Alv

Sen frukost som nog skulle kunna kallas tidig lunch: en temugg med tomatsoppa som jag grimaserande svalde ner de sista resterna av. Var inte speciellt hungrig på grund av huvudvärken.
Någon sorts middag: sex stycken bitar knäckebröd med smör och gurka.
Mellanmålsliknande: ett antal ost och kex samt lite godisrester.

Minus mellanmålsliknande saker. Glasögonen har fläckar på insidan av de ofrivilliga tårarna som tränger fram samtidigt.

Borde ha någon som ploppar upp ur golvet när det är dags att äta, som håller mig sällskap, som förklarar för mig att allt inte är onyttigt, att man får synda ibland, att man måste äta, att det inte är en förlust att känna att magen är ett hål av hungerkänslor, att man måste lyssna på kroppen.

Jag vet precis vad jag vill ha att äta. Havreringar med lättfilmjölk, grönt, syrligt äpple och kanel samt sötningsmedel. Däremot går filmjölken åt för snabbt vilket gör att jag blir rädd för ekonomin istället, samt att jag inte vill äta för mycket. Fast i mina egna skeva åsikter.

Det är en kamp med det dåliga samvetet. Jag vill knappt gå ut och göra något eftersom det går emot principer när man är sjuk. Är man sjuk ska man vara inne tills man är frisk och bara gå ut i nödfall. De gånger jag var sjuk och jag bodde i Mjölby vågade jag mig knappt ut bara för att det kändes så fel.

Nu när jag tar mig ut så kommer det dåliga samvetet i en form av ilsken röst som väser i örat på mig att om jag nu klarar av att gå ut och handla så vad fan är det som hindrar mig från att arbeta? Sedan sätter tvivlet igång.

Det kanske bara var inbillning? En tillfällig svacka? Inte skulle väl jag råka ut för sådant där trams. Inte då. Jag kanske bara inte vill arbeta. Jag är en slashas helt enkelt. Skäms! Ut i arbetslivet!

Självklart så oroar jag  mig för vad som komma skall, det har jag alltid gjort och kommer nog tråkigt nog alltid att göra. Jag är van vid att ha saker och ting relativt lösta och våren skrämmer mig redan även fast sommaren nyss har börjat. Men jag måste tänka framåt för att kunna hantera saker och ting.

Jag kan inte bara luta mig tillbaka och ta det när det kommer utan jag måste veta NU vad som ska ske. Det är ju bara jag själv som har ansvaret, inget annat att falla tillbaka på, här är jag ensam om överlevandet och det är inte speciellt svårt för mig att se mig själv sova på en parkbänk på Kumla torg även om jag vet att det är löjligt att tänka så. Visst skulle familjen ställa upp men då har man det där med stoltheten. Visserligen har jag fått svälja stoltheten allteftersom året har utvecklat sig men det behöver inte betyda att det inte slutar svida.

ibland hatar jag att vara jag. Det skulle vara helt underbart att bara falla tillbaka och skrika rakt ut i ingenting och sedan låta någon annan ta hand om det. Fast jag har klarat mig själv i så många år så på något sätt tror jag att alla förväntar sig att jag kommer klara av det. Jag är ju så stark och duktig, jag är ju inte sådan, jag klarar av det. Allt ordnar sig.

Bla, bla, bla, bla.

"What if everything around you,
Isn't quite as it seems?
What if all the world you think you know,
Is an elaborate dream?
And if you look at your reflection,
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks,
Would you find yourself...find yourself afraid to see?

What if all the world's inside of your head?
Just creations of your own
Your devils and your gods all the living and the dead
And you're really all alone
You can live in this illusion,
You can choose to believe.
You keep looking but you can't find the woods,
While you're hiding in the trees"

Right Where It Belongs - Nine Inch Nails

Frukost/lunch - en halv kall vesuvio
Någon sorts middag - en portion gröt gjort på en dl grynblandning med ett halvt äpple samt lite sirap över
Onödigheter - en Magnum samt ett knappt hekto godis bestående av fem chokladbitar, fyra skumlakrits och tre dumleliknande saker.
Kvällsmat - fyra skivor knäckebröd med tomat och aromat samt ÄNNU en portion gröt som står i micron nu.

Jag försöker intala mig att det egentligen är så mycket men jag skäms, jag skäms och jag skäms. Däremot försöker jag inte motarbeta det, jag försöker tänka att det är lika bra att jag äter. Jag kommer ändå bli tjock hur jag än gör. Ät inte och du blir tjock eftersom jag förr eller senare måste börja äta. Ät och du blir tjock.

Det känns som om jag inte har ätit något annat än godis senaste tiden även om jag vet att så inte är fallet. Så fort någon säger något om mina matvanor så får jag oroskänslor i magen. Jag skäms mer. Skäms, skäms.

Ibland kan jag  komma på mig själv med att vilja lära andra vad de ska ha i maten om jag blir bjuden på mat. Ändå äter jag eftersom jag inte är helt fast i det. Men efteråt kan jag minnas stekflottet i pannan, fetthalten på creme fraichen och må lite smått illa.

Jag vill inte.

Mat är äckligt och jag kommer förlora hur jag än gör.

Det är bara att träna och äta rätt. Men hur i helvete ska jag kunna äta rätt när jag skäms över att äta? Hur ska jag träna när jag inte finner något som passar mig?

Jag vill inte.

Mat är äckligt.

Jag är äcklig.

Blä.

Det finns en jasminsort som doftar alldeles underbart. Förra sommaren kände jag dunster av den men jag kunde inte förstå vad det var som luktade tills kära storasyster upplyste mig om den.

Jasminen kommer med förföriska ångor av solvarma smultron och ändå så ser själva blomman så meningslös ut. Dessvärre börjar de blomma över och förkylningen gör att jag måste trycka ner nosen i blommorna för att känna ljuvligheterna.

Jag tycker om jasmin. Hemma hos pappa finns det en lite ädlare sort som ser ut som vita rosor. På baksidan står det en stor buske som har funnits där hela barndomen, den breder ut sig, blir tuktad och breder ut sig åter efter något år. När blomningen är över dalar de vita bladen ner över gräsmattan och jag inser att vitt är en ganska vacker färg ändå.

Det är sådana insikter som gör att jag vill slinka in i en tunn klänning för att sedan vandra över ekängarna i sommaren, titta på blommorna och lyssna på lövens brusande i vinden. För mycket civilisation kväver även om jag har lärt mig att undertrycka den lilla viljan att springa rakt ut i vattenpölarna när det regnar. Så som det gick att göra ute i Östansjö, när man kunde dansa runt på mormors gräsmatta i hällande sommarregn och höra mormor oja sig över att det skulle resultera i förkylning. Den där lukten som kommer efteråt, doften av regn och grönska. Ja, det luktar verkligen grönt och liv. Inga joddlande grannar som myllrar överallt med en fotboll, ingen doft av cigarettrök från en öppen balkongdörr, inga griskultingsskrik från väggarna utan bara de gamla bekanta ljuden.

Pappa som härjar runt i garaget, ljudet av vinkelslip, släggslag, svets eller muttranden. Det betryggande ljudet av en Husqvarna som snabbt fäster ihop två tygstycken. Bara ljud från familjen och inte från andra människor som inkräktar i lugnet. Till och med mormors genomträngande röst när hon ropar "Hallå?" och återigen lyckas störa mitt i maten är bättre än griskultingar.

