Ljuset på tunneln

Vad jag saknar är lite stabilitet, något att luta sig tillbaka mot som kan dämpa fallet. Skydd, säkerhet, trygghet. Det är lite som att handlöst virvla runt i en tornado och det finns inget jag kan fånga upp för att landa. Framtiden känns äckligt osäker och jag tänker bara ut de värsta scenarierna, fasar inför dem och blir livrädd.

Jag vill bara bli uppfångad och lugnad men det fungerar inte så, det är bara att bita ihop och försöka ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback