Alv

Igår var jag hos farbror doktor och blev sjukskriven i tre veckor. På kvällen ringde han upp och förklarade att jag troligen får en remiss till psyk i Hallsberg. Känns konstigt att titta på det medicinska underlag som försäkringskassan ska ha där det står konstiga ord som på något vis känns malplacerade i samband med mig. "depressiv episod, ångesttillstånd" Usch.

Karusellen har börjat och oron blandar sig till viss del på grund av det och till andra delen över hur i hela helvetet jag ska överleva sommaren. Pengar, vad är det?

En förkylning med ursprung från Hultsfred har smygit sig på mig och jag vaknade upp elva idag (somnade vid halv ett, gör inget annat än att sova) med uttorkad gom och täppt näsa. Funderar någonstans på att försöka köpa lite glass med jag vågar inte på grund av det dåliga samvete jag kommer få av den efteråt. Fan.

Jag har hört det förut och jag vet att jag kommer höra det igen. Allt går över, förr eller senare. Kvällen har dränkts i cigarettrök även fast jag skulle sluta samt avslutats med en skål te.

Den där avdomnade känslan börjar ge sig till känna, den som gör att saker och ting går att klara sig igenom om man inte blir påmind. Då kommer sådana där attacker av högljudd gråt tills allt går att kväva under igen. Skulle väl gå bra om jag inte hade en förmåga att söka upp det som gör mig ledsen. Ibland har man inte mycket till självbevarelsedrift.

Ja, jag är en dramadrottning när tillfälle ges.

Ögonen svider och det är väl dags att sova.

...om jag istället för att inte velat ha inte  kunnat få? Hade det gjort skillnad?

På något vis tror jag att mina åsikter hade varit lättare att komma undan med om jag vore hane.

Jag är ypperligt duktig på att ljuga för mig själv. Jag visste hela tiden att det skulle gå åt helvete men nu finns bara tomhet kvar.

Jag har svårt att öppna upp för nya människor och känslan av att vara utlämnad för ingenting börjar infinna sig igen. Visserligen har jag väl börjat vänja mig med att jag kommer vara den som står ensam kvar på grund av mina åsikter men det svider ändå när det blir bekräftat.

Fast jag kan ju inget göra. Jag har ingen rätt att bestämma över andras liv och jag har inga planer på att förändra mig för någon annans skull så komplett.


Fan, vad jag vill röka men jag ska inte. Likgiltigheten börjar infinna sig ordentligt däremot.

Cigaretter gjorde ingen nytta de heller, men nu är de åtminstone slut här hemma.

På något vis fungerar tankarna bättre på natten, eller så är det bara hjärnan som spelar mig ett spratt genom att få mig att tro det. Klockan är oförsvarligt sent och jag sneglar lite på ett av marsvinen som ligger och slumrar i ett hörn i buren. Uppenbarligen så har de äntligen vant mig så mycket vid min närvaro att de kan sova även fast jag är uppe och rumlar runt. Visserligen så vaknar de till men förut så försökte de inte ens sova när jag var uppe. Jag har planer på att bli en galen marsvinstant när jag blir gammal. Marsvin är så komplett knäppa så de förtjänar att jag köper upp extra många och ger dem ett bättre liv än någon liten snorvalp som vill ha ett husdjur som sedan föräldrarna får sköta.

På nätterna är jag som mest kreativ även fast det inte är så mycket som flyter ut från händerna, däremot är tankarna uppe i högvarv i ämnet och ibland kan det bli ett par bra texter av det. Känslan av att jag troligen är den enda vakna i huset ger en lugnande värme, det är tyst förutom knattrandet av tagenter och lågt mullrande från högtalarna.

På nätterna känns saker och ting i min tillvaro så futtiga och fåniga. Tanken på att jag inte ens klarar av sommarjobbet gör mig nästan rosenrasande och det känns som en stor förlust även om det inte är någon hittills som har klandrat mig. Någonstans tror jag nästan att pappa skulle kunna bli besviken (vilket jag undanhöll effektivt från kurator för att slippa klichéer) men faktiskt tror jag att han kan förstå lite han med. Det samtalet han hade med mig via telefon i slutet av mars var nog ett av de mest personliga någonsin från hans sida. Lite chockerande måste jag säga även om det är en bekräftelse.