Jag saknar det gröna så att det svider i själen ibland. Däremot har jag lärt mig konsten att bita ihop och lukta på  de små oaser av klorofyll som finns här och var i den så kallade staden. Det är svårt att tänka bort cigarettfimpar på marken och intrampat tuggummi bredvid gamla ölburkar men det går bara man blundar och drar in doften, undviker att tänka på att det luktar varmt soprum.

Igår var jag hos farbror doktor och blev sjukskriven i tre veckor. På kvällen ringde han upp och förklarade att jag troligen får en remiss till psyk i Hallsberg. Känns konstigt att titta på det medicinska underlag som försäkringskassan ska ha där det står konstiga ord som på något vis känns malplacerade i samband med mig. "depressiv episod, ångesttillstånd" Usch.

Karusellen har börjat och oron blandar sig till viss del på grund av det och till andra delen över hur i hela helvetet jag ska överleva sommaren. Pengar, vad är det?

En förkylning med ursprung från Hultsfred har smygit sig på mig och jag vaknade upp elva idag (somnade vid halv ett, gör inget annat än att sova) med uttorkad gom och täppt näsa. Funderar någonstans på att försöka köpa lite glass med jag vågar inte på grund av det dåliga samvete jag kommer få av den efteråt. Fan.

Jag har hört det förut och jag vet att jag kommer höra det igen. Allt går över, förr eller senare. Kvällen har dränkts i cigarettrök även fast jag skulle sluta samt avslutats med en skål te.

Den där avdomnade känslan börjar ge sig till känna, den som gör att saker och ting går att klara sig igenom om man inte blir påmind. Då kommer sådana där attacker av högljudd gråt tills allt går att kväva under igen. Skulle väl gå bra om jag inte hade en förmåga att söka upp det som gör mig ledsen. Ibland har man inte mycket till självbevarelsedrift.

Ja, jag är en dramadrottning när tillfälle ges.

Ögonen svider och det är väl dags att sova.

...om jag istället för att inte velat ha inte  kunnat få? Hade det gjort skillnad?

På något vis tror jag att mina åsikter hade varit lättare att komma undan med om jag vore hane.

Jag är ypperligt duktig på att ljuga för mig själv. Jag visste hela tiden att det skulle gå åt helvete men nu finns bara tomhet kvar.

Jag har svårt att öppna upp för nya människor och känslan av att vara utlämnad för ingenting börjar infinna sig igen. Visserligen har jag väl börjat vänja mig med att jag kommer vara den som står ensam kvar på grund av mina åsikter men det svider ändå när det blir bekräftat.

Fast jag kan ju inget göra. Jag har ingen rätt att bestämma över andras liv och jag har inga planer på att förändra mig för någon annans skull så komplett.


Fan, vad jag vill röka men jag ska inte. Likgiltigheten börjar infinna sig ordentligt däremot.

Cigaretter gjorde ingen nytta de heller, men nu är de åtminstone slut här hemma.

På något vis fungerar tankarna bättre på natten, eller så är det bara hjärnan som spelar mig ett spratt genom att få mig att tro det. Klockan är oförsvarligt sent och jag sneglar lite på ett av marsvinen som ligger och slumrar i ett hörn i buren. Uppenbarligen så har de äntligen vant mig så mycket vid min närvaro att de kan sova även fast jag är uppe och rumlar runt. Visserligen så vaknar de till men förut så försökte de inte ens sova när jag var uppe. Jag har planer på att bli en galen marsvinstant när jag blir gammal. Marsvin är så komplett knäppa så de förtjänar att jag köper upp extra många och ger dem ett bättre liv än någon liten snorvalp som vill ha ett husdjur som sedan föräldrarna får sköta.

På nätterna är jag som mest kreativ även fast det inte är så mycket som flyter ut från händerna, däremot är tankarna uppe i högvarv i ämnet och ibland kan det bli ett par bra texter av det. Känslan av att jag troligen är den enda vakna i huset ger en lugnande värme, det är tyst förutom knattrandet av tagenter och lågt mullrande från högtalarna.

På nätterna känns saker och ting i min tillvaro så futtiga och fåniga. Tanken på att jag inte ens klarar av sommarjobbet gör mig nästan rosenrasande och det känns som en stor förlust även om det inte är någon hittills som har klandrat mig. Någonstans tror jag nästan att pappa skulle kunna bli besviken (vilket jag undanhöll effektivt från kurator för att slippa klichéer) men faktiskt tror jag att han kan förstå lite han med. Det samtalet han hade med mig via telefon i slutet av mars var nog ett av de mest personliga någonsin från hans sida. Lite chockerande måste jag säga även om det är en bekräftelse.



Det är svårt att ignorera impulsdemonens rytande i öronen, hade jag gjort det så hade jag gjort något åt det för längesedan. Fast jag finner mig bita ihop och njuta av det ljuva mellan det ledsamma, försöka ignorera det som faktiskt sårar mig och hålla tand för tunga även om jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Däremot är jag trött på allt talande, verkar vara det enda jag består av numera. Samt att om jag ska tänka tillbaka på min tillvaro så finns det ganska talande statistik på att det alltid är jag som påbörjar saker och ting. Tröttsamt värre.

Jag håller emot samtidigt som jag släpper ut, det är lite som att försöka ösa en båt med ihåligt öskar eller fånga fjärilar med en håv utan nät. Handlingen finns där men den gör inget mer än en sorts påpekning eller minnesanteckning. Fast alla är ju rädda för förändring och saker som är annorlunda på ett eller annat sätt.


Nu blänger Troll på mig när jag försöker att smygkika på dem när de ligger utsträckta i varsitt hörn av buren. Efter en stund lägger han huvudet till rätta på sidan och den där varma  känslan väller upp på insidan. Jag skulle nog hellre vilja vara ett djur än en människa, för alla känslor och annat krafs är ett omständigt arbete som man märker alltmer varefter åren rullar på. Om jag vore ett marsvin skulle jag vara misstänksam från början och tjurigt blänga på ägarens rörelser när de kom för nära buren och kuttra varnande. I sluttampen skulle jag slappna av och bli den perfekta axel- eller magvärmaren och fnuffa förstrött i väntan på  nästa gurkbit. Nosa på kinden och krafsa  runt med kittlande klor.

Även om jag finner mig tycka att katter inte är speciellt imponerande jämfört med andra djur så skulle jag troligen bli en rackarns bra katt. Kliché, kliché, kom med något mer UDDA... Fast jag vet inte så många andra djur som gör vad som faller dem in. Jag skulle kunna komma spinnande och trampa med vassa tassar på magen utan att den utsatte skulle göra ett ljud för att sedan gnida med mitt huvud mot kinden. Rulla ihop mig och spinna med morrande undertoner, spreta med klorna när jag sträcker på mig, håra ner och vräka ut mig. Bara sekunden senare skulle jag tvärt resa mig upp och nästan göra ett utfall om det kommer en smekande hand, spatsera iväg och demonstrativt hoppa upp på en bokhylla och blänga med gröna ögon för att sedan somna.

Ja, det skulle inte vara dumt. Men jag blir nog återfödd som en daggmask, fast daggmaskar är fina på sitt vis de med.


