Alv

Även om jag somnade tidigt i mina mått mätt så är jag inte utvilad någonstans. Hela natten har varit fylld av drömmar av alla de slag och en del var som mardrömmar och en del bara ledsamma. Jag vaknade upp minst en gång av att jag gnällde till och hade tårar i ögonen. Jag hatar sådana nätter. De flesta drömmarna har bleknat bort för hur mycket jag än försöker så är man aldrig på humör att skriva ner det när man nyss vaknat eftersom de fortfarande river med klorna på insidan.

Att drömma så mycket ger inte speciellt bra sömn och jag försökte sova ett par timmar till. Jag fortsatte drömma och det blev inte mycket nytta där heller. Den lugna stund jag fick var när jag snoozade den sista timmen.

Visserligen tycker jag om att drömma. Vissa drömmar är så verkliga och underbara att jag verkligen inte vill vakna och när man väl gör det vill jag bara somna om eller dö av sorg över att verkligheten är den som den är. Flygdrömmarna blir mer och mer intensiva för varje år som går, mer och mer verkliga. Jag bara väntar på den dag som jag kommer göra mina farhågor sanna och försöka att flyga när jag har vaknat.

Har inte drömt så här mycket på länge, har inte vaknat upp av att jag väckt mig själv på jag vet inte när. Måste ha varit något år sedan tror jag. Den gången var det visserligen värre eftersom verkligheten inte fick tag på mig och drömmarna bet sig kvar. Klockan var tre på natten och jag var helt säker på att hela min familj var borta, var inte långt ifrån att ringa runt till dem. Så fort jag blundade försvann världen under mina fötter och jag sparkade ut i luften och grät i ren panik över det.

Så visst, den här gången var det inte så illa men drömmarna lämnade ändå ett antal tomma hål på insidan som kommer ta ett par timmar att lappa över med tråkiga verklighetsplåster.

Min telefon sjunger uppenbarligen på sista versen, ett samtal idag kom inte fram alls utan den som ringde fick bara upptagetton, meddelanden tar ibland hundra år att skicka och den är allmänt ondskefull. Det blir intressant att se vad jag ska göra när den dör sedan, det är inte riktigt prioritet att införskaffa en ny om man säger så.

Ett tomrum börjar infinna sig och jag tror nog att det enda jag kan göra för att få bukt med det är att sova tills det förhoppningsvis drar sig tillbaka dit det kom ifrån.

Orden bär inte ikväll. Jag har tecknat en del för att bli av med det, för att sätta det på papper så det inte försvinner.

Mat är bäst avnjuten med sällskap, därför ska jag göra våfflor senare idag och så ska resten av dagen tillbringas framför en stor platt tv med spöken som kommer skrämma livet ur oss båda.

http://www.youtube.com/watch?v=u8Uemuj5Gew

När jag läser något skriven av en person som uppenbarligen har problem med språket så känner jag intoleransen komma studsande med glada hopp. Jag kan inte låta bli att verkligen undra om personen i fråga kanske bara är dum i huvudet när de inte kan stava i vuxen ålder. Jag fullkomligt hatar när inte ens de enklaste stavregler verkar fastna och meningarna lika gärna skulle kunna vara tagna ur en femårings skrivhäfte.

Usch.

Varit på Ikea idag och lekt kraftkarl tillsammans med Anna och hennes lille son. Jag stal en vagn och plockade resolut av varorna på den eftersom djungelns lag råder på Ikeas lager. Jag undrar om det inte bor varelser på hyllorna, tyckte mig höra väsningar när vi störde deras naturliga habitat.

Har numera en fin drake och en drakfilt, att köpa sig lycklig är den rätta vägen. Har ätit glass så att den nästan rinner ut ur öronen samt ätit inne på Ikea för första gången, faktiskt gick det skrämmande bra än så länge. Jag får hålla tummarna.

Har varit exceptionellt duktig lektant idag, skrämmande. Visserligen är jag väl det max en gång i kvartalet och enbart när det är Vilhelm. Min drake åt upp hans fisk åtskilliga gånger och försökte sedan ge sig på mig, hungrig drake det där.

Nej, jag orkar inte skriva mer än ytligt, skriver jag för allvarligt hela tiden kanske folk tror att jag är en riktigt otrevlig prick. Fast, vad bryr jag mig om det egentligen?

