Alv

Kanske dags att äta den där frukosten? Samt marinera kyckling och steka den för att göra föda till veckan. Kylen har nog aldrig varit så full som nu på matvaror. Dryckjom är en annan sak däremot, det har den varit sprängfylld av.

Humöret bättre. Ska bli spännande att börja praktik imorgon.

"Sagan om det perfekta

Man tror att man har allt det där bra. Allt som gör ett liv lyckligt. Men ändå så är det något som inte stämmer. Något som fattas. Något som inte finns helt och hållet.

Idag slogs det mesta av min tillvaro omkull. Det tappade inte bara fotfästet, utan benen blev kapade längsmed knäskålarna. Jag har ingen aning om vad som händer nu och det skrämmer mig grovt. Jag trodde att allt skulle bli bra, bara jag fick fundera över saker och ting i min egen takt så skulle det blekna och allt skulle bli bra.

Nu är det inte bra. Jag sitter på flykt från mitt eget hem hos en vän för att jag är rädd för det som finns där hemma i lägenheten. Rädd för verkligheten. Rädd för vad som händer imorgon. Rädd för vad som händer efteråt. Rädd för det som inte kommer att hända.

Rädd.

Jag kunde bara sitta i soffan och stirra framför mig, inga ord kom i min mun som passade. Det bara låste sig. Jag klarade inte av det. Jag flydde. När jag kom tillbaka stod han och packade saker i påsar.

Jag vet inte vad som kommer hända.

Jag vet ingenting.

Det är inte rätt.

Jag ska veta ALLT!

Jag ska kontrollera allt!

Jag ska kunna allt!


Men jag kan ingenting.

Jag vet ingenting.

Ingenting.



Ord jag inte trodde jag skulle använda på länge.

?Allt är tipp topp.?

?Allt är tipp topp.?

Allt är tipp topp.

Tipp topp.

Hör ni det?!

Tipp topp för i helvete!"



Ett år går så förbannat fort och insikterna om vad jag gjorde ett år senare gör mig mestadels bara ledsen.  Jag är bra på att minnas det förflutna och vissa saker är sådant som inte kommer ske igen. Usch. På något sätt känner jag mig som om jag smutsar ner alla fina minnen genom att gå vidare och ibland undrar jag verkligen vad det är jag sysslar med. På sätt och vis är jag inte mig själv fortfarande eller så har jag väl helt enkelt blivit förändrad till det jag är nu men jag vet inte om jag tycker om den personen.

Hon har drag av känslokyla, för mycket ilska, bitterhet, dödhet och mycket annat jag inte riktigt vill kännas vid. Det är djävulskt att hitta gamla dagböcker (riktiga, skrivna på papper i en bok) och se min spretiga handstil krafsa på om känslor hit och dit för att i efterhand komma fram till att allt går över. Verkligen allt. Allt.

Vid sådana här stunder så kommer jag fram till att jag inte vill gifta mig även fast till och med jag kan drömma om det då och då. För visst är det något vackert med att förklara sin kärlek inför myndigheter, präst, vänner och familj och verkligen visa det för omvärlden med ringar, något som visar samhörighet, tillhörighet, ägande.

Men hur ska jag kunna tro på giftermål när allt går över? Skilsmässor, dödsfall, omgifte, utbyte av kärlek, reservdelar åt höger och vänster.

Nej, för fan.

Jag tror hela tiden att jag inte lever fullt ut men i vissa situationer lever jag för mycket. Så mycket att det alltid kommer göra ont. Vid sådana här tillfällen vill jag bara slita ut allt från kroppen, sluta mig i ett skal och sluta existera för det är inte roligt att vara mänsklig. Varför kan inte vi sluta tro att vi är något förmer än alla djur och istället bara koncentrera på det som naturen vill att vi ska göra: fortplantning. Då kan jag bli utstött från min flock och svälta ihjäl på det sätt jag förtjänar.

Vad jag saknar är lite stabilitet, något att luta sig tillbaka mot som kan dämpa fallet. Skydd, säkerhet, trygghet. Det är lite som att handlöst virvla runt i en tornado och det finns inget jag kan fånga upp för att landa. Framtiden känns äckligt osäker och jag tänker bara ut de värsta scenarierna, fasar inför dem och blir livrädd.

Jag vill bara bli uppfångad och lugnad men det fungerar inte så, det är bara att bita ihop och försöka ändå.

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Innerst inne är man ensam, det går inte att gå ifrån. Man har nära vänner, nära familj och kanske nära andra men det är fortfarande ensamheten som huserar på insidan. Det behöver inte vara negativt utan det är bara att konstatera.

Jag har inget emot att vara ensam, det är bara  ibland det kan vara svårt att hantera om man har vant sig för mycket vid sällskap. Då är det svårt att ställa om sig till de gamla vanorna. Gör man saker och ting själv så har man ingen annan än sig själv att skylla på, inga undanflykter och frånskyllningar kan nyttjas.

Mening med inlägget? Nej.


Dags att städa monstrens bur.

Minnet börjar redan blekna och nervositeten är svår att komma ihåg. Något hårt nyper om runt bröstvårtan, några lugna ord och sedan sticker det till och börjar göra ont. Eller, inte ont, mer bara kännas. Det är som om något försöker trycka igenom en trubbig nål för att vränga huden ut och in och jag grimaserar och dunkar handen i britsen utan att tänka på det. Det verkar gå förfärligt långsamt och under de få sekunder det tar har jag lust att fräsa ut en fråga om det måste gå så förbannat långsamt.

Sedan är det över och nålen har gått igenom, ren och skär förvåning infinner sig eftersom jag var beredd på så mycket värre smärta än det verkliga resultatet. Gissar på att jag måste ha sett ganska rolig ut i ansiktet när jag sade den gamla klichén "Gör det inte mer ont?". Sedan drog hon ut plaströret och huden kändes som om den skulle vränga sig rätt igen, den proceduren kändes mer eftersom jag gissar på att hud och allt annat under hade dragit ihop sig i ren chock. Kulan skruvades på till smycket och jag  fick beundra mig i spegeln.

Det var så fint, det var så annorlunda att den satt på mig. Lilla fröken pryd och ordentlig. I mina ögon är ändå den här sortens piercing något mer än de gamla vanliga i läppar, navlar och näsor. Det är något som inte alla kommer få se, något som kanske förvånar vissa och förtjusar resten. För det blev fint, jag vill visa upp mig för hela världen och det är bara att hålla kvar vid den tanken.

Däremot har demonen tagit mig i sitt våld. Förr eller senare kommer det andra bröstet få en kompis och jag gissar på att det inte kommer dröja länge förrän de nedre regionerna får sig en hemlighet med, jag tror det skulle kunna bli riktigt fint. Nålarna lockar samtidigt som de får maggropen att knyta ihop sig men jag finner styrka i att  låtsas vara mer modig bland andra, att vara den som bestämmer sig först för det och sedan bara faller rakt ut med huvudet före.

"Dare you, dare you, double dare you"

Ljudet av en tatueringsmaskin ger mig gåshud av lycka och jag har flera planerade att täcka kroppen med, förr eller senare, förr eller senare.

Den svenska avundsjukan har fått ett skrämmande bra grepp om mig numera. Jag ser på ett dansprogram på tv och visst fascineras jag något groteskt över hur läskigt duktiga men den större delen av mig suckar bara avundsjukt och vill också kunna dansa så.

Vad det än gäller så har jag fått förmåga att se alldeles för mycket till mina egna brister och jag får allt svårare att förstå varför jag skulle duga överhuvudtaget som den jag är. Det börjar bli ganska slitigt att hela tiden få insikt om allt det jag inte kan, allt det jag inte lyckas med.