För värmen i maggropen skrämmer mig litegrann, än så länge flämtar det svagt men jag vet vad den för med sig och jag gillar inte tanken på det.




"Thank you, thank you and fuck you."

Jag nyttjar visserligen smileys när jag skriver samtalstext över internet men någon måtta får det vara.

Den som kom på att ett osynligt tal är mindre än tre ska föreställa ett hjärta har ju uppenbarligen synfel samt gravt hjärnfel. Det enda den får mig att tänka på förutom matematik är en kortfilm jag såg på MTV för ett par år sedan med en katt och en fågel i ett  träd. Fågeln visar rumpan varenda gång katten tittar åt ett annat håll.

Så visst.

Vill folk skriva att de har en större rumpa är det väl upp till dem. Jag tänkte nyttja ord så länge de vill följa mig istället för fåniga tecken som ändå inte ser ut som det de menar.

Jag har inte ro att göra något. Det finns en hel hög med filmer jag vill se, en stapel med böcker jag vill läsa men inget av det blir gjort. Filmerna tittar jag på kanske en tjugo minuter, sedan pausar jag eller stänger av för att göra något annat. Pausningen brukar oftast resultera i att jag stänger av den senare. Böcker läses men jag kan inte ligga och läsa flera timmar i sträck som jag brukar kunna göra utan efter någon timma på sin höjd börjar tankarna vandra och jag finner mig uttråkad även fast berättelsen är fängslande.

Saker som jag kunde koppla av med förut gör mig detsamma och alla måsten i hemmet staplas på hög till senare eller inte alls. Det finns en hel hög med saker som jag skulle kunna göra men jag har fått en förmåga till att skjuta upp det i sista stunden och det gör mig irriterad. Försöker låta bli att göra så men det är som om något slår av hjärnan och så glömmer jag bort det tills det är panik ändå. Eller så registrerar jag bara att det finns saker jag borde göra för att sedan inte bry mig ett dyft.

Apatin börjar ta över istället för självdestruktiviteten. De få  motgångar jag har i mitt liv börjar bli mer än vad jag orkar ta emot och jag känner mig mest som ett djur som resignerat över sin kommande död. Det ordnar sig väl, eller något. Jag orkar inte ta till mig intrycken, det är som om de kvittar eller som om de inte gäller mig. Vet inte hur det ska förklaras men det är inte samma procedurer som året innan kan jag lugnt säga.

Av någon skum anledning behövde jag  bara  betala femton kronor på bussen igår men trettio när jag åkte hem idag. Länstrafiken är en underlig uppfinning.

Var även klantig nog att glömma ett par varor jag betalt för i affären, ibland är inte självscanning en bra uppfinning.


Blirf.

På måndag ska jag bedyra för en läkare att jag inte är på låtsas, visserligen handlar allt inom vården om att man måste överdriva för att få något gjort. Sorgligt.

Jag bröt handen för två år sedan blir det väl nu tror jag och läkaren jag kom till på vårdcentralen gav mig intrycket av att han inte trodde på mig. Han gav mig en remiss till akutröngten med ett par ord om att det var lika bra för att göra mig lugn. Då satt jag ändå och hade djävulusiskt ont i handen, jag kunde inte knyta den eller räta ut den utan att kvida av smärta men det satt väl bara i mitt huvud. Känns härligt att veta att jag har så bra inbillningsförmåga att jag kan bryta ett ben i handen. Kan inte vara svårt att vara läkare, bara sitta och vråla "Håll käften! Nästa!" och sedan kamma in en hel hög med dollars.

"Life sucks, get a fucking helmet, alright?"

"Happiness comes in small doses, folks. It's a cigarette or a chocolate chip cookie or a five second orgasm and that's it, okay? You cum, you eat the cookie, you smoke the butt, you go to sleep, you get up in the morning and go to the fucking work and that's it! Okay? That is it, end of fucking list!"

Visserligen är jag bra på att gnälla, det har jag alltid varit och det är inget jag kan skylla mitt nuvarande stadium på. För även om saker och ting är som de är så är jag inte så förbaskat annorlunda som en del kanske vill tro. Jag ska inte bita huvudet av någon, jag lovar.

Förresten har jag nog kommit på en bra morot för att låta bli tant nikotin, jag ska vara rökfri helt och hållet tills Harry Potter har premiär på bio, det är ett mål åtminstone.

Äh, orka. Det är ändå bara ord som inte tas in till något bra.

Drömde rejält hela natten. Det var både det ena och det andra. En människa på cykel som ignorerade mig vilket gjorde mig ledsen. En GIGANTOLUSISK äcklig skalbagge som säkerligen var en meter lång och ett kodlås med PowerPuffPinglorna samt säkerligen en hel del annat som jag inte minns längre.

Händerna kliar som om det vore varmt som tusan under natten även fast jag vaknar upp frusen. Det kanske är stressbetonat, jag vet inte.

Tillvaron känns ganska ledsen och ensam kan jag väl konstatera. Vännerna finns där bara ett telefonsamtal bort men jag är ensam på insidan ändå.

Troll gillar gurka, han tuggar och slafsar så det låter "Smack! Smack! Smack!" och så äter han upp den jätte, jättesnabbt. Sedan hoppade han upp på min axel och kurrade samt tittade på utsikten.

Troll är söt och verkar inte bry sig om att hans matte är knasig och ska till farbror doktor på måndag och kanske få piller samt en sjukskrivning.

Orcher bara tittar försynt på mig under den nu så korta luggen och studsar undan som han alltid gör.

Jag var inne på Arbetsförnedringen idag. Det var upplyftande.

Nu vet jag inte var jag ska ta vägen, jag vågar inte arbeta natten men jag börjar mer och mer fasa för att det kanske bara är så att jag simulerar allting. Jag kanske bara inte VILL arbeta, jag vill inte göra nytta utan bara slå dank hemma. Allt är väl bara i huvudet på mig och jag är uppenbarligen en simulant.

Orden vill inte ens flyta med idag, sommaren ser mörk och regnig ut och de planer jag hade för dagen orkar inte hållas uppe av viljelösa händer.

Så nu börjar ångest över räkningar, det är ju ganska onödigt att ha bredband. Jag ska gå ut hyresgästföreningen också men jag har inte råd med att ringa dem från telefonen och jag vågar inte fylla på telefonen heller. Jag inbillar mig att hela förbannade världen tror att jag simulerar och det är ju en härlig tanke.

Idag har jag nog grinat mer än talat.

Ljuvligt.

"Vill du ha hjälp till sängen?"
"Du vill inte vila dig lite till?"
"Jag heter Alv."
"Jag jobbar för kommunen."
"Frukosten är inte ännu."
"Ska du gå och lägga dig ett tag till?"

Första natten är avklarad och jag vill inte dit igen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Händerna är tvättade om och om igen samt spritade efter varje gång det har behövts och jag känner mig nedsmutsad och äcklig. Jag tog av mig kläderna precis vid dörren, funderade på att tvätta om den nytvättade jackan för att den har varit i kontakt med byxorna. Jag vill lägga mig i badkaret och skrubba mig ren tills det blöder och jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin gå tillbaka dit igen.

