Tvbrus
Åkte buss idag.
Vägen går förbi områden där de håller på att bygga nya hus, folk står där och putsar spegelblanka rutor, flyttar in, stadgar sig och skaffar en trygghet.
Försökte tänka in mig i sådana situationer och det verkade bara skrattretande. Försöker jag tänka framåt i tiden så blir det bara myrornas krig, jag kan inte se mig i sådan tillvaro. Vet inte var jag hör hemma, utan jag försöker bara acceptera det som finns i min tillvaro. Jag tycker inte om min lägenhet men det är där mina saker är och jag får vackert finna mig i det.
Någonstans gav jag upp drömmarna jag kanske hade en gång i tiden. Vet inte var de tog vägen, troligen kvävde Verkligheten den med en kudde samtidigt som den gav mig den sjuka som inte går att bli av med. Den där smaken av vuxendomen som jag hysteriskt försöker tvätta av mig samtidigt som en del av hjärnan sakligt förklarar för mig:
"Men, Alv... Är det inte dags att sluta dagdrömma och växa upp? Det går inte att få allt här i världen, det är bara att bita ihop och lida igenom det. Vem sade att det var roligt att vara vuxen? Så skaffa dig ett jobb så du kan betala av studieskulderna, svälj stoltheten och dina egna ideal och stadga dig och skaffa familj för det är det som livet går ut på."
Verkligheten suger, jag börjar förstå det nu alltmer.
Helvete.
Vägen går förbi områden där de håller på att bygga nya hus, folk står där och putsar spegelblanka rutor, flyttar in, stadgar sig och skaffar en trygghet.
Försökte tänka in mig i sådana situationer och det verkade bara skrattretande. Försöker jag tänka framåt i tiden så blir det bara myrornas krig, jag kan inte se mig i sådan tillvaro. Vet inte var jag hör hemma, utan jag försöker bara acceptera det som finns i min tillvaro. Jag tycker inte om min lägenhet men det är där mina saker är och jag får vackert finna mig i det.
Någonstans gav jag upp drömmarna jag kanske hade en gång i tiden. Vet inte var de tog vägen, troligen kvävde Verkligheten den med en kudde samtidigt som den gav mig den sjuka som inte går att bli av med. Den där smaken av vuxendomen som jag hysteriskt försöker tvätta av mig samtidigt som en del av hjärnan sakligt förklarar för mig:
"Men, Alv... Är det inte dags att sluta dagdrömma och växa upp? Det går inte att få allt här i världen, det är bara att bita ihop och lida igenom det. Vem sade att det var roligt att vara vuxen? Så skaffa dig ett jobb så du kan betala av studieskulderna, svälj stoltheten och dina egna ideal och stadga dig och skaffa familj för det är det som livet går ut på."
Verkligheten suger, jag börjar förstå det nu alltmer.
Helvete.
Kommentarer
Trackback