Idag är en ganska okej dag om man inte tänker på räknandet.

Ibland vinner det över mig, mer än vad jag vill men ingen anledning är bra nog att kämpa emot med. Om inte tron är tillräckligt stark så är inget argument skäligt nog. Jag försöker inpränta alla de saker som kommer att ske oundvikligen om jag fortsätter men de rinner bara av. De biter inte för jag bryr mig inte.

Jag ser ingen skillnad, bara andra. Jag ser bara samma anskrämlighet, samma storlek, samma blekfeta kropp.

Är det då så konstigt om argumenten inte tar? Det är den enkla men felaktiga utvägen men det är så skönt att slippa tänka på det. Att inte behöva forma livet runt att jag ska behöva äta hela tiden. Jag kan bli skrämd för mig själv när jag knappt inte har ätit något och ändå bli mätt. Jag överdriver säkert på det där med, skulle inte förvåna mig, jag bara överdriver allt. Pfft.

Idag vann det igen. Jag trodde att jag hade undankuvat det när jag nästan på en gång ville rusa in på toaletten och få ur mig allt äckligt som hotade med att ge näring till min kropp. Däremot var toaletten upptagen och kön var lång. Jag kände mig nästan som om jag var en drogberoende där jag febrigt bara kunde fokusera på en tom porslinsskål att tömma ur mig till.

Istället satt vi på en mur och det rev i mig, jag ville bara smita undan till en gömd buske och får ur allt. Inte en tanke på att det är slöseri med pengar att göra så, inte en tanke på att det är fel utan bara djup önskan om att bli av med det som verkade sitta fast i halsen. Jag ville nästan säga det högt för att få stöd men var rädd för att göra det. Rädd för att få himlande ögon och fnysningar  även om jag vet att de inte skulle komma. Istället vandrade jag runt och började få det där lite hysteriska över mig istället.

Sedan skiljdes vi åt och jag försökte finna tröst i hörlurarna, en av de stunder då det går att koppla av totalt. Det hjälpte inte, jag sökte av gatan efter ett ställe med gratis toaletter, funderade ett tag på att stå i kö till en betaltoalett för att kunna rycka tag i dörren så att den inte faller igen och smita in. Försökte undertrycka, försökte tänka på annat, försökte titta på andra människor men kom bara fram till att jag inte tycker om andra människor som jag inte känner. Maten satt i halsen och jag kunde inte finna en giltig förklaring till varför jag var tvungen att äta det som jag åt.

Filmstaden hägrar, biljettluckan var öppen och jag smet in på damtoaletten, låste in mig och lät mina inre demoner härja fritt. Det börjar bli en motbjudande vana, jag vet hur jag ska göra för att det inte ska bli kväljande ljud, för att det inte ska höras för mycket. Samt att många har en förmåga att ignorera saker de inte vill höra, det är lättare än vad man tror.

Sedan infann sig lugnet.

Och skulden.

Den där skulden som bannar mig för att jag missköter mig samtidigt som min inre dialog tycker att det  är min ensak, det är ingen som bryr sig om mig, jag får göra vad fan jag vill, det är bara min ensak och ingen annans. Bara min.

Bara min.

Bara min.

Jag önskar att det fanns någon som kunde känna av precis när det börjar bli fara. Som kan brotta ner mig och hålla fast mig mot golvet även om jag bönar och ber för att komma loss, även fast jag börjar gråta. Någon som kan hålla tillbaka demonerna.

Men det finns ingen.

Ingen.

Alla bryr sig men det är ingen som kan komma med de magiska orden, de som gör att jag slutar, som gör att jag lyssnar, som gör att jag inser allvaret, som ger mig en anledning. Det är bara de vanliga sakerna om att jag inte ska göra så, att det inte är bra. Bla, bla, bla.

Istället måste jag kämpa själv och jag orkar inte ta upp kampen för att jag är dum nog att tro att det inte är så farligt. För att jag någonstans tror att det är en fas, att det inte händer  mig, att jag kan klara av det. Jag har svårt att se mig som ett skelett för jag har för mycket ansvarskänsla för det men jag börjar tvivla. Det låter nästan lockande.