Det är svårt att ignorera impulsdemonens rytande i öronen, hade jag gjort det så hade jag gjort något åt det för längesedan. Fast jag finner mig bita ihop och njuta av det ljuva mellan det ledsamma, försöka ignorera det som faktiskt sårar mig och hålla tand för tunga även om jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Däremot är jag trött på allt talande, verkar vara det enda jag består av numera. Samt att om jag ska tänka tillbaka på min tillvaro så finns det ganska talande statistik på att det alltid är jag som påbörjar saker och ting. Tröttsamt värre.

Jag håller emot samtidigt som jag släpper ut, det är lite som att försöka ösa en båt med ihåligt öskar eller fånga fjärilar med en håv utan nät. Handlingen finns där men den gör inget mer än en sorts påpekning eller minnesanteckning. Fast alla är ju rädda för förändring och saker som är annorlunda på ett eller annat sätt.


Nu blänger Troll på mig när jag försöker att smygkika på dem när de ligger utsträckta i varsitt hörn av buren. Efter en stund lägger han huvudet till rätta på sidan och den där varma  känslan väller upp på insidan. Jag skulle nog hellre vilja vara ett djur än en människa, för alla känslor och annat krafs är ett omständigt arbete som man märker alltmer varefter åren rullar på. Om jag vore ett marsvin skulle jag vara misstänksam från början och tjurigt blänga på ägarens rörelser när de kom för nära buren och kuttra varnande. I sluttampen skulle jag slappna av och bli den perfekta axel- eller magvärmaren och fnuffa förstrött i väntan på  nästa gurkbit. Nosa på kinden och krafsa  runt med kittlande klor.

Även om jag finner mig tycka att katter inte är speciellt imponerande jämfört med andra djur så skulle jag troligen bli en rackarns bra katt. Kliché, kliché, kom med något mer UDDA... Fast jag vet inte så många andra djur som gör vad som faller dem in. Jag skulle kunna komma spinnande och trampa med vassa tassar på magen utan att den utsatte skulle göra ett ljud för att sedan gnida med mitt huvud mot kinden. Rulla ihop mig och spinna med morrande undertoner, spreta med klorna när jag sträcker på mig, håra ner och vräka ut mig. Bara sekunden senare skulle jag tvärt resa mig upp och nästan göra ett utfall om det kommer en smekande hand, spatsera iväg och demonstrativt hoppa upp på en bokhylla och blänga med gröna ögon för att sedan somna.

Ja, det skulle inte vara dumt. Men jag blir nog återfödd som en daggmask, fast daggmaskar är fina på sitt vis de med.


För värmen i maggropen skrämmer mig litegrann, än så länge flämtar det svagt men jag vet vad den för med sig och jag gillar inte tanken på det.




"Thank you, thank you and fuck you."

Jag nyttjar visserligen smileys när jag skriver samtalstext över internet men någon måtta får det vara.

Den som kom på att ett osynligt tal är mindre än tre ska föreställa ett hjärta har ju uppenbarligen synfel samt gravt hjärnfel. Det enda den får mig att tänka på förutom matematik är en kortfilm jag såg på MTV för ett par år sedan med en katt och en fågel i ett  träd. Fågeln visar rumpan varenda gång katten tittar åt ett annat håll.

Så visst.

Vill folk skriva att de har en större rumpa är det väl upp till dem. Jag tänkte nyttja ord så länge de vill följa mig istället för fåniga tecken som ändå inte ser ut som det de menar.

Jag har inte ro att göra något. Det finns en hel hög med filmer jag vill se, en stapel med böcker jag vill läsa men inget av det blir gjort. Filmerna tittar jag på kanske en tjugo minuter, sedan pausar jag eller stänger av för att göra något annat. Pausningen brukar oftast resultera i att jag stänger av den senare. Böcker läses men jag kan inte ligga och läsa flera timmar i sträck som jag brukar kunna göra utan efter någon timma på sin höjd börjar tankarna vandra och jag finner mig uttråkad även fast berättelsen är fängslande.

Saker som jag kunde koppla av med förut gör mig detsamma och alla måsten i hemmet staplas på hög till senare eller inte alls. Det finns en hel hög med saker som jag skulle kunna göra men jag har fått en förmåga till att skjuta upp det i sista stunden och det gör mig irriterad. Försöker låta bli att göra så men det är som om något slår av hjärnan och så glömmer jag bort det tills det är panik ändå. Eller så registrerar jag bara att det finns saker jag borde göra för att sedan inte bry mig ett dyft.

Apatin börjar ta över istället för självdestruktiviteten. De få  motgångar jag har i mitt liv börjar bli mer än vad jag orkar ta emot och jag känner mig mest som ett djur som resignerat över sin kommande död. Det ordnar sig väl, eller något. Jag orkar inte ta till mig intrycken, det är som om de kvittar eller som om de inte gäller mig. Vet inte hur det ska förklaras men det är inte samma procedurer som året innan kan jag lugnt säga.