Det var inte slitigt, det var skrämmande lugnt, så lugnt att jag bara väntade på när helvetet skulle brista ut. De andra jag arbetade med var jättetrevliga och svarade bra på alla frågor jag hade. Jag hade inga problem med att börja byta ut nedurinerade blöjor och låta bli att rynka på näsan av avföringslukten. Jag har inget emot gamla människor, de är människor de med.

Men jag vill inte tillbaka.

Jag har inget emot att jobba natt men jag vill inte. Hela kroppen skriker åt mig att den inte vill och allt förnuft säger åt mig att jag inte har något annat val, att jag måste svälja ner och arbeta för att jag behöver pengarna. Men jag vill inte. Jag sjönk ihop till ett gråtande kadaver och förnuftet säger åt mig att det är brist på sömn, att det blir bättre av att sova, att det bara är nybörjarnoja.

Men jag vill inte.

Jag vill inte.

JAG VILL INTE.

Men jag måste. För jag är vuxen. När man är vuxen så måste man göra sådant som inte är roligt. Man måste ha pengar. Man måste låta insidan dö för det är så man gör.

Jag vill tillbaka till Ica. De kan spotta mig i ansiktet, låta mig sitta naken i personalrummet så de kan håna min lekamen, det skiter jag i. Bara jag kunde få arbeta där istället. De skulle kunna sätta mig på det skräpigaste arbetet någonsin och jag skulle bara svälja det och le glatt. Svälja tycker de ju om när man gör. Svälja och säga: "Mmmmm, vad gott!"

Vecka 32 slutar jag.

Det är hundra år dit.

Jag trodde att det skulle vara roligt och det enda jag tänker på nu är att mina händer stinker av den förbannade "professionella" handcremen som jag smörjde in händerna med. Det luktar äckligt, det luktar smuts, det luktar och det försvinner inte även fast jag har tvättat händerna med tvål. Jag vill duscha och bli ren innan jag lägger mig i sängen även fast jag inte har gjort något som varit speciellt smutsigt.

Jag vill inte. Men jag vet att jag måste. Vem fan bryr sig om insidan? Det är ju arbetet man måste göra. Bättre än inget. Bättre än inget. Jag vill bryta ett ben så jag slipper ifrån. Jag är ingen som aldrig avslutar saker och ting men nu vill jag springa skrikande för att sedan krypa ihop bakom ett träd.

Jag vill inte. Vill inte. Vill inte.

Men jag måste. Måste, måste, måste, måste. Jag har inget giltigt skäl utan jag måste.

Vill inte.

Första natten på arbetet ikväll då. Det är hemskt att behöva kompromissa så totalt, jag vill egentligen inte arbeta inom vården men vad har jag för val?

Nej, just det.





Känner mig som ett tidsfördriv ändå, kan inte hjälpa det. Tror det här var en ganska korkad idé faktiskt.


Japp, jag kan skriva vad fan som helst här, det är ändå ingen som tar emot sig det.  Det är det som är det vackra med bloggprostitutionen numera, alla spyr ut sitt hjärtas inre men ingen tar emot sig det. Precis som de svältande barnen på tv, eller hur?

Natten är absolut inte min vän den här gången. Jag vill bara gråta rakt ut i ingenting och skrika tills ingen luft finns kvar. Ensamheten är total och jag vill ha mänsklig värme något så kolossalt men den finns inte att tillgå och jag vågar inte tänka så heller.

Jag har på något vis gått i halvläge, en halvkompromiss, en halvskugga. Jag hatar det och jag kan inte styra det, den knattrande moderhjärnan bestämde att det skulle vara så medan jag stod och tittade fåraktigt i en vägg.

Ju mer jag tänker på den, desto mer irriterad blir jag. Amerikaner må kasta ur sig "I love you" till höger och vänster och eftersom världen krymper alltmer och alla vill ju självklart vara som Storebror i väster så blir det väl så här med.

Själv var jag en gång i tiden gammaldags och tyckte inte om att nyttja dem mer än nödvändigt, ömhetsbetygelser har visserligen aldrig varit mitt gebit, har en förmåga att flamsa bort allvarliga saker istället.

Men nu börjar det fanimig bli löjligt. Jag hatar de orden, jag kan inte ens höra mig själv nyttja dem någonsin i den närmaste framtiden för de har ingen mening längre. Svenska akademin skulle lika gärna byta ut dem till "Kakor är gott" eller vad fan som helst.

Har jag sagt att jag börjar tycka illa om lördagar? Det här är andra lördagen i rad som jag har innerligt tråkigt och det kliar i kroppen till idiotiska saker men jag håller mig, ty jag är en duktig flicka.

...att jag inte räknar kalorier också, då skulle jag bli tokig.

Fett är läskigt nog som  det är och all annan näring.

Vatten fyller magen det med.

Fan, vad irriterande... Det är dyrare för en ungdom att åka hem än vad det är för två att åka ner till Lund och inte går det enbart att boka biljetterna, utan bara köpa dem vilket gör att vi måste vänta ännu ett par dagar för att se om det ens går.

Blä.

Mer blä. Kommer behöva Lund som mitt balsam för själen för sommarjobbet känns alltmer irriterande. Det är en skitlön som inte är av denna värld, den timlön jag har är nog så liten jag hade för fem år sedan när jag började jobba på Ica. Eller, den var nog fanimig bättre än vad jag har nu. Ob-tillägget förstår jag inte varför de skryter över och varför de säger att Handels har så dåliga avtal, jag kan fanimig jobba en vardagkväll inom Handels och få ut mer än vad jag får för en helg inom vården. Det är helt skevt, är det inte viktigare att ta hand om de gamla i samhället än att många varor till resten av världen?

Nej, det blir ättestupan för mig. Inte en chans att jag vill ligga på ett hem när jag blir gammal och grå och ingen släkting finns kvar. Jag tar hellre hand om det själv än att bli uppryckt av små sommarjobbande snorungar som inte bryr sig ett skit om en. Den gången jag arbetade inom äldreomsorgen förut så höll jag nästan på att skälla ut en av de andra sommarjobbarna, hon hade mage att skratta en dement kvinna i ansiktet när hon blev arg och det var då jag insåg vad man har att vänta sig.

I helvete heller.


Idag ska jag vara uppe jättesent i ett försök att vrida fel på dygnet och bara för det kommer jag säkerligen somna  innan tio. Trött i hela huvudet efter en natt av diverse drömmar som gjorde det svårt att skilja på vad som var dröm och verklighet. Insidan känns stundom som om den sitter på utsidan och det känns lite extra sårbart än vanligt.  Däremot är jag en jäkel på att undertrycka så det märks inte på mig knappt. Åtminstone inbillar jag mig det.

Igår gjorde jag mig själv stolt däremot. Jag åt frukost, en glass, stadig lunch och stadig middag och allt fick stanna. Jag var inne på toaletten efter middagen och fann mig stirra ett tag på handtaget innan jag gick ut. Rannsakade mitt inre om det fanns något sorts dåligt samvete för den mat jag hade ätit och jag fann absolut ingen, jag var bara mätt och glad över allt trevligt sällskap.

Däremot har jag lite mer dåligt samvete idag över gårdagen, jag borde inte ha ätit så mycket men nu är det försent. Inget av gårdagens mat finns kvar att misshandla ut och det skulle bara resultera i den såriga hals jag har funnit mig få de senaste gångerna av tillhygget.