Det mesta känns en gnutta tröstlöst för stunden, jag försöker tänka ut motiverande tankar om att jag duger bra som jag är och att det bara är att ta itu med det som inte passar in i mina ögon. Däremot är det som om det finns en barriär tillsammans med det faktum att jag envist försöker förklara för mig själv att vissa saker faktiskt inte är något problem. Ja, ja...  Orka.


Idag har jag ätit tre smörgåsar med ost, ett kokt ägg, en skål med fil och flingor, ett glas juice till frukost och sedan har jag ätit middag/kvällsmat bestående av fyra smörgåsar med sådan där plastad ost, salami och paprika på samt en snickers och en guldnougat. Nougaten fick mig att skämmas och jag gissar på att en del av den plus någon smörgås åkte upp genom strupen. Nåväl, det kunde ju ha varit värre. Ska koka en kopp te eller liknande senare ikväll när andan faller på samt vänta på att det planerade sällskapet blir ledigt.

Igår drack jag te med Andreas. Jag pratade om det där stora överhängande problemet med föda och han försökte vara snäll och ge mig förslag. Det roliga är att alla förslagen var extremt logiska och förnuftiga men jag har en förmåga att vrida på dem alla. Vrida runt dem, hitta på ursäkter, vända på dem och få dem att bli något komplett annat.

Nästa vecka börjar skolan igen, då måste jag börja äta regelbundet för att orka med dagarna och det skrämmer mig mer än vad jag vill erkänna. Tanken på att jag MÅSTE äta är den som är den värsta. De flesta runt omkring mig har nog svårt att se att jag har så stora problem med föda som jag egentligen har eftersom jag anstränger mig hårt för att inte visa dem. Visserligen har det gått relativt bra senaste dagarna men det är för att jag fått bestämma själv att jag varit hungrig. Jag har ätit när jag varit hungrig nästan varje gång och inte upplevt någon större skam över det.

Däremot att jag nu MÅSTE äta vid regelbundna tider.

Usch.

Visst, det kanske är det som kommer göra det bra men jag vet inte om jag kommer klara av det. Mat har fortfarande skenet över att vara gott i min värld, det är just det där med dåligt samvete som kommer efteråt. Jag är livrädd för att börja äta för mycket och bli tjockare igen.

Vilket är oundvikligt.

Jag inbillar mig själv att jag faktiskt inte har speciellt usla matvanor annars om man ska bortse från att jag inte äter. Det är  inte speciellt onyttigt och allt sådant där. Ändå verkar det inte hjälpa. Jag önskar att jag kunde hitta den där ultimata träningen som gör allt bra, som gör mig slank och vacker. Den där träningen som inte finns här, som aldrig verkar finnas. Det kanske låter som en dålig ursäkt, som att det bara är att sätta igång, som att jag bara är lat. "För det är ju ROLIGT att träna!" Oj, oj. ROLIGT minsann! Klart som fan att jag vet det!

Men det är som om något spärrar till, som gör att jag inte orkar bry mig. (Nej, det är inte håglöshet på grund av matbrist, jag har mängder med kroppsfett att ta av, mig råder det ingen nöd på.) Jag finner ingen mening i att ta hand om mig själv, jag struntar i det och jag bryr mig inte. Det är som om det inte är ett val som finns med i min värld.

Morgondagen är bara ännu en dag i slitehjulet och jag längtar efter dagen man inte vaknar längre. Då jag inte behöver oroa mig över vad omvärlden tycker om mig, om jag är smal och snygg nog. Då jag kan vara maskföda och göra någon nytta för en gångs skull.

Jag vet inte riktigt längre. Det är som om det enda jag får göra hela tiden är att kämpa och sträva. Slita, forma, nå, sträcka, arbeta.

Det börjar bli ganska påfrestande, det börjar kväva allt annat runt omkring när man väl tänker på det. Det börjar tära på hjärnan, alla dessa tankar som formas i ensamhet för att sedan kvävas när annat kommer in i min sfär.

Hela tiden slita för saker och ting gör att man börjar tröttna, visserligen ska det inte vara för lätt heller men nu börjar det faktiskt bli lite löjligt och en del av mig börjar fundera över om jag kanske inte  bara skulle börja ta hand om mig själv istället för att röra in mer ingredienser i min gryta.

Känslan av att jag har valt fel anfaller mig med jämna mellanrum. Att det är fel väg, fel val, fel, fel, fel.

Förbanne mitt veliga sinne.

Badkarsvattnet är uttömt och smutsranden längsmed det är ofrånkomlig. En doft av uppkastningar och järn ligger i luften och jag undrar återigen: "Blev det bättre av det här?"

Svar: ja.

Bort från tanken om att hur mycket jag än försöker att vara som resten så känner jag mig bara smutsig, äcklig och horaktig. Jag ser inte ner på andra men när jag sätter in mig själv i situationerna så mår jag illa, fysiskt illa. Det vänder sig i magen av att se mig själv för min inre syn. Hur mycket jag än försöker så är det som jag kallar framsteg ungefär lika imponerande som en hund som finner sin svans eller vad som helst annat som kan användas som liknelse till något som är komplett meningslöst och utan mening.

Jag vill så gärna vara normal, jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra allt det som snurrar i mitt huvud. Men jag kan inte. Jag vrider ner blicken, kurar ihop mig och hoppas att ingen ser mig. Prestationsångesten blir högre för var sak jag tar in från informationsvärlden, ännu en sak som jag inte klarar av, ännu en sak jag inte duger på.

Jag kräver inte att vara bäst, jag skulle bara önska att någon kunde klippa av alla dessa förbannade spärrar som gör mig till något som inte duger i mina ögon.

Det har varit mycket dokumentärer och program angående ätstörningar på sistone och jag är dum nog att följa dem. Jag ser på skeletten som en gång kunde kallas mänskliga varelser och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Hur fel allt än är så är jag ändå avundsjuk. Grön av avundsjuka. Grön, grön, grön. Jag ser in i ansiktet på en ung kvinna som förklarar att även fast hon har gått ner över femton kilo så ser hon det inte, hon har vågen till hjälp eftersom hon inte ser det i spegeln. Hon vet om att hon är sjuk, hon är utbildad i näringslära och ändå är hon fast.

Avundsjukan växer. Jag hatar faktumet att jag är frisk innerst inne, att jag alltid har förnuftet som tar mig i örat och rycker tag när tankarna går för illa. Jag må stoppa fingrarna i halsen mer frekvent än innan den senaste tiden men jag äter ändå.  Jag äter mat och jag skäms men jag äter den. För jag kan inte låta bli.  Man ska äta, det hör till, kroppen mår inte bra av att svälta men ändå är jag avundsjuk.

Allt får den där halvfärdiga känslan över sig igen. Jag går hos kurator och ska få remiss till psyk i Hallsberg men ändå anser jag mig inte behöva det. Läkaren förklarade åtskilliga gånger att det var så bra så att det var JAG som tog kontakten, att det var jag som sökte hjälpen. Ändå känns det som ett nederlag för mig. Det är inte på riktigt, det är mer att jag har böjt mig för verkligheten och bara låtsas att det är så. Jag får hela tiden för mig att det bara är jag som inbillar mig. Sjukskrivningen över sommaren var säkerligen behövlig men jag oroar mig med jämna mellanrum att det bara var jag som  framkallade det, att jag bara flydde för att jag var feg, att det var jag som framkallade de hysteriska gråtattackerna efter första natten, att det bara var för att jag var trött.