Av någon skum anledning behövde jag  bara  betala femton kronor på bussen igår men trettio när jag åkte hem idag. Länstrafiken är en underlig uppfinning.

Var även klantig nog att glömma ett par varor jag betalt för i affären, ibland är inte självscanning en bra uppfinning.


Blirf.

På måndag ska jag bedyra för en läkare att jag inte är på låtsas, visserligen handlar allt inom vården om att man måste överdriva för att få något gjort. Sorgligt.

Jag bröt handen för två år sedan blir det väl nu tror jag och läkaren jag kom till på vårdcentralen gav mig intrycket av att han inte trodde på mig. Han gav mig en remiss till akutröngten med ett par ord om att det var lika bra för att göra mig lugn. Då satt jag ändå och hade djävulusiskt ont i handen, jag kunde inte knyta den eller räta ut den utan att kvida av smärta men det satt väl bara i mitt huvud. Känns härligt att veta att jag har så bra inbillningsförmåga att jag kan bryta ett ben i handen. Kan inte vara svårt att vara läkare, bara sitta och vråla "Håll käften! Nästa!" och sedan kamma in en hel hög med dollars.

"Life sucks, get a fucking helmet, alright?"

"Happiness comes in small doses, folks. It's a cigarette or a chocolate chip cookie or a five second orgasm and that's it, okay? You cum, you eat the cookie, you smoke the butt, you go to sleep, you get up in the morning and go to the fucking work and that's it! Okay? That is it, end of fucking list!"

Visserligen är jag bra på att gnälla, det har jag alltid varit och det är inget jag kan skylla mitt nuvarande stadium på. För även om saker och ting är som de är så är jag inte så förbaskat annorlunda som en del kanske vill tro. Jag ska inte bita huvudet av någon, jag lovar.

Förresten har jag nog kommit på en bra morot för att låta bli tant nikotin, jag ska vara rökfri helt och hållet tills Harry Potter har premiär på bio, det är ett mål åtminstone.

Äh, orka. Det är ändå bara ord som inte tas in till något bra.

Drömde rejält hela natten. Det var både det ena och det andra. En människa på cykel som ignorerade mig vilket gjorde mig ledsen. En GIGANTOLUSISK äcklig skalbagge som säkerligen var en meter lång och ett kodlås med PowerPuffPinglorna samt säkerligen en hel del annat som jag inte minns längre.

Händerna kliar som om det vore varmt som tusan under natten även fast jag vaknar upp frusen. Det kanske är stressbetonat, jag vet inte.

Tillvaron känns ganska ledsen och ensam kan jag väl konstatera. Vännerna finns där bara ett telefonsamtal bort men jag är ensam på insidan ändå.

Troll gillar gurka, han tuggar och slafsar så det låter "Smack! Smack! Smack!" och så äter han upp den jätte, jättesnabbt. Sedan hoppade han upp på min axel och kurrade samt tittade på utsikten.

Troll är söt och verkar inte bry sig om att hans matte är knasig och ska till farbror doktor på måndag och kanske få piller samt en sjukskrivning.

Orcher bara tittar försynt på mig under den nu så korta luggen och studsar undan som han alltid gör.

Jag var inne på Arbetsförnedringen idag. Det var upplyftande.

Nu vet jag inte var jag ska ta vägen, jag vågar inte arbeta natten men jag börjar mer och mer fasa för att det kanske bara är så att jag simulerar allting. Jag kanske bara inte VILL arbeta, jag vill inte göra nytta utan bara slå dank hemma. Allt är väl bara i huvudet på mig och jag är uppenbarligen en simulant.

Orden vill inte ens flyta med idag, sommaren ser mörk och regnig ut och de planer jag hade för dagen orkar inte hållas uppe av viljelösa händer.

Så nu börjar ångest över räkningar, det är ju ganska onödigt att ha bredband. Jag ska gå ut hyresgästföreningen också men jag har inte råd med att ringa dem från telefonen och jag vågar inte fylla på telefonen heller. Jag inbillar mig att hela förbannade världen tror att jag simulerar och det är ju en härlig tanke.

Idag har jag nog grinat mer än talat.

Ljuvligt.

"Vill du ha hjälp till sängen?"
"Du vill inte vila dig lite till?"
"Jag heter Alv."
"Jag jobbar för kommunen."
"Frukosten är inte ännu."
"Ska du gå och lägga dig ett tag till?"

