbetsterapeut, psykolog, sjukgymnast, kurator, sjuksköterska, behandlingsassistent och lärarsekreterare. Behandlingen på mottagningen kan ske enskilt, i familjen eller i grupp och bestå av samtal, kroppslig undersökning, kroppskännedom, matträning, dagvård och/eller kreativa metoder. Dagvården är en behandlingsverksamhet som vänder sig till kvinnor med anorektisk och bulimisk problematik. Behandlingen sker i grupp, men med individuella mål- och behandlingsplaner. Gruppen består av sex deltagare, företrädesvis i åldrarna 18-40 år och behandlingstiden är tolv veckor."


På en gång ser jag utmärglade vrak till människor som paniskt stirrar på en tallrik med en munfull ris som undrar hur de ska kunna äta det. Jag ser benrangel med flaggande linnen och byxor, nedfrätta tänder och tunt hår men jag ser inte mig där. Vad fan ska jag där att göra? Vad ska de kunna hjälpa mig med när jag inte känner att jag passar in? Hur ska jag kunna ta mod till mig att försöka kontakta något som säkerligen behövs för de som verkligen är i nöd? Vad har jag att göra där?

Det är inte så farligt, det är bara en fas, jag kommer snart ur det.. Så låter det i huvudet men egentligen snärjs jag sakta men säkert in allt mer i kroppuppfattningar och ideal. Jag kan börja gråta om jag för ett samtal med någon som uppmanar mig att börja äta, kan nästan se mardrömsbilder där jag blir itvingad näve efter näve med äckliga, flottiga saker utan att kunna stoppa det. Jag äter för mycket för att sedan utan att tänka på det låta det komma upp igen, det fastnar mer och mer och jag orkar nästan inte ens ljuga om det längre eller vänta tillräckligt länge för att toalettbesöket inte ska verka misstänksamt.

Jag önskar jag kunde få en lista på vad jag ska äta, med bestämda måltider där jag inte behöver bestämma själv, där det står att jag SKA äta en skål fil till frukost, att jag SKA äta ris med grönsaker till middag, att jag SKA äta ett äpple senare på dagen. Jag orkar inte ta itu med det själv, orkar inte ta reda på hur mycket kalorier som allt innehåller för att göra en dagsplan, en veckoplan, en månadsplan. Börjar jag räkna sådant kommer jag falla totalt in i ätstörningsmörkret, nu är jag (i mina ögon) enbart där och nosar litegrann.

Hur mycket jag än tycker illa om faktumet så kvarstår det, även jag är en sådan där...människa. En människa med alla brister, fel och infödda arvssynd som resten av alla kräk här på jorden. Vårt syfte är att fortplanta oss, förorena jorden, ta slut på allt, fortplanta oss och glöm icke att fortplanta oss.

Ja, jag har hakat upp mig, som en gammal vinylskiva som både är skev, bucklig och repad. Jag ser folk med barnvagnar och äcklas av tanken på att de flesta vandrar den vägen, att många ser det som sitt STORA LIVSMÅL att yngla av sig små pjuklarver (se på Pistvakt för tusan, annars kommer bjärven och tar er).

Så står jag där och känner mig utanför vilket jag inte har speciellt mycket emot ända tills jag börjar inse att jag då inte någon nytta med att finnas till. Allt i biologins värld går ut på att fortplanta sig, inte bara skydda sig för att sex är en ganska underhållande hobby när man väl utövar den bra, och vad är då mitt syfte? Som en gammal klasskompis sade för ett antal år sedan när jag svor över att folk verkar tappa bort sig själva så fort de får barn: "Men det är ju det som är meningen, då är man ju förälder." Jag rös vid tanken, tack och lov är en av mina nära vänner fortfarande sig själv även om hon har yngel nummer två på g.

Jag känner mig till viss del fel även om jag till största delen inte bryr mig nämnvärt, börjar jag däremot tänka på det så maler samma tankebanor runt i grottekvarnen. "Vad är jag till för då? Vem vill ha mig? Borde jag inte ändra mig bara för att det SKA vara så?" Jag har ju redan fått smaka på den skrapan om att jag inte var något värt att satsa på bara på grund av den åsikten och den sved. Det är ju alltid trevligt att veta att den jag är inte räcker nämnvärt och jag börjar fundera på om jag inte ska bli en snusktant och sikta in mig på sextonåringar istället som inte har en tanke på att skaffa familj.

