Kämpa i lera
Jag vet inte riktigt längre. Det är som om det enda jag får göra hela tiden är att kämpa och sträva. Slita, forma, nå, sträcka, arbeta.
Det börjar bli ganska påfrestande, det börjar kväva allt annat runt omkring när man väl tänker på det. Det börjar tära på hjärnan, alla dessa tankar som formas i ensamhet för att sedan kvävas när annat kommer in i min sfär.
Hela tiden slita för saker och ting gör att man börjar tröttna, visserligen ska det inte vara för lätt heller men nu börjar det faktiskt bli lite löjligt och en del av mig börjar fundera över om jag kanske inte bara skulle börja ta hand om mig själv istället för att röra in mer ingredienser i min gryta.
Det börjar bli ganska påfrestande, det börjar kväva allt annat runt omkring när man väl tänker på det. Det börjar tära på hjärnan, alla dessa tankar som formas i ensamhet för att sedan kvävas när annat kommer in i min sfär.
Hela tiden slita för saker och ting gör att man börjar tröttna, visserligen ska det inte vara för lätt heller men nu börjar det faktiskt bli lite löjligt och en del av mig börjar fundera över om jag kanske inte bara skulle börja ta hand om mig själv istället för att röra in mer ingredienser i min gryta.
Kommentarer
Trackback