Första natten är avklarad och jag vill inte dit igen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Händerna är tvättade om och om igen samt spritade efter varje gång det har behövts och jag känner mig nedsmutsad och äcklig. Jag tog av mig kläderna precis vid dörren, funderade på att tvätta om den nytvättade jackan för att den har varit i kontakt med byxorna. Jag vill lägga mig i badkaret och skrubba mig ren tills det blöder och jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin gå tillbaka dit igen.

Det var inte slitigt, det var skrämmande lugnt, så lugnt att jag bara väntade på när helvetet skulle brista ut. De andra jag arbetade med var jättetrevliga och svarade bra på alla frågor jag hade. Jag hade inga problem med att börja byta ut nedurinerade blöjor och låta bli att rynka på näsan av avföringslukten. Jag har inget emot gamla människor, de är människor de med.

Men jag vill inte tillbaka.

Jag har inget emot att jobba natt men jag vill inte. Hela kroppen skriker åt mig att den inte vill och allt förnuft säger åt mig att jag inte har något annat val, att jag måste svälja ner och arbeta för att jag behöver pengarna. Men jag vill inte. Jag sjönk ihop till ett gråtande kadaver och förnuftet säger åt mig att det är brist på sömn, att det blir bättre av att sova, att det bara är nybörjarnoja.

Men jag vill inte.

Jag vill inte.

JAG VILL INTE.

Men jag måste. För jag är vuxen. När man är vuxen så måste man göra sådant som inte är roligt. Man måste ha pengar. Man måste låta insidan dö för det är så man gör.

Jag vill tillbaka till Ica. De kan spotta mig i ansiktet, låta mig sitta naken i personalrummet så de kan håna min lekamen, det skiter jag i. Bara jag kunde få arbeta där istället. De skulle kunna sätta mig på det skräpigaste arbetet någonsin och jag skulle bara svälja det och le glatt. Svälja tycker de ju om när man gör. Svälja och säga: "Mmmmm, vad gott!"

Vecka 32 slutar jag.

Det är hundra år dit.

Jag trodde att det skulle vara roligt och det enda jag tänker på nu är att mina händer stinker av den förbannade "professionella" handcremen som jag smörjde in händerna med. Det luktar äckligt, det luktar smuts, det luktar och det försvinner inte även fast jag har tvättat händerna med tvål. Jag vill duscha och bli ren innan jag lägger mig i sängen även fast jag inte har gjort något som varit speciellt smutsigt.

Jag vill inte. Men jag vet att jag måste. Vem fan bryr sig om insidan? Det är ju arbetet man måste göra. Bättre än inget. Bättre än inget. Jag vill bryta ett ben så jag slipper ifrån. Jag är ingen som aldrig avslutar saker och ting men nu vill jag springa skrikande för att sedan krypa ihop bakom ett träd.

Jag vill inte. Vill inte. Vill inte.

Men jag måste. Måste, måste, måste, måste. Jag har inget giltigt skäl utan jag måste.

Vill inte.

Första natten på arbetet ikväll då. Det är hemskt att behöva kompromissa så totalt, jag vill egentligen inte arbeta inom vården men vad har jag för val?

Nej, just det.





Känner mig som ett tidsfördriv ändå, kan inte hjälpa det. Tror det här var en ganska korkad idé faktiskt.


Japp, jag kan skriva vad fan som helst här, det är ändå ingen som tar emot sig det.  Det är det som är det vackra med bloggprostitutionen numera, alla spyr ut sitt hjärtas inre men ingen tar emot sig det. Precis som de svältande barnen på tv, eller hur?

Natten är absolut inte min vän den här gången. Jag vill bara gråta rakt ut i ingenting och skrika tills ingen luft finns kvar. Ensamheten är total och jag vill ha mänsklig värme något så kolossalt men den finns inte att tillgå och jag vågar inte tänka så heller.

Jag har på något vis gått i halvläge, en halvkompromiss, en halvskugga. Jag hatar det och jag kan inte styra det, den knattrande moderhjärnan bestämde att det skulle vara så medan jag stod och tittade fåraktigt i en vägg.

Ju mer jag tänker på den, desto mer irriterad blir jag. Amerikaner må kasta ur sig "I love you" till höger och vänster och eftersom världen krymper alltmer och alla vill ju självklart vara som Storebror i väster så blir det väl så här med.

Själv var jag en gång i tiden gammaldags och tyckte inte om att nyttja dem mer än nödvändigt, ömhetsbetygelser har visserligen aldrig varit mitt gebit, har en förmåga att flamsa bort allvarliga saker istället.