Är det verkligen så hemskt? Jag tänker mig in i situationen som gammal där jag inte har några barn eller barnbarn och det känns inte speciellt hemskt, jag vet ändå att jag kommer kunna låna min systers ungar isåfall eller så får jag väl göra som alla andra och skaffa ett par galna katter, en fågel eller liknande. Men ändå maler den där inrotade saken som jag inte vet var jag har fått ifrån. Att jag är kvinna, det är min plikt att vara avelsko, jag ska vilja bli mamma och älska att byta blöjor, jag ska längta till sådant med själ och hjärta och gråta blod när klimakteriet kommer för att jag inte kommer kunna a vla mer. Och hur verklighetstroget är det? Nej, just det, bara min förvrängda fantasi som framställer det ultimata modersmonstret från de inre kretserna av helvetet.

Jag föraktar även hanar som säger att de vill ha barn, för de vet fanimig inte vad de ger sig in på, de slipper allt grovjobbet för att inkubera fanskapen utan tar bara över när det är ute i livet med att ta några veckors pappaledighet. Fast det är väl min uppväxt som har färgat det tankesättet även om jag fortfarande inte kan säga mer till dessa än: Kom tillbaka när ni kan föda dem.

Jag började äta p-piller när jag var strax över sexton på inrådan av min storasyster, själv hade jag inte ens tänkt så långt utan trasslade friskt med för stora kondomer, veck och latexskavsår. Ibland funderar jag nästan på att sluta äta dem ett tag nu för att se om det ens är nödvändigt för mig att äta dem, vem vet, jag kanske inte ens är fruktsam så som jag har önskat sedan jag har varit tolv år.

Jag får be mina läsare om ursäkt för ordbajseriet idag, jag har en låg dag, känner mig ensam på insidan och har lite Svensson-snuva.

Det finns mycket här i världen som stör mig, många av de sakerna finns på internet också vilket gör att jag ibland undrar vad i hela friden jag gör här.

Varför måste alla ställen hela tiden nyttjas för att jaga efter livspartners? Varför måste man hela tiden stöta på idiotiska presentationer där de förklarar vad det är ute efter även fast det bara är vanliga communities? Varför? Det finns sådana ställen redan, varför inte hålla sig till dem istället för att hela tiden blanda in de få frizoner som finns? Jag är trött på att fylla i min civilstatus så fort man ska göra en presentation, att hela tiden förklara om man är oönskad eller inte. Alla ställen där man kan välja vad man är ute efter.. BLÄH!

Det finns viktigare saker att berätta om sig själv än om man är singel eller inte, om man är ute efter livssällskap eller lekkamrater. Jag vill veta om resten av världen tror på troll och tomtar, om de är ute efter Nessies existens eller Tom Cruise's död, de viktigare sakerna som visar vad de är för några. Jag skiter väl i om de tycker om långa promenader, hålla hand och laga mat.

Åt helvete med onödig information och fram med den viktiga, berätta om ni tror på Sasquatch eller inte istället!

Lördagen tillbringades i bil och i Stockholm, den var bra men avslutet kunde vara bättre. Kvart i två på natten så ringer storasysterns telefon, det är pappa som har fått reda på från mamma att vår kära lillebror har haft brakfest med polisinblandning. Syster lovar att åka förbi och jag känner ilskan bubbla på insidan, hjärtat pumpar hårdare tills det börjar göra ont.

Det är så typiskt honom, så förbannat typiskt honom. Min lillebror står för allt det jag hatar. Han är populär, han tränar regelbundet, han är dryg, social och normal. Allt det jag aldrig har varit och som jag aldrig kommer att förstå. Vi kommer dit och huset står där det ska stå, mamma hade fått vissa saker om bakfoten även om det fortfarande inte är bra. Att få reda på att tjugofem till trettio personer har varit hemma i min mors hem gör inte humöret bättre. Storasyster är pedagogisk och bara bannar medan jag får ett smärre utbrott, det blir inte bättre av att en av hans idiotiska kompisar kommer och flinar förnöjt mot mig med en liten förbannad dvärg till flickvän i släptåg. En sådan där trendig bruddjävel med pluffig tröja, tights och moderiktigt hår som med gäll röst undrar om hon kan göra något och jag vill bara skrika fula ord åt henne.