Undanflykter och ursäkter hela tiden och jag börjar tro på dem, det är inget fel på mig, jag är bara någon som tar plats för andra som behöver hjälpen bättre. Jag har ingen ätstörning, jag tycker bara inte om mat, hade jag en sådan skulle jag vara ett skelett som hasar fram med tom blick, inte det fläskberg jag ibland ser i spegeln, inte den där långa förbannade ursäkten för hona som är för lång för att vara söt och för kort för att vara imponerande. Jag vill vara liten och söt, nätt och lätt. Jag vill kunna bli buren av andra, kunna vifta med fötterna och skratta förtjust av att bli buren, inte vara livrädd för orden "Nej, jag orkar inte mer nu så jag sätter ner dig" eller för att jag ska vara orsaken till att någon skadar sig.

Jag fick höra ett par år i efterskott att Andreas hade burit in mig till sängen när  jag hade somnat i soffan, en promenad på tio meter mellan två dörröppningar och ganska smal hall med en sovande dinosaurie. Jag vägrade tro på det när han sade det, jag vägrar fortfarande tro på det även om jag kan få små, små minnesfragment så tvingar jag mig själv att tro att det bara är på låtsas. Hur mycket jag än önskar att någon skulle våga lyfta upp mig så skulle jag troligen börja slåss om någon skulle försöka. Jag skulle bli fly förbannad och vråla att jag för i helvete väger över åttio kilo och "vem fan tror du att du är?!"

Ja, dra på mungiporna, gör det.

Den senaste tiden har jag sett  till att ha ätsällskap lite då och då, jag har varit ute och ätit på favoritmatstället och lagat mat jag tycker om, kontrollerat maten genom att göra den själv och kontrollerat mig själv genom att ha sällskap. Det har dessvärre hjälpt, hungerkänslan har kommit tillbaka och det gör mig arg. En sjuttonårig flicka åt mellan trehundrafemtio och fyrahundra kalorier om dagen. Jag snabbtittade lite på det jag har ätit idag och kom besviket fram till att jag har ätit över tusen kalorier. Nej, jag räknar inte sådant, jag bara försökte jämföra för mig själv.

Visserligen har inte alltid matsällskapet fungerat, jag har tvingat upp maten från magsäcken för att kunna äta något annat med inte alltför dåligt samvete. Jag har varit äckligt mätt och maniskt suttit och tänkt på att stoppa fingrarna i halsen. Jag har suttit hemma och skämts för att jag har ätit godis nästan varje dag den här veckan även fast jag vet att jag inte kommer göra det hela tiden. Jag skäms för mig själv. Skäms så att jag ibland inte vill kännas vid mig själv. Jag skäms ibland över att jag inte ens kan klara av det här ordentligt, utan alltid är förnuftet med, den där rösten som håller mig levande, som håller mig flytande, som ger mig dåligt samvete över att jag öser över skiten på andra.

Men vad i helvete ska jag  göra? Kuratorhelvetet sitter där och lyssnar i fyrtiofem minuter på mig och det enda jag kan göra för att fylla ut tiden är att prata av mig. En gång hade jag inte så mycket att prata om och jag var livrädd för att han skulle förklara att jag inte behövde komma tillbaka igen.

Helvete.

Nu är jag hungrig igen.

Jag har tråkigt, jag är hungrig och jag är röksugen. Vem fan bryr sig om att hålla sig i trim när det är roligare att förstöra templet.

Jag skulle vilja knata iväg till systembolaget för att köpa en flaska vin och sedan ett paket cigg och bara supa mig stupfull mitt på dagen. Det skulle nog inte ta mycket eftersom jag hittills bara har ätit två bullar. Vägrar äta mat, men jag kommer göra det ändå snart så.

Fan, man kanske skulle införskaffa  sig en flaska Leva ändå? Och lite giftpinnar.

Jag får fundera på det.

Likgiltig. Sova är väl att föredra för då försvinner åtminstone en stor del av dygnet. Jag skulle nog kunna sova bort det mesta av  dagarna om jag bara gav mig fan på det. Gömma mig under täcket och sova tills det inte går att vakna längre för att kroppen har glömt bort hur man gör.