Det är lite lustigt. Jag ska snart på sista tiden hos kuratorn innan sommaren och sedan är det väl en fem veckors uppehåll. Han frågade mig  om jag ville gå i höst och jag hatade det faktum att det var upp till mig att bestämma eftersom jag är en "KAN SJÄLV!"-människa ut i fingerspetsarna. Tycker han inte att jag behöver det, eller? Samt att inget alternativt under alla dessa fem veckor gavs, visserligen finns det ju akutpsyk och annat skräp men jag anser mig inte höra till en sådan kategori som får nyttja sådana saker.

Så jag är väl frisk och glad då. Bara att ignorera spikarna på insidan.

Japp, japp.

Choklad.

Det blir en viss förnimmelse i huden efter ett varmt bad.  Det pirrar på något vis i huden och värmen är inkapslad i cellerna även fast man fryser lite efter att tvingats ta sig upp från det varma vattnet.

Mina fötter är väl omhändertagna och är insmetade med tre ton Helosan i brist på fotkräm och ett par strumpor är påkrånglade för att de ska kunna få mumsa i sig allt nyttigt från salvan.

Livet är härligt ibland, det blir en kopp te och choklad från Cloetta till Simpsons.

Jag är hjärtinnerligt trött på allt detta... sabla... GNÄLLANDE! Om det nu är så att man inte har tid med att såsa runt så är det inte så svårt att påpeka det artigt för personen i fråga samt be om att få gå tidigare! Jag måste bita mig i tungan alltmer, men det är väl för att jag är partisk som tusan.

Besöket till Cloetta och deras andrahands-försäljning var en bra idé för att lugna själen, nu har jag en hel hög med choklad och ett dåligt samvete samtidigt över att jag har köpt det. Smakar galla i munnen nu, men hellre det än att jag sitter och mår dåligt över det. Ja, det är inte rätt men det är något jag vet hur man gör. Visst får jag en klump i magen över att se att min överarm ser mer tränad ut numera när jag spänner den bara för att en del av underhudsfettet har försvunnit. Däremot orkar jag inte bry mig, det är inte så allvarligt, det är ju inte som att jag kommer tyna bort eller något. Som svågern lite syrligt påpekade när jag sade något i bilen: "Ska du köra på Lindsay Lohan-looken?" Nej, inte precis.

På söndag ska jag gå bredvid på natten för att lära in mig, en del av mig tycker det verkar spännande och den andra vill inte ta itu med sådana frågor som säkerligen kommer dyka upp förr eller senare. Det roliga är att det oftast är de okända personerna som ifrågasätter min uppenbarelse. Senast i måndags fick jag förmaningar av ett snattande fyllo, det var väl som hans betalning för att han snyltade cigaretter av mig eller något.

Ska försöka ge mig på att få bostadsbidrag men jag gissar mig på att sommarjobbet kommer göra att jag inte är berättigad till det, hatar myndigheter och allt vad de står för. Jag ska nog börja arbeta för CSN när jag blir stor, det ultimata stället för någon småsint som jag.

Böcker är något heligt för mig vilket de i min vänskapskrets vet och skruvar på sig inför. Varför jag har utvecklat denna sjukliga inställning till böcker har jag ingen aning om för jag var inte speciellt aktsam om dem när jag var barn och jag har en bok som är sorgligt sönderläst och älskad från pärm till pärm som jag fick i tioårsåldern ungefär.

Mina böcker är fortfarande djupt älskade men nu står de maniskt uppradade i min bokhylla med perfekta ryggar, jag gråter blod om jag tappar en bok i golvet, tillbucklade hörn hatar jag nog mer än hundöron. Eller, de är nog lika stora hatobjekt. Jag är därför väldigt mån om vilka jag lånar ut mina kära ägodelar även om jag ibland gör vissa idiotiska undantag vilket resulterar i väldigt ledsna böcker.

Det är lite roligt att vissa fortfarande inte fattar allvaret i det. Jag lånade en gång ut en riktigt bra bok till en bekant och den hade blivit läst två gånger innan.  En gång av mig och en gång av en nära vän. När jag skulle kräva tillbaka den så rotar människan fram min bok (som jag av någon outgrundlig anledning hade låtit det lösa pappersomslaget sitta kvar på) från en hög med skräp på golvet och den såg för sorglig ut. Det krävdes operationer med tejp och ett antal svordomar mellan sammanbitna tänder för att jag inte skulle få ett utbrott. Vid sådana tillfällen hatar jag min ordentliga ådra som håller mig tillbaka, samma person förstörde nämligen min Ziggy Stardust-skiva även fast jag hade gett förhållningsorder. Ingen annan skiva i min samling är så ful i ytan som den.

Därför blir mina  vänner lika chockerade varje gång jag lånar ut en bok till dem, det är nästan som en ömhetsbetygelse från min sida. ...samt ett lov om en lång och plågsam död om boken far illa...

Även om jag vet att böcker går att ersättas så skulle det inte  vara samma sak, alla mina böcker är införskaffade på ett eller annat sätt och jag kan nog komma ihåg var jag har köpt de flesta om jag anstränger mig. Finns inget som jag uppskattar så som en bok med en liten rad skriven i, det förhöjer boken än mer om det nu är möjligt.

Det är helt enkelt en av de saker som gör mig. Jag köpte gladeligen en bok om Egypten för att sedan leva på makaroner resten av månaden. Jag kom för sent till skolan efter lunchen för att jag satt hemma och plastade in pocketböcker och jag har även limmat ett seriealbum med pensel och limstift.

Det är fritt fram att himla med ögonen nu.

Idag var det måndag med stora mått mätt.

Min medaljong visade sig vara stellödd i charneren och samtidigt puts väck, ett antal i klassen plus lärare hattade runt halva morgonen och tittade överallt men ingen medaljong. Den är bara borta. Guldförlusten är inget att oroa sig över, det var inte jag som var skyldig och den var ju ändå förstörd vilket jag hade gissat på. Men ändå hade jag velat titta på den för att utröna om det HADE kunnat gå att rädda. Visserligen är det ibland bättre att göra om från början istället för att reparera skador. Detta gjorde att jag inte hade så mycket att göra i skolan idag, inte hade jag tagit med mig saker att packa i eller motivation för det heller.

Sedan det där med praktikplats... Jag har en plats i Linköping vilket är väl tur så jag får prova på lite utetjänst, däremot känns det som en nödlösning, som en allmosa och det svider. Visserligen är det bara nyttigt att lära sig att bli ratad för det är ju det som större delen av vuxenlivet går ut på men det känns att få nej från de flesta guldsmederna i Örebro län jag lyckades snoka upp. Stukar stoltheten ganska friskt och trycker ner en i de välkända skoskaften där jag oftast har tillbringat min tillvaro i.

Och med praktik i Linköping kommer pengabekymren... (Fan, vad jag hatar att börja en mening med "och"! Det är FEL FEL FEL!) Visst, det går väl någorlunda ihop sig men om något trasslar så kommer det inte bli roligt. Då sitter jag där med skägget i brevlådan och räkningar över öronen. Jag vet ju egentligen innerst inne att det kommer att ordna sig men jag oroar mig ändå, för att jag är van vid att klara allt själv hela tiden.