Varför är hon hemma i min mors hem? Vad i HELVETE gör en sådan liten RÅTTA där?! Jag halvskriker om att min bror bara drar dit snorungar och det slutar med att min kära bror börjar sätta dit mig eftersom han lyckas hålla sakligheten bättre än mig. Min inte ens artonåriga bror som om han hade följt mig och syster hade bott hemifrån i två år nu. Min bortskämda lillebror som har fått allt han pekat på, som har fått betalad hockeyträning, som har fått en ny telefon åtskilliga gånger, en iPod... Min lillebror står där och kastar saker i ansiktet om att jag minsann hade fester hemma hos pappa, jag är en ganska stillsam person vilket gör att jag inte ser rött. Jag har god lust att bara vråla åt honom.

Väl ute i bilen igen sitter jag och svär illa om honom om att han nu ska kalla det att jag har gjort mamma mer besviken än mig så kan han väl komma med konkreta bevis och min syster mumlar om att det väl kan stämma men att hon inte vill gå in på det.

Tack för det, jag är inte värd något alltså, jag gör mina föräldrar besvikna för att jag inte är normal med en hoper ytliga vänner jag kan gå på Strömpis med? För att jag inte har sportat hela uppväxten, för att jag inte ens skulle ha kunnat haft en stor fest med trettio pers när jag var arton även om jag hade velat? Tack så mycket. Jag gick ur bilen tidigare och promenerade hem i rena ilskan. Visserligen ringde hon sedan och bad om ursäkt och att det inte var meningen att låta så illa men nu vet man väl ungefär vad man är, en förlorare.

Jag har inga drömmar om att yngla av mig tills jag inte har råd med att bo någonstans, jag har inga arbetsdrömmar, inga ambitioner, ingen pondus, ingenting. Jippie. Jag är inte värd något. Min lillebror skiter fullständigt i mig och visserligen borde jag väl ringa och be om ursäkt men jag orkar fanimig inte, varför skulle han bry sig, han bryr sig väl inte om att jag till största delen var rädd över att något hade hänt, att han hade trasslat in sig i något.

För han är min bror, han är mitt blod, min familj och jag kommer aldrig överens med honom, har aldrig gjort eftersom jag är den värdelösa storasystern som det inte har blivit något av.

Men blod är alltid tjockare än vatten, kommer alltid att vara. Även om det svider att veta att man troligen inte är ett skit värd.

Jag åt pannkakor till lunch idag, det var riktigt gott även om de dröp av flott och annat skräp. Däremot kunde jag bortse från det eftersom det var så gott och jag blev mätt när det fanns tre kvar och lyckades faktiskt undvika det där äckelmätta tillståndet. Däremot var det en sådan där sak som gjorde att det blev kortslutning i hjärnan, en liten kommentar om att högt energiintag (fy, vad det ser fel ut med två i efter varandra men ett bindestreck skulle bli ännu värre) och sedan försvann det mesta av de goda pannkakorna ner i avloppskröken.

Provade en kjol för ett par dagar sedan, en kjol som jag paniskt tog ut förra september för att den satt alldeles för stramt runt midjan för min smak. Nu kunde jag med lätthet nypa in den extra tygbiten jag slarvigt sydde dit och sedan dess har lovat mig själv att jag ska snygga till. Den satt fortfarande bra även i originalstorlek nu och även om alla varningsklockor ringde så var jag ändå stolt. Stolt över att jag inte är lika tjock som då. Samtidigt får jag nästan hjärtsnörp av hur fet jag måste ha varit då eftersom jag fortfarande tycker att jag är tjock. Jag skiter i de förmaningar jag  får om att jag inte får gå ner mer, jag vill inte bli fet igen och jag vågar knappt äta eftersom jag mycket väl vet att kroppen är på sparlåga nu.

Helvete.

Det mesta med våren skrämmer mig kopiöst eftersom jag inte vet hur jag ska hantera det, varför lärde de inte ut sådant i skolan? Tafatt surfar jag runt på diverse hemsidor, ser över arbeten som är lediga och undrar om jag kanske ska söka över hela Sverige för att se var jag hamnar. För det börjar kännas som om det inte är något som håller fast mig vid marken längre, som om någon har glömt bort att de håller en ballong i handen och sakta men säkert låter snöret glida iväg bit för bit.

Jag borde göra något sådant för att verkligen utmana mig själv med sådant jag är rädd för men när jag väl tar itu med att bara öva så låser sig fingrarna och hjärnan tills jag finner mig själv bara sitta och stirra på skärmen. Det är inget som drar mig till att ta itu med det heller, inget som håller mig någonstans, jag bara flyter runt och blåser bort till ingenting.

Det går väl över, det måste det göra, jag måste ta itu med allt själv för ingen annan kommer göra det åt mig, ingen kan rädda mig när pengarna tar slut, ingen kan fånga mig när jag faller över kanten förutom jag själv.