För vad ska jag kämpa för om jag inte anser mig själv vara värd nog att slåss för?

Nej, just det.

Dagarna bara flyter i ett och jag går runt lite viljelöst mellan dem, ingenting har väl riktigt någon mening och jag sover löjligt mycket. Det har väl olika anledningar och det lilla lugn som har infunnit sig är på lånad tid, vilket jag mycket väl vet. Det är löjligt att så lite ska ta bort det värsta även fast jag inte vet varför, vad är det för något som gör det? Som en tunn hinna dras över som om man skulle gömma skräp i sängen med att lägga över täcket. Det finns där men det syns inte för stunden och det är inte bra det heller.

Vägen har redan börjat stakats ut och det gör mig ledsen. Önskar att jag inte vore så förbannat velig, att jag precis visste hur saker och ting ska vara, hur jag vill att de ska vara.

Ser mig i spegeln och blir förbryllad över vad jag ser, på något vis är reflektionen inte så illa men när jag ser ner över min egen kropp så ser den vidrig ut. Som om det är två sidor. Senaste dagarna har jag vågat gå runt i halternecklinnen som jag har varit livrädd för att använda tidigare och inte tänkt speciellt på det. Just det plagget har en förmåga att rulla upp sig över magen och inte ens det har bekommit mig, jag har bara dragit ner den och inte tänkt på om det har sett illa ut. Så här i efterhand är jag livrädd för att det såg hemskt ut, att andra människor ser en stor vidrig blekfet mage som skulle må bra av att förlora ett par kilon.

Det är så svårt, så svårt att låta bli. Även om vännerna säger att det bara är i huvudet och överröser mig med komplimanger så mår jag illa över att jag ser ut som jag gör. Allt är fel. Mitt hår är för kort och för tunt och jag inbillar mig att det är det enda andra ser. Det är kort och jag känner mig okvinnlig. Min hy är hemsk, flammig och äcklig och även om jag kanske skulle kunna få den att se bättre ut med underlagskräm så TROR jag inte på smink. Varför ska jag låtsas ha ett ansikte jag inte har?

Jag är för lång, jag är inte liten och söt. Jag är för tung. Jag önskar att jag var kortare och lättare så att det vore fysikaliskt möjligt att bli lyft. Jag blir stel och livrädd om någon ens skulle försöka även om de bedyrar att de orkar. Men om de inte gör det? Den enda på flera, flera, FLERA år som fick försöka sig på det var en gammal bekant som är huvudet kortare än jag. Hon lyckades inte mer än att lyfta mig någon sekund men det var ingen fara, jag söker inte efter hennes godkännande på samma sätt.

Jag känner mig okvinnlig. Hur mycket korta kjolar och parfym jag än använder. Hur mycket jag än låter mitt hår vara utsläppt och locka sig runt mitt ansikte. Jag känner mig oälskad även om jag mycket väl vet att så inte är fallet. Ensam och frusen och vilse. Jag känner mig avgrundsful även om jag tänker tillbaka på de återkommande incidenter när bilförare har vänt sig om efter mig när de åkt förbi.

Jag känner mig fel helt enkelt. Som om jag är ordet fel i mänsklig form. Som om att allt jag tar itu med hanteras på fel sätt.

Fel, fel, fel.

Blä.

Jag är till större delen gjord av  ord och har nog alltid varit det. Skulle inte förvåna mig om jag skulle blöda Svenska Ordlistan om någon skar mig. Eller att det står text på mina inre organ. Hela mitt medvetande liv (vilket jag kallar från femton och uppåt) och även bakåt faktiskt så har jag skrivit dagbok, dikter och berättelser. Riktig dagbok på papper skriver jag fortfarande även fast jag spyr ut halva mitt innanmäte på internet också.

Om jag inte skriver ut dem så börjar alla ord och tankar ta sig ut ändå, jag kan inte riktigt stoppa dem. De pockar på uppmärksamhet, tvingar mig att skriva ner dem, tvingar mig att sprida dem, dela ut dem, få bekräftelse. Visserligen är internet så stort, så stort att det inte gör något, de flesta slipper undan.

Därför är det så svårt när orden tar slut för det jag vill beskriva från insidan, tafatt försöker jag men för ovanlighetens skull så slår tungan och fingrarna knut på sig själva. Orden lägger armarna i kors och tycker att jag kan börja försöka klara av saker på egen hand vilket gör att jag bara står där och stirrar med gapande mun.