Dagen går att sammanfatta med:

Tjock

Tjock

Tron om att alla ljuger

Tjock

Tjock

Noja

Tjock

Tjock

Blä

Min tillvaro det senaste halvåret har bestått av att oroa mig. Än för det ena, än för det andra men alltid är det något. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet och ger mig dåligt samvete över att jag inte tar itu med dem.

Kära mor sade att jag ska ta en dag i taget, hur i helvete ska man kunna göra det när allt här i livet går ut på framtiden? Det ska arbetas för att man ska ha en pension när man blir gammal, man ska betala försäkringar för den dagen man slår halvt i hjäl sig så man kan få pengar, man ska spara för framtida utsvävningar, man ska hålla sin kropp i trim för att den ska stå emot tidens tand lite bättre.

ALLT går ut på att tänka framåt, att ta en dag i taget är troligtvis bara guldfiskar som klarar av. Jag orkar inte tänka så, jag orkar inte tänka på att jag står själv mot allt förbannat trassel, att jag ska kunna ta alla rätta valen och göra allt rätt när jag egentligen bara vill krypa in i garderoben med en bok, en ficklampa och en chokladkaka. För var gång man blir påmind om det så hatar jag allt mer att vara vuxen. Visst, det finns positiva saker också. OM man har det ordnat för sig.

Nu är skolan relativt lugn och ordnad men ändå hittar jag annat att oroa mig för. Det är ju faktiskt inte långt till våren. Det är inte långt till jul och sedan är det nyår och sedan är jag arbetslös och vad fan ska jag göra då? Jag HATAR när folk säger att det ordnar sig, för visst, det gör det säkerligen. Men om det inte gör det? Då sitter jag där själv med paniken i halsgropen.

Det är inte bara att säga "det är bara att sluta oroa sig heller" för det är som att förminska mig rejält. Jag har alltid haft lätt för att oroa mig, för tusan, jag satt och oroade mig över om pengarna skulle räcka till hemma när jag var runt tio år gammal. Gamla vanor är svåra att bryta samt att jag faktiskt inte vet hur jag nu skulle kunna göra det. Jag gissar på att lobotomi är det bästa sättet.

Klumpen i magen blir större och det är väl dags att tänka på annat gissar jag på. Frukost eller något.

Jag har inte drömt så mycket som jag har gjort den här helgen på länge, länge. Fyra nätter i sträck och det börjar bli en aning jobbigt. Mer än en gång har jag vaknat upp med en snyftning i halsen och de har varit så verkliga, så verkliga. Jag har drömt om odöda som hade varit det så länge att huden hade ruttnat och fallit av deras huvuden, de var däremot skrämmande rörliga och hoppade upp efter mig där jag flög förbi dem. Drömmen började som en harmlös tvspels-dröm för att urarta sig till en dröm där hjärtat var i halsgropen. Jag vaknade och somnade om för att drömma om en annan som även den var verklig även om den kanske inte var lika skrämmande så vaknade jag av att jag fortfarande försökte göra mig hörd i telefonen.

Natten till söndagen var väl den natten som de har sjunkit undan för tillfället, även om jag vet att jag drömde så var de ändå ganska harmlösa. Imorse dog däremot mamma och ännu en familjemedlem som jag inte minns vem det var och sedan så sprang jag runt i panik på något som liknande Örebro Sjukhus fast det här var mycket större och det hade inte några skyltar.

Visst, jag tycker om att drömma mig bort men måste det vara så förbannat verkligt? Jag hatar det. De bra drömmarna påminner mig bara om hur tråkig verkligheten är och de andra är bara otäcka i all sin vanlighet. De gör att hjärnan går i uppror och magen knyter sig.

Blä. Dags att skaffa en större drömfångare eller något. Kanske kan jag fånga in "tandfen" precis som Lenore och rycka av den svansen.