Hela skoltiden blev ju hastigt och lustigt omstrukturerad i utgiftsfrågan eftersom jag sökte platsen när jag var sambo vilket hade betytt att det hade funnits någon som kunde hjälpa mig med vissa räkningar. Så blev det arrangerat förra gången, jag fick till viss del leva på hans pengar och den lilla lön jag lyckades håva in från extrajobbet. Det gick alldeles utmärkt men nu känns det mest som om jag har tagit vatten över huvud och att jag står alldeles ensam med fötterna i leran utan en hand som når till mig. Gråten står lite smått i halsen men jag tvingar ner den igen till de gånger jag är själv för att låta alla andra slippa undan.

Jag har ju inget att klaga över, det är bara det att jag är så förbannat rädd för att inte ha pengar så det går ihop en månad. Bara tanken på det får det att knyta sig i magen och jag vill nästan skrika rakt ut och låta tårarna spruta. Men jag sväljer ner det och sparar på det så kan jag ta allt på en gång när tillfälle ges, det är ändå ingen rationell gråt det skulle resultera i och vem vill lyssna på sådant.

Börja en mening med "men" är precis lika illa som det tidigare exemplet, det är någon svensklärare som har tjatat om det och även om meningen har en anledning till att börja med det så försöker jag alltid snabbt omvandla det till något annat.

Att vara perfektionist utan all kunskap suger ibland.

Jag är en petig människa, perfektionist när det gäller vissa saker även om jag är en slarver i mycket, mycket annat. Alla har vi våra önskemål om hur saker ska vara och mina krav är inte konstigare än andras.

Däremot så är vissa saker inte värda ett skit jämfört med det som räknas och får man inte rätt så kommer det bara en känsla av hopplöshet över mig.

På så vis så inser man sitt sanna värde.


När jag kommer hem från skolan ska jag förklara min syn till böcker om jag orkar.

"Du kanske inte har lust att köpa ut sprit, men då kanske inte jag har lust att gå ut gymnasiet!"

http://www.systembolagetkampanj.se/antilangning/

Den var nog min favorit hittills, som om jag skulle köpa ut till någon.  Det händer inte.

Ja, jag är en laglydig, tråkig  liten skitkärring men något roligt måste jag ha och det är underhållande att neka folk sådant. Visst, om det var en nära vän men i helvete heller att jag skulle köpa ut till någon främmande.  Som den gången några små snorungar försökte få mig att köpa ut cigaretter för hundra år sedan. Troligen siktade de in sig på mig eftersom jag hade lilarutiga strumpbyxor och en palestinasjal knuten runt höften som kjol men tji fick de!

Dessvärre fick jag inte till den rätta rösten till den nekande kommentaren utan lät verkligen som den snörpiga tant jag var då.

Människor finns bara till för en sak börjar jag alltmer tro, de finns för att göra en besviken. Nåja, det är väl att ta i lite men ibland undrar jag inte om det är huvuddirektivet många får när de föds.

Vissa kontakter skapas genom förtroende och mentorskap. Det är en person som ska finnas där för att lära ut och få de som lär att utvecklas inom ämnet. De ska finnas för att få viljan hos de lärande att öka, att få dem att vilja söka mer kunskap. Dessa människor som lär ut får, om de är bra på sitt yrke, respekt av eleverna. Det är någon att se upp till, någon som går att rådfråga, någon att kunna falla tillbaka till om det är något som kör fast.

När sådana människor besudlar det förtroende de får så undrar jag verkligen var världen är på väg. Hur kan man missbruka sin ställning så grovt? Hur kan man ta sig sådan frihet? Hur kan man vara så förbannat, idiotiskt DUM att man tror att det är acceptabelt att göra så?

Handlingen i sig är dessvärre inte det som skrämmer och nedstämmer mig mest, det är allt det runt omkring. Ignoransen från resten av kretsen, den gör att handlingen på något sätt blir mer legitim.

Ingen har rätt att göra sådär, skulle det ha hänt mig så skulle jag troligen bara stått förstummad för att sedan börja storgråta av besvikelse. För på något sätt känns även jag smutsig när jag har försvarat personen tidigare.

..och alla runt omkring håller tand för tunga när ett avsked utan uppsägningstid vore på sin plats för en sådan oproffesionell handling. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag var ful när jag var sexton, att det inte var jag som blev drabbad.

Däremot önskar jag att jag kunde voodoo, för då skulle jag klippa av väl valda delar.

Jag står vid vägkanten med bara fötter på gräset som är smutsigt av vägdamm och avgaser, det fläckar ner huden när stråna stryker sig mot mig. I högra handen håller jag en vacker maskros som strålar gult mot mig så att den nästan bländar, men maskrosor finns det överallt vid vägkanten. Framåt mot vägen blåser det orosmoln som knastrar av inhållna blixtar, regnet är bara ett andetag från att börja falla och det ser nästan ut som om trädtopparna skulle kunna riva upp de lågtgående molnens magar.

Bakåt är det grådaskigt, duggar lite smått men blommorna lyser genom dunklet.

Vågar inte riktigt sätta ut foten, precis som om jag skulle kunna stoppa den parallellväg som går ett par meter från min. Jag ser hur våren blommar på den och jag gnisslar med tänderna, önskar att jag hade ett riktigt dödande växtgift att slunga över dit. I min förpåse verkar det bara finnas ogräs och kvickrot blandat med törnrosor och tistlar, där borta blommar nyponros och liljekonvalj och ibland svävar dofterna med vinden till min nos.

Står fortfarande kvar med fötterna i det svalkande gräset, smutsen börjar krypa uppför mina ben och snart måste jag börja röra på mig, rör prövande med tån vid gruset på vägen och drar snabbt tillbaka den. Vågar inte ta steget ut än, vågar inte göra planer, vågar inte se framåt. Eller, jag vill nog inte se framåt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, min mänskliga utbildning är bristfällig och full med luckor.  Troligtvis så plockade jag blommor eller tittade på fjärilar när det var lektioner.

Var man än vänder sig så är det samma visa, det går även att tolka mer bara man ger sig fan på det också men det orkar jag inte ens bry mig om. Det mesta handlar om sex på ett eller annat vis, folk antastas av sådana som inte borde göra en sådan sak (där gick den människans förtroende åt fanders och han verkar inte ens ha vett att skämmas som han borde) och det trycks i ansiktet på en.

Eller så är det bara jag som tar illa vid mig för att det är ett svårt ämne för mig. Det är en genre som bara består av svårigheter, självutlämnande och skära kinder. Ju mer öppna andra är, desto mer skäms jag över mig själv och desto mer sluter jag mig och tycker att jag är fel. Ju mer de hittar på som skall testas desto mer är det som jag kommer känna skam över att jag inte vågar prova på.

Jag är grymt imponerad av sådana som klarar av one night stands och liknande om och om igen, själv vill jag inte ge någon vilt främmande människa en chans till att peka och skratta. Vissa situationer kan få mig gråtfärdig om det inte är på mina villkor, mitt huvud kan segla iväg och tänka på annat så fort minsta distraktion tillåter mig och jag blir bara mer och mer medveten om att det är fel på mig.

Lite som det är med de svältande barnen på tv, ju mer de trycker upp det mot ögongloberna, desto mer avtrubbas jag. Fast det är ju ingen nyhet.

