Alv

Ibland vinner det över mig, mer än vad jag vill men ingen anledning är bra nog att kämpa emot med. Om inte tron är tillräckligt stark så är inget argument skäligt nog. Jag försöker inpränta alla de saker som kommer att ske oundvikligen om jag fortsätter men de rinner bara av. De biter inte för jag bryr mig inte.

Jag ser ingen skillnad, bara andra. Jag ser bara samma anskrämlighet, samma storlek, samma blekfeta kropp.

Är det då så konstigt om argumenten inte tar? Det är den enkla men felaktiga utvägen men det är så skönt att slippa tänka på det. Att inte behöva forma livet runt att jag ska behöva äta hela tiden. Jag kan bli skrämd för mig själv när jag knappt inte har ätit något och ändå bli mätt. Jag överdriver säkert på det där med, skulle inte förvåna mig, jag bara överdriver allt. Pfft.

Idag vann det igen. Jag trodde att jag hade undankuvat det när jag nästan på en gång ville rusa in på toaletten och få ur mig allt äckligt som hotade med att ge näring till min kropp. Däremot var toaletten upptagen och kön var lång. Jag kände mig nästan som om jag var en drogberoende där jag febrigt bara kunde fokusera på en tom porslinsskål att tömma ur mig till.

Istället satt vi på en mur och det rev i mig, jag ville bara smita undan till en gömd buske och får ur allt. Inte en tanke på att det är slöseri med pengar att göra så, inte en tanke på att det är fel utan bara djup önskan om att bli av med det som verkade sitta fast i halsen. Jag ville nästan säga det högt för att få stöd men var rädd för att göra det. Rädd för att få himlande ögon och fnysningar  även om jag vet att de inte skulle komma. Istället vandrade jag runt och började få det där lite hysteriska över mig istället.

Sedan skiljdes vi åt och jag försökte finna tröst i hörlurarna, en av de stunder då det går att koppla av totalt. Det hjälpte inte, jag sökte av gatan efter ett ställe med gratis toaletter, funderade ett tag på att stå i kö till en betaltoalett för att kunna rycka tag i dörren så att den inte faller igen och smita in. Försökte undertrycka, försökte tänka på annat, försökte titta på andra människor men kom bara fram till att jag inte tycker om andra människor som jag inte känner. Maten satt i halsen och jag kunde inte finna en giltig förklaring till varför jag var tvungen att äta det som jag åt.

Filmstaden hägrar, biljettluckan var öppen och jag smet in på damtoaletten, låste in mig och lät mina inre demoner härja fritt. Det börjar bli en motbjudande vana, jag vet hur jag ska göra för att det inte ska bli kväljande ljud, för att det inte ska höras för mycket. Samt att många har en förmåga att ignorera saker de inte vill höra, det är lättare än vad man tror.

Sedan infann sig lugnet.

Och skulden.

Den där skulden som bannar mig för att jag missköter mig samtidigt som min inre dialog tycker att det  är min ensak, det är ingen som bryr sig om mig, jag får göra vad fan jag vill, det är bara min ensak och ingen annans. Bara min.

Bara min.

Bara min.

Jag önskar att det fanns någon som kunde känna av precis när det börjar bli fara. Som kan brotta ner mig och hålla fast mig mot golvet även om jag bönar och ber för att komma loss, även fast jag börjar gråta. Någon som kan hålla tillbaka demonerna.

Men det finns ingen.

Ingen.

Alla bryr sig men det är ingen som kan komma med de magiska orden, de som gör att jag slutar, som gör att jag lyssnar, som gör att jag inser allvaret, som ger mig en anledning. Det är bara de vanliga sakerna om att jag inte ska göra så, att det inte är bra. Bla, bla, bla.

Istället måste jag kämpa själv och jag orkar inte ta upp kampen för att jag är dum nog att tro att det inte är så farligt. För att jag någonstans tror att det är en fas, att det inte händer  mig, att jag kan klara av det. Jag har svårt att se mig som ett skelett för jag har för mycket ansvarskänsla för det men jag börjar tvivla. Det låter nästan lockande.

För vad ska jag kämpa för om jag inte anser mig själv vara värd nog att slåss för?

Nej, just det.