För det på insidan måste ut på något sätt, annars blir jag  tokig, måste ut, måste luftas, ventileras, släppas fritt. Jag försöker skylla det på att jag de senaste månaderna har tvingats prata så mycket om mig själv att jag blir alldeles mörkrädd. Jag är livrädd för att bli egocentrerad, att bli uppfattad som om jag bara bryr mig om mig själv och ingen annan. Fast det är ju så äckligt lätt att prata om sig själv, det är någon man borde känna väl och det finns alltid nya saker att ta upp.

Ändå så står jag här med sinande ord, insidan spränger och bultar men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag tvingar ner ord på papper men det blir bara till koder som jag knappt själv förstår, som ett hemligt språk jag inte har hunnit lära mig än. Kvar finns bara alla dåliga sätt att få ut det på men de skänker bara ro för stunden, lindring för  några sekunder då allt är upptaget av annat.

I en berättelse av Tage Danielsson berättar han om att alla människor bara har en viss mängd ord att nyttja under sin livstid i talet. Kanske har jag nyttjat ut dem i skriftspråket redan. Mängder av skrivböcker ligger packade i källaren med samlade tankar från åren som har förflutit. Dagböcker som är som tidskapslar där glädje och oro avlöser varandra i en salig tonårsröra. Dikter som skvallrar om pubertal utveckling och vissa som kanske skulle kunna klassas som bra. Gamla brev som aldrig blivit postade som börjar närma sig hundra sidor. Påbörjade texter, små berättelser, små anekdoter... Allt.

Fast någon måste ju vara gjord av bokstäver också, inte bara kött och blod som normen säger.

"Hela FEM gånger har han varit gift men så tar han ju också 166 kg i bänkpress."

Med den frasen kan man ungefär sammanfatta mentaliteten på kanal 6. Ljuva enfald som sipprar ut från tv-skärmen och in i våra hjärnor för att förvandla dem till det smör de förtjänar vara.

Även om jag inte tycker ocm att nyttja engelska fraser så låter den så mycket bättre på engelska än svenska i mina öron för stunden.

It sucks to be me.

Behövs nästan inte mer förklaring än det just nu. Då och då kommer känslan fram om att jag gör komplett fel och det ger mig en tung klump i maggropen. Försöken att göra rätt för mig är nog inte mer än elektriska ryckningar och jag önskar mer än vanligt att jag vore någon annan.

Så sitter jag där igen med ett paket cigaretter, kedjeröker och stirrar rakt ut i ingenting och har bara mig själv att skylla.

Det var väl rätt gjort, eller jag vet inte längre, men lika bra, eller något. Tvivel är en nära vän numera så det är svårt att ta ansvar för besluten jag gör.

Men det ska inte vara så komplicerat i början, sådana saker ska tas upp senare, inte i början. Jag kunde lika gärna ha sprungit skrikande av skräck på en gång, men icke. Envis som synden ibland.

Likgiltigheten trasslar in sig i hjärnan och tänker jag inte så är det väl ganska drägligt även om det mest är bara för att jag undviker det som gör ont. Det kommer bli värre längre framåt när fantasin startar igång sina egna scenarior, då kommer tårarna komma igen och de känner jag alltför väl.

Lokes röst klingar ut i högtalarna och han vet precis hur jag känner, vem behöver sätta ord på pränt egentligen när han redan har lagt dem där.

Jag hatar att vara förnuftig. Hatar att inse mina och tillvarons begränsningar. Hatar att vara sentimental och känslig.

Saker som jag ger mig in i resulterar alltid i att jag lägger plats för det på insidan och sedan kommer det alltid finnas där. Som små tidskapslar som kan ligga latenta i flera år innan de bubblar upp till ytan och känns lika verkliga som den gången det skedde.

Så kommer det vara den här gången också. De kommer finnas kvar på insidan och jag kommer troligen fundera åtskilliga gånger vad som kunde ha skett.

Jag har drömt större delen av natten.

Först var det en begravning som jag kom till hastigt och lustigt,  jag hade ingen aning om vem det var som skulle begravas tills det visade sig att det var en nära väns pappa. Han låg i en glaskista på ett biltak och sedan tändes bilen på. Det brann inte i kistan, det var mer som om han torkades ut. Tårarna började komma någonstans under ceremonin eftersom jag kom ihåg ett kort som jag har tagit på honom för många år sedan. Han hoppar ner från trappen i sitt hus med en konstig grimas iförd folkdräkt. Den var så verklig och han såg så konstig ut när han låg i en kostym i en glaskista värdig Snövit. Har inte sett honom på flera år och jag vet inte om jag vill göra det heller, det är skrämmande att inse att de åldras. De ska inte åldras. Fäder ska vara starka för alltid.

Sedan drömde jag om levande döda. Igen. Jag drömmer ofta om sådana. Det var ett scenario där en hoper med människor var instängda i ett område, ibland var det bara ett hus och ibland var det en samling med hus eller liknande. Jag umgicks med en av de som var någon sorts ledare och han var som jag trött på att vara instängd till en kommande död. Hellre ut och dö i strid än instängd som en råtta. Ibland kikade jag ut mot den stora utgången där det stod odöda nästan uppradade. Det skulle kunna gå att ta sig förbi om man var snabb och hade ett fordon, vi planerade lite smått om det men det kom aldrig så långt i drömmen.

Istället så knäckte jag nacken på en odöd själv, det var som något sorts mandomsprov verkade det som. Huset såg ut som pappas just då och mannen som var någon sorts ledare satt i rummet utanför medan jag skulle in och ordna något i det rummet som är pappas sovrum. En odöd iförd en pandadräkt ramlar ut från den stora klädkammaren/vinden och jag finner mig i en kamp mot en varelse som enbart vill se mig död. Det slutar med att jag vrider nacken av honom, två gånger för säkerhets skull. Det knakade och den odöde såg så mänsklig ut när jag tittade på den. Hade troligen nyss fallit offer för det själv. Jag skrek på hjälp under tiden som jag brottades, men min röst var hes och han brydde sig inte. Jag skulle klara av det själv. Sedan satt jag och grät mot hans bröst och jag vet inte varför jag gjorde det.

Drömmarna blev suddiga och det finns inte mer att gräva ut från minnena.

Det är väl dags för frukost snart.

Av någon anledning har jag grymt ont i magen. Eller, det är väl inte så farligt om man jämför med mycket annat. Det är mer det att jag inte är van vid magont vilket gör att den känns etter värre. Skulle smärtan omvandlas i huvudvärk som jag är mer bekant med gissar jag på att det inte skulle vara mycket att hänga i julgranen.

Sängen hägrar och faktiskt så är jag trött. Ögonen svider efter att linserna suttit i sedan i fredags, inte något jag valde självmant utan det var helt enkelt det mindre onda av två sidor. Så ska det inte behöva vara.

Sömnen hägrar, undrar vad jag ska drömma den här natten. Senaste natten vet jag att jag drömde en hel del och vissa fragment fanns fortfarande kvar i minnet innan jag vaknade till totalt. Dessvärre så var jag inte vid mina sinnens fulla bruk så jag kunde locka ur det som fanns ur minnets vrår.

Även om man inte ska önska att saker och ting vore enkla så önskar jag det innerligt nu.

Huvudet är så fullt utav tankar att jag börjar må fysiskt illa.

Men istället för att gå till botten med dem så håller jag för öronen och hummar hysteriskt och flyr hemmet. Igen.

Åkte buss idag.

Vägen går förbi områden där de håller på att bygga nya hus, folk står där och putsar spegelblanka rutor, flyttar in, stadgar sig och skaffar en trygghet.

Försökte tänka in mig i sådana situationer och det verkade bara skrattretande. Försöker jag tänka framåt i tiden så blir det bara myrornas krig, jag kan inte se mig i sådan tillvaro. Vet inte var jag hör hemma, utan jag försöker bara acceptera det som finns i min tillvaro. Jag tycker inte om min lägenhet men det är där mina saker är och jag får vackert finna mig i det.