Jag ska spela paintball på söndag, det var ett år sedan sist och jag börjar redan noja. Det är jätteroligt, men jag hatar faktumet att jag inte är speciellt bra på det. I min värld svider det extra eftersom jag  är en hona och honor kan ju ingenting som har med krig att göra så då är det ett personligt nederlag. Det gör ont att bli träffad av de ondskefulla små badkulorna, de smäller till och sedan går det inte att undvika att svära högt. Jag finns med på ljud från 2003 års spelscenario där man hör mig skrika "TRÄFF!! Ååååååh!" för att sedan stövla undan. Tidigare under dagen hade jag skrikit så högt att de trodde att någon träffat ett rådjur. Så tjejig är jag, urusel på det även om det är roligt. Jag hatar att smyga omkring utan jag vill ha lite direkt action vilket resulterar i idiotrusningar. Jag har spelat lite då och då sedan oktober 2002, inte så ofta som jag velat men till viss del är det för att undvika att känna mig usel. För jag kan verkligen inte det där med taktik och runttassande, jag förstår innebörden men fy fan, vad det är TRÅKIGT. Kanske har något att göra med att jag får ont i kroppen av att gå ihopkurad eller något. Senaste spelandet så smög jag runt ut på kanten åt ena hållet och jag känner mig bara stor och klumpig, troligen syns jag på milsvida avstånd som den där stora elefanten i kamouflage som på något sätt lyckas träffa varenda gren som finns att trampa på. Förr eller senare lär jag väl mig, för det är ju ganska kul att leka sniper också.

Det är det där jag hatar med  mig själv, att jag alltid måste vara så förbaskat självmedveten, jag kan inte bara låta det vara för vad det är utan jag måste vara bra på det också. Det är lite med taktik som det är med mycket annat som inte intresserar mig, det blir ett pipljud i öronen. ...men så är jag en som tycker om att spela UT, kanske säger något om mig. CS är visserligen också roligt men det första kan man ställa in på InstaGib och sedan flyger köttstyckena och det är bara att rusa runt med vapnet i högsta hugg. Aj... Jag kommer få ont på söndag, fast senaste gången fick jag nog inte så många träffar, jag kanske börjar bli lite mindre usel? Fast de andra har säkerligen blivit bättre så det kommer göra ont hur jag än gör. En gång när vi lekte en lek på idrotten, Bollen i burken, så var jag överlycklig när jag lyckades springa fram och sparka till bollen och vråla. Det skulle vara underbart om man gjorde någon nytta för sitt lag istället för att vara kanonföda.

Men, men... Man kan ju inte ha allt här i världen.

Jag  tror på kvalitet istället för kvantitet, därför håller jag mig undan och skaffar mig inte så många nya bekantskaper eller vänner eftersom det betyder att det är en till att få dåligt samvete över när man glömmer bort att höra av sig.

Däremot verkar jag ha svårt att hålla kvar vissa av de gamla, det är som om man glider åt varsitt håll och jag har knappt tid med att ta itu med det.  Fast det kan jag väl förstå också, jag är ju inte världens mest pålitliga människa ibland.

Skulle väl kunna be om ursäkt här också, men jag tror inte att den det rör läser här så speciellt ofta. Vafalls? Ta det personligen? Icke då! Ja, jag hoppas att ironin går att märka.

MIn medaljong ska vara klar om två skoldagar, jag har bara imorgon och måndag på mig och en del arbete kvar. Kontracharneret ska lödas fast, den ska tas isär och det ska kompletteringslödas. Sedan blir det innercharner, fotosarg, låsbleck, spetsögla och halvögla till spetsöglan, stiftning och ytor, ytor, ytor..

Inte ett omöjligt jobb om det inte skiter sig totalt och jag smälter stackaren, jag vill ha en fullgod yta på den, kanske inte i gesällkvalitet men jag ska vara lika petig som den som tiden tillåter. Skulle vara roligt att se om den skulle bli tillräckligt bra.

Sommaren närmar sig med stora steg och jag ser inte precis fram emot den om man säger så. Visserligen finns det ledig tid både här och var men det betyder bara att hösten närmar sig snabbt och jag har ingen aning om vad som ska hända efter årsskiftet. Jag önskar att jag bara kunde ta allt mitt pick och pack för att förflytta mig till något annat ställe. Även om det inte skulle göra någon skillnad men det skulle vara lite spännande, fast jag har ingen motivation precis. Ingen motivation till något faktiskt.

Vill se saker i sommar, se slott, åka runt i en bil och bara åka dit bilen tar mig men det kan jag inte.  Ingen bil och inget lokalsinne, fast jag borde göra det ändå för att bättra på min hariga bilkörning.

Så för att slippa tänka på annat så tänker jag på hur jag ska passa in de inre charneren så att de dubbelvikta plåtarna blir så täta som möjligt, för all annan gröt är bara irriterande och klibbig. Överflödigt lod som ligger på ett dumt ställe kan jag hantera, det går att försöka skrapa bort med stickel eller försiktigt smärglas bort. Det må vara svårt och det kanske inte går att få bort totalt men det vet jag åtminstone hur jag ska hantera.

Doften av nya badkläder får mig att tänka på sommaren, jag vill ligga på en enslig strand långt borta från alla andra människor med solglasögon, ballerina, ljummen citronsaft i en plastflaska, korsord och en bok som har så vita sidor att den bländar mig om jag inte har solglasögonen på mig. Jag vill rusa ut i vattnet och skrattande springa omkring i det, kasta mig i först av alla andra och spela tuff, försöka göra delfindykningar som bara ser ut som om en soffa faller ner i vattnet och jag kommer skrapa upp ett par kilo sand i bikinin. Jag vill studsa upp, linda upp mig i en handduk och droppa ner allt med vatten, torka i solen knaprande på ett kex och sedan hoppa i vattnet igen.

Allt annat förutom verkligheten med alla tråkigheterna och måsten.

Saker och ting är aldrig enkla, en sakt utlöser en annan, en dominobricka får resten att ramla och marsvinen får inte renare bur även om jag tänker att den ska vara ren.

Mindre än två timmars sömn, hade glömt hur den känslan var. Ögonen är svullna och rödgråtna fortfarande känns det som, linser är inte ens att tänka på. Hjärtat ligger i magen och bultar med trötta slag och huvudet surrar istället för att klicka med kugghjulen.

Den här dagen kommer säkerligen bara kunna gå åt ett håll, men jag hoppas att det går att undvika.

Ont i magen.

Ju mer jag tittar på alla dessa små människor som till och med är yngre än min bror så blir jag bara ledsen. Jag skulle vilja kunna vara ett bra föredöme för de små monstren så de slutar att bete sig så. Sedan stannar jag upp och kommer fram till att jag är en lika god kålsupare som de.

Tusan också.

Precis samma ilsket rosaröda sega hudmärken, samma sätt att tänka, bara att det skiljer sisådär åtta år. Visserligen är de oftast värre än vad jag är, vilket är tack och lov för min del men inte för dem.

Vad mitt liv behöver är rutiner och stake. Jag måste sluta lägga ord i andras munnar och istället verkligen lyssna på vad de säger. Jag har en förmåga att knuffa bort allt det positiva de i min närhet säger och istället lägga det jag tror de menar. Vilket mer betyder att jag låter dem "säga" det jag själv säger till mig själv. För man är alltid sin egen värsta fiende.