Men nu börjar det fanimig bli löjligt. Jag hatar de orden, jag kan inte ens höra mig själv nyttja dem någonsin i den närmaste framtiden för de har ingen mening längre. Svenska akademin skulle lika gärna byta ut dem till "Kakor är gott" eller vad fan som helst.

Har jag sagt att jag börjar tycka illa om lördagar? Det här är andra lördagen i rad som jag har innerligt tråkigt och det kliar i kroppen till idiotiska saker men jag håller mig, ty jag är en duktig flicka.

...att jag inte räknar kalorier också, då skulle jag bli tokig.

Fett är läskigt nog som  det är och all annan näring.

Vatten fyller magen det med.

Fan, vad irriterande... Det är dyrare för en ungdom att åka hem än vad det är för två att åka ner till Lund och inte går det enbart att boka biljetterna, utan bara köpa dem vilket gör att vi måste vänta ännu ett par dagar för att se om det ens går.

Blä.

Mer blä. Kommer behöva Lund som mitt balsam för själen för sommarjobbet känns alltmer irriterande. Det är en skitlön som inte är av denna värld, den timlön jag har är nog så liten jag hade för fem år sedan när jag började jobba på Ica. Eller, den var nog fanimig bättre än vad jag har nu. Ob-tillägget förstår jag inte varför de skryter över och varför de säger att Handels har så dåliga avtal, jag kan fanimig jobba en vardagkväll inom Handels och få ut mer än vad jag får för en helg inom vården. Det är helt skevt, är det inte viktigare att ta hand om de gamla i samhället än att många varor till resten av världen?

Nej, det blir ättestupan för mig. Inte en chans att jag vill ligga på ett hem när jag blir gammal och grå och ingen släkting finns kvar. Jag tar hellre hand om det själv än att bli uppryckt av små sommarjobbande snorungar som inte bryr sig ett skit om en. Den gången jag arbetade inom äldreomsorgen förut så höll jag nästan på att skälla ut en av de andra sommarjobbarna, hon hade mage att skratta en dement kvinna i ansiktet när hon blev arg och det var då jag insåg vad man har att vänta sig.

I helvete heller.


Idag ska jag vara uppe jättesent i ett försök att vrida fel på dygnet och bara för det kommer jag säkerligen somna  innan tio. Trött i hela huvudet efter en natt av diverse drömmar som gjorde det svårt att skilja på vad som var dröm och verklighet. Insidan känns stundom som om den sitter på utsidan och det känns lite extra sårbart än vanligt.  Däremot är jag en jäkel på att undertrycka så det märks inte på mig knappt. Åtminstone inbillar jag mig det.

Igår gjorde jag mig själv stolt däremot. Jag åt frukost, en glass, stadig lunch och stadig middag och allt fick stanna. Jag var inne på toaletten efter middagen och fann mig stirra ett tag på handtaget innan jag gick ut. Rannsakade mitt inre om det fanns något sorts dåligt samvete för den mat jag hade ätit och jag fann absolut ingen, jag var bara mätt och glad över allt trevligt sällskap.

Däremot har jag lite mer dåligt samvete idag över gårdagen, jag borde inte ha ätit så mycket men nu är det försent. Inget av gårdagens mat finns kvar att misshandla ut och det skulle bara resultera i den såriga hals jag har funnit mig få de senaste gångerna av tillhygget.

Det är lite lustigt. Jag ska snart på sista tiden hos kuratorn innan sommaren och sedan är det väl en fem veckors uppehåll. Han frågade mig  om jag ville gå i höst och jag hatade det faktum att det var upp till mig att bestämma eftersom jag är en "KAN SJÄLV!"-människa ut i fingerspetsarna. Tycker han inte att jag behöver det, eller? Samt att inget alternativt under alla dessa fem veckor gavs, visserligen finns det ju akutpsyk och annat skräp men jag anser mig inte höra till en sådan kategori som får nyttja sådana saker.

Så jag är väl frisk och glad då. Bara att ignorera spikarna på insidan.

Japp, japp.

Choklad.

Det blir en viss förnimmelse i huden efter ett varmt bad.  Det pirrar på något vis i huden och värmen är inkapslad i cellerna även fast man fryser lite efter att tvingats ta sig upp från det varma vattnet.

Mina fötter är väl omhändertagna och är insmetade med tre ton Helosan i brist på fotkräm och ett par strumpor är påkrånglade för att de ska kunna få mumsa i sig allt nyttigt från salvan.

Livet är härligt ibland, det blir en kopp te och choklad från Cloetta till Simpsons.