Någonstans gav jag upp drömmarna jag kanske hade en gång i tiden. Vet inte var de tog vägen, troligen kvävde Verkligheten den med en kudde samtidigt som den gav mig den sjuka som inte går att bli av med. Den där smaken av vuxendomen som jag hysteriskt försöker tvätta av mig samtidigt som en del av hjärnan sakligt förklarar för mig:

"Men, Alv...  Är det inte dags att sluta dagdrömma och växa upp? Det går inte att få allt här i världen, det är bara att bita ihop och lida igenom det. Vem sade att det var roligt att vara vuxen? Så skaffa dig ett jobb så du kan betala av studieskulderna, svälj stoltheten och dina egna ideal och stadga dig och skaffa familj för det är det som livet går ut på."

Verkligheten suger, jag börjar förstå det nu alltmer.

Helvete.

Sen frukost som nog skulle kunna kallas tidig lunch: en temugg med tomatsoppa som jag grimaserande svalde ner de sista resterna av. Var inte speciellt hungrig på grund av huvudvärken.
Någon sorts middag: sex stycken bitar knäckebröd med smör och gurka.
Mellanmålsliknande: ett antal ost och kex samt lite godisrester.

Minus mellanmålsliknande saker. Glasögonen har fläckar på insidan av de ofrivilliga tårarna som tränger fram samtidigt.

Borde ha någon som ploppar upp ur golvet när det är dags att äta, som håller mig sällskap, som förklarar för mig att allt inte är onyttigt, att man får synda ibland, att man måste äta, att det inte är en förlust att känna att magen är ett hål av hungerkänslor, att man måste lyssna på kroppen.

Jag vet precis vad jag vill ha att äta. Havreringar med lättfilmjölk, grönt, syrligt äpple och kanel samt sötningsmedel. Däremot går filmjölken åt för snabbt vilket gör att jag blir rädd för ekonomin istället, samt att jag inte vill äta för mycket. Fast i mina egna skeva åsikter.

Det är en kamp med det dåliga samvetet. Jag vill knappt gå ut och göra något eftersom det går emot principer när man är sjuk. Är man sjuk ska man vara inne tills man är frisk och bara gå ut i nödfall. De gånger jag var sjuk och jag bodde i Mjölby vågade jag mig knappt ut bara för att det kändes så fel.

Nu när jag tar mig ut så kommer det dåliga samvetet i en form av ilsken röst som väser i örat på mig att om jag nu klarar av att gå ut och handla så vad fan är det som hindrar mig från att arbeta? Sedan sätter tvivlet igång.

Det kanske bara var inbillning? En tillfällig svacka? Inte skulle väl jag råka ut för sådant där trams. Inte då. Jag kanske bara inte vill arbeta. Jag är en slashas helt enkelt. Skäms! Ut i arbetslivet!

Självklart så oroar jag  mig för vad som komma skall, det har jag alltid gjort och kommer nog tråkigt nog alltid att göra. Jag är van vid att ha saker och ting relativt lösta och våren skrämmer mig redan även fast sommaren nyss har börjat. Men jag måste tänka framåt för att kunna hantera saker och ting.

Jag kan inte bara luta mig tillbaka och ta det när det kommer utan jag måste veta NU vad som ska ske. Det är ju bara jag själv som har ansvaret, inget annat att falla tillbaka på, här är jag ensam om överlevandet och det är inte speciellt svårt för mig att se mig själv sova på en parkbänk på Kumla torg även om jag vet att det är löjligt att tänka så. Visst skulle familjen ställa upp men då har man det där med stoltheten. Visserligen har jag fått svälja stoltheten allteftersom året har utvecklat sig men det behöver inte betyda att det inte slutar svida.

ibland hatar jag att vara jag. Det skulle vara helt underbart att bara falla tillbaka och skrika rakt ut i ingenting och sedan låta någon annan ta hand om det. Fast jag har klarat mig själv i så många år så på något sätt tror jag att alla förväntar sig att jag kommer klara av det. Jag är ju så stark och duktig, jag är ju inte sådan, jag klarar av det. Allt ordnar sig.

Bla, bla, bla, bla.

"What if everything around you,
Isn't quite as it seems?
What if all the world you think you know,
Is an elaborate dream?
And if you look at your reflection,
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks,
Would you find yourself...find yourself afraid to see?

What if all the world's inside of your head?
Just creations of your own
Your devils and your gods all the living and the dead
And you're really all alone
You can live in this illusion,
You can choose to believe.
You keep looking but you can't find the woods,
While you're hiding in the trees"

Right Where It Belongs - Nine Inch Nails

Frukost/lunch - en halv kall vesuvio
Någon sorts middag - en portion gröt gjort på en dl grynblandning med ett halvt äpple samt lite sirap över
Onödigheter - en Magnum samt ett knappt hekto godis bestående av fem chokladbitar, fyra skumlakrits och tre dumleliknande saker.
Kvällsmat - fyra skivor knäckebröd med tomat och aromat samt ÄNNU en portion gröt som står i micron nu.

Jag försöker intala mig att det egentligen är så mycket men jag skäms, jag skäms och jag skäms. Däremot försöker jag inte motarbeta det, jag försöker tänka att det är lika bra att jag äter. Jag kommer ändå bli tjock hur jag än gör. Ät inte och du blir tjock eftersom jag förr eller senare måste börja äta. Ät och du blir tjock.

Det känns som om jag inte har ätit något annat än godis senaste tiden även om jag vet att så inte är fallet. Så fort någon säger något om mina matvanor så får jag oroskänslor i magen. Jag skäms mer. Skäms, skäms.

Ibland kan jag  komma på mig själv med att vilja lära andra vad de ska ha i maten om jag blir bjuden på mat. Ändå äter jag eftersom jag inte är helt fast i det. Men efteråt kan jag minnas stekflottet i pannan, fetthalten på creme fraichen och må lite smått illa.

Jag vill inte.

Mat är äckligt och jag kommer förlora hur jag än gör.

Det är bara att träna och äta rätt. Men hur i helvete ska jag kunna äta rätt när jag skäms över att äta? Hur ska jag träna när jag inte finner något som passar mig?

Jag vill inte.

Mat är äckligt.

Jag är äcklig.

Blä.

Det finns en jasminsort som doftar alldeles underbart. Förra sommaren kände jag dunster av den men jag kunde inte förstå vad det var som luktade tills kära storasyster upplyste mig om den.

Jasminen kommer med förföriska ångor av solvarma smultron och ändå så ser själva blomman så meningslös ut. Dessvärre börjar de blomma över och förkylningen gör att jag måste trycka ner nosen i blommorna för att känna ljuvligheterna.

Jag tycker om jasmin. Hemma hos pappa finns det en lite ädlare sort som ser ut som vita rosor. På baksidan står det en stor buske som har funnits där hela barndomen, den breder ut sig, blir tuktad och breder ut sig åter efter något år. När blomningen är över dalar de vita bladen ner över gräsmattan och jag inser att vitt är en ganska vacker färg ändå.

Det är sådana insikter som gör att jag vill slinka in i en tunn klänning för att sedan vandra över ekängarna i sommaren, titta på blommorna och lyssna på lövens brusande i vinden. För mycket civilisation kväver även om jag har lärt mig att undertrycka den lilla viljan att springa rakt ut i vattenpölarna när det regnar. Så som det gick att göra ute i Östansjö, när man kunde dansa runt på mormors gräsmatta i hällande sommarregn och höra mormor oja sig över att det skulle resultera i förkylning. Den där lukten som kommer efteråt, doften av regn och grönska. Ja, det luktar verkligen grönt och liv. Inga joddlande grannar som myllrar överallt med en fotboll, ingen doft av cigarettrök från en öppen balkongdörr, inga griskultingsskrik från väggarna utan bara de gamla bekanta ljuden.

Pappa som härjar runt i garaget, ljudet av vinkelslip, släggslag, svets eller muttranden. Det betryggande ljudet av en Husqvarna som snabbt fäster ihop två tygstycken. Bara ljud från familjen och inte från andra människor som inkräktar i lugnet. Till och med mormors genomträngande röst när hon ropar "Hallå?" och återigen lyckas störa mitt i maten är bättre än griskultingar.

Jag saknar det gröna så att det svider i själen ibland. Däremot har jag lärt mig konsten att bita ihop och lukta på  de små oaser av klorofyll som finns här och var i den så kallade staden. Det är svårt att tänka bort cigarettfimpar på marken och intrampat tuggummi bredvid gamla ölburkar men det går bara man blundar och drar in doften, undviker att tänka på att det luktar varmt soprum.