Igår när jag gick igenom Örebro så ville jag bara sjunka igenom jorden där jag gick med en kortärmad tröja, för att jag är rädd för vad de ska säga. Jag kröp ihop och försökte stirra på ingenting, ignorerade alla runt omkring och satte den ena foten framför den andra.

För nu är sommaren här, med sin värme och sol, benvärmarnas tid är förbi och det är dags för mig att svälja stoltheten och sluta vara varm. Jag hittade en klänning i garderoben som jag inte har haft sedan förra sommaren, den är från Indiska med röda blommönster på vit botten med djup urringning och knytning i midjan. Skulle så gärna ha den till skolan men jag vågar inte. Vågar inte eftersom den inte matchar med randiga benvärmare. Skulle vilja ha den utan men jag vågar inte. Kanske ska jag bara svälja fegheten och ta den ändå för att se vad som händer. Faktiskt kan de ju vara så vuxna att de inte bryr sig, att de inte frågar. Jag är inte på utsidan av mitt skinn, jag är på insidan och där börjar det faktiskt bli ganska lagat även om det är lite svajigt.

Det är ju ändå en fin klänning. Röd och fin.

Smaka på ordet. Det låter sådär hemskt högtravande och vuxet så att båda orden förtjänar en stor bokstav. Social Kompetens. Man föds troligen inte med den utan får vackert svälja all blyghet och ge sig ut i träsket med människor. För social MÅSTE man vara för att klara sig igenom livet, det går inte att sitta och kura i ett hörn och blänga på andra även om det mer och mer verkar bli ett hemskt bra alternativ.

För jag är blyg, tro det eller ej. Är jag bland rätt folk så slår jag ut i full blom och det är svårt att märka det, samt att en gnutta promille oftast hjälper till. Skulle det istället vara fel sorts folk så förvandlas jag till en tyst, rädd liten varelse som kurar ihop i ett hörn. Jag förstår verkligen inte hur folk gör! Jag beundrar sådana som kan kallprata med vem som helst medan jag går mer på kemi och samtalsämnen. Vissa märker jag på en gång att det inte är lönt att försöka med och taggarna går ut. Samt att jag är en aning paranoid och egentligen innerst inne vet att många av de som jag inte känner speciellt väl troligen hatar mig.

Det är så svårt att lära sig den där konsten, jag vill hålla en flytande konversation men har svårt att hitta samtalsämnen. I fel vatten är det inte ens lönt att försöka. Har jag en uppgift att göra så brukar det gå lättare, sitta i en kassa och kallprata med talsjuka kunder är inga problem, där kan jag bortse från kemin.

Det borde finnas på piller.

I tisdags åkte jag från min lägenhet på morgonen med packning högt och lågt, dags för skolresa. Hela kroppen skrek emot och jag önskade faktiskt ärligt att jag skulle trilla och bryta ett ben för att slippa undan. Tänk Om-monstret bet mig hårt i nacken och skrek farhågor i öronen och jag gjorde mitt bästa för att inte lyssna.

Onsdag morgon stod vi på perrongen, jag yttrade högt min önskan om att jag hellre skulle vilja stanna i Lund istället för att byta tåg, en i klassen tog säkerligen illa upp. Men Lund är min favoritstad, det går inte att säga annat. Istället åt jag en banan på perrongen i Lund, den smetiga sörjan i mitten gav mig kväljningar men jag svalde tappert eftersom mycket i livet går ut på att svälja det man inte vill ha.

Det blev matätande på onsdagkvällen, inte mig emot, det är trevligt att äta mat med klassen. Jag tycker faktiskt om den. Priset gav mig skrämselhicka och fick mig nästan att börja gråta vid bordet, jag fick snabbt ta mig in till en toalett för att snyfta högljutt, jag tror att en dansk dam frågade något men jag förstod inte vad hon sade samt att hon kanske pratade med en vän. Kvällen överlevdes med hjälp av metallödlas vassa bett, bara ett litet för att straffa mig, för att påminna mig om var jag är, var jag ska vara. Papper för att undvika att fläcka ner textilier med det röda, även om det var ett litet, ordnar sminket. Jag kom ut som en ny människa, lite hysteriskt leende som om jag hade tagit en olaglig drog. Min vän tittade fundersamt på mig, strök mig över armen och jag skrattade glatt, levde med alla andra, drack och skrattade mer. Blev skrämd av hur annorlunda folk blir med alkohol i kroppen, undvek att följa med de andra, vi gick hem istället till rummets trygga vrå där vi pratade för att sedan somna först av alla.

Torsdagen  började med underbar hotellfrukost, pratade och hade det trevligt med vännen, åt och drack te, njöt. Kom upp på hotellrummet, kände skammen komma över att jag hade ätit mer än vad jag borde, smög snabbt iväg till toaletten, fingrarna i halsen, tårarna rinnande. Skölja bort bevisen, försöka att inte tänka på att fingrarna luktar surt, snyter mig, torkar runt ögonen och svassar tillbaka. Men vännen ser, hon frågar och drar ur mig sanningen, jag är en usel lögnare, jag vill helst tala sanning, på gott eller ont, det blir hela mig hur jag än försöker att låtsas. Hon ger mig reprimander men säger inget mer, tittar bara på mig med varnande blick.

Dagen gås igenom, vackra juveler beskådas, omständigheter med stor folkgrupp uttröttar mig, vi delar på oss. Vännen och jag går mest av alla och kommer sist till hotellet med svullna fötter. Mat skall intagas igen på kvällen, sista kvällen ute på resan. Jag har redan sagt till om att jag inte vill betala lika mycket och priset är mycket bättre, maten är mycket bättre, desserten är underbar och jag är glad. Glass till efterrätt, valfri mängd. Sedan en sådan där idiotisk kommentar som har grunden "Ska du verkligen äta sådär mycket?" och jag börjar skämmas. Jag glömmer bort att jag inte har ätit något speciellt under dagen förutom en halv frukost och jag tittar tomt på glasskålen, börjar skämmas mer, man ska ju inte lämna tallriken tom, det är inte kvinnligt, man ska svälta och lämna mat även om det är gott, så ska det vara. Smyger undan till toaletten, tvingar upp glass som inte ens har blivit varm av  min kroppstemperatur. Tittar äcklad på resultatet, tvättar av mig, samma procedur som tidigare. Kommer ner och försöker att se naturlig ut.  Vännen vet vad som har hänt och frågar med allvar i rösten om allt åkte upp. Jag svär på min bokhylla  om att så inte är fallet, hon vet att jag inte ljuger.

Fredagen ska vi åka hem, jag kan inte dölja mina glädjedanser. Jag vet inte hur man är social, det är som om det är en spärr. "Somnar" på tåget och åker vidare till Örebro till trygg värme där jag känner mig skrämmande lugn, där jag känner igen tecknen från mig själv och förvirrar mig mer. En välbehövd avkoppling efter resan, sover natten igenom och vaknar utvilad utan ont i ryggen som hotellsängen gav mig. Drar ut på tiden för att slutligen gå iväg i sommarvärmen till bästa vännen, ännu mer balsam för själen, jag dansar runt och sjunger en påhittad sång om att raka hundar på konstig skånska. Jag känner mig lugn och hemma.  Det går upp och ner, mestadels upp men även ner. Jag är bådadera och jag kan inte rå för det.