Alv

"Sagan om det perfekta

Man tror att man har allt det där bra. Allt som gör ett liv lyckligt. Men ändå så är det något som inte stämmer. Något som fattas. Något som inte finns helt och hållet.

Idag slogs det mesta av min tillvaro omkull. Det tappade inte bara fotfästet, utan benen blev kapade längsmed knäskålarna. Jag har ingen aning om vad som händer nu och det skrämmer mig grovt. Jag trodde att allt skulle bli bra, bara jag fick fundera över saker och ting i min egen takt så skulle det blekna och allt skulle bli bra.

Nu är det inte bra. Jag sitter på flykt från mitt eget hem hos en vän för att jag är rädd för det som finns där hemma i lägenheten. Rädd för verkligheten. Rädd för vad som händer imorgon. Rädd för vad som händer efteråt. Rädd för det som inte kommer att hända.

Rädd.

Jag kunde bara sitta i soffan och stirra framför mig, inga ord kom i min mun som passade. Det bara låste sig. Jag klarade inte av det. Jag flydde. När jag kom tillbaka stod han och packade saker i påsar.

Jag vet inte vad som kommer hända.

Jag vet ingenting.

Det är inte rätt.

Jag ska veta ALLT!

Jag ska kontrollera allt!

Jag ska kunna allt!


Men jag kan ingenting.

Jag vet ingenting.

Ingenting.



Ord jag inte trodde jag skulle använda på länge.

?Allt är tipp topp.?

?Allt är tipp topp.?

Allt är tipp topp.

Tipp topp.

Hör ni det?!

Tipp topp för i helvete!"



Ett år går så förbannat fort och insikterna om vad jag gjorde ett år senare gör mig mestadels bara ledsen.  Jag är bra på att minnas det förflutna och vissa saker är sådant som inte kommer ske igen. Usch. På något sätt känner jag mig som om jag smutsar ner alla fina minnen genom att gå vidare och ibland undrar jag verkligen vad det är jag sysslar med. På sätt och vis är jag inte mig själv fortfarande eller så har jag väl helt enkelt blivit förändrad till det jag är nu men jag vet inte om jag tycker om den personen.

Hon har drag av känslokyla, för mycket ilska, bitterhet, dödhet och mycket annat jag inte riktigt vill kännas vid. Det är djävulskt att hitta gamla dagböcker (riktiga, skrivna på papper i en bok) och se min spretiga handstil krafsa på om känslor hit och dit för att i efterhand komma fram till att allt går över. Verkligen allt. Allt.

Vid sådana här stunder så kommer jag fram till att jag inte vill gifta mig även fast till och med jag kan drömma om det då och då. För visst är det något vackert med att förklara sin kärlek inför myndigheter, präst, vänner och familj och verkligen visa det för omvärlden med ringar, något som visar samhörighet, tillhörighet, ägande.

Men hur ska jag kunna tro på giftermål när allt går över? Skilsmässor, dödsfall, omgifte, utbyte av kärlek, reservdelar åt höger och vänster.

Nej, för fan.

Jag tror hela tiden att jag inte lever fullt ut men i vissa situationer lever jag för mycket. Så mycket att det alltid kommer göra ont. Vid sådana här tillfällen vill jag bara slita ut allt från kroppen, sluta mig i ett skal och sluta existera för det är inte roligt att vara mänsklig. Varför kan inte vi sluta tro att vi är något förmer än alla djur och istället bara koncentrera på det som naturen vill att vi ska göra: fortplantning. Då kan jag bli utstött från min flock och svälta ihjäl på det sätt jag förtjänar.