Biologi
Det finns en jasminsort som doftar alldeles underbart. Förra sommaren kände jag dunster av den men jag kunde inte förstå vad det var som luktade tills kära storasyster upplyste mig om den.
Jasminen kommer med förföriska ångor av solvarma smultron och ändå så ser själva blomman så meningslös ut. Dessvärre börjar de blomma över och förkylningen gör att jag måste trycka ner nosen i blommorna för att känna ljuvligheterna.
Jag tycker om jasmin. Hemma hos pappa finns det en lite ädlare sort som ser ut som vita rosor. På baksidan står det en stor buske som har funnits där hela barndomen, den breder ut sig, blir tuktad och breder ut sig åter efter något år. När blomningen är över dalar de vita bladen ner över gräsmattan och jag inser att vitt är en ganska vacker färg ändå.
Det är sådana insikter som gör att jag vill slinka in i en tunn klänning för att sedan vandra över ekängarna i sommaren, titta på blommorna och lyssna på lövens brusande i vinden. För mycket civilisation kväver även om jag har lärt mig att undertrycka den lilla viljan att springa rakt ut i vattenpölarna när det regnar. Så som det gick att göra ute i Östansjö, när man kunde dansa runt på mormors gräsmatta i hällande sommarregn och höra mormor oja sig över att det skulle resultera i förkylning. Den där lukten som kommer efteråt, doften av regn och grönska. Ja, det luktar verkligen grönt och liv. Inga joddlande grannar som myllrar överallt med en fotboll, ingen doft av cigarettrök från en öppen balkongdörr, inga griskultingsskrik från väggarna utan bara de gamla bekanta ljuden.
Pappa som härjar runt i garaget, ljudet av vinkelslip, släggslag, svets eller muttranden. Det betryggande ljudet av en Husqvarna som snabbt fäster ihop två tygstycken. Bara ljud från familjen och inte från andra människor som inkräktar i lugnet. Till och med mormors genomträngande röst när hon ropar "Hallå?" och återigen lyckas störa mitt i maten är bättre än griskultingar.
Jag saknar det gröna så att det svider i själen ibland. Däremot har jag lärt mig konsten att bita ihop och lukta på de små oaser av klorofyll som finns här och var i den så kallade staden. Det är svårt att tänka bort cigarettfimpar på marken och intrampat tuggummi bredvid gamla ölburkar men det går bara man blundar och drar in doften, undviker att tänka på att det luktar varmt soprum.
Jasminen kommer med förföriska ångor av solvarma smultron och ändå så ser själva blomman så meningslös ut. Dessvärre börjar de blomma över och förkylningen gör att jag måste trycka ner nosen i blommorna för att känna ljuvligheterna.
Jag tycker om jasmin. Hemma hos pappa finns det en lite ädlare sort som ser ut som vita rosor. På baksidan står det en stor buske som har funnits där hela barndomen, den breder ut sig, blir tuktad och breder ut sig åter efter något år. När blomningen är över dalar de vita bladen ner över gräsmattan och jag inser att vitt är en ganska vacker färg ändå.
Det är sådana insikter som gör att jag vill slinka in i en tunn klänning för att sedan vandra över ekängarna i sommaren, titta på blommorna och lyssna på lövens brusande i vinden. För mycket civilisation kväver även om jag har lärt mig att undertrycka den lilla viljan att springa rakt ut i vattenpölarna när det regnar. Så som det gick att göra ute i Östansjö, när man kunde dansa runt på mormors gräsmatta i hällande sommarregn och höra mormor oja sig över att det skulle resultera i förkylning. Den där lukten som kommer efteråt, doften av regn och grönska. Ja, det luktar verkligen grönt och liv. Inga joddlande grannar som myllrar överallt med en fotboll, ingen doft av cigarettrök från en öppen balkongdörr, inga griskultingsskrik från väggarna utan bara de gamla bekanta ljuden.
Pappa som härjar runt i garaget, ljudet av vinkelslip, släggslag, svets eller muttranden. Det betryggande ljudet av en Husqvarna som snabbt fäster ihop två tygstycken. Bara ljud från familjen och inte från andra människor som inkräktar i lugnet. Till och med mormors genomträngande röst när hon ropar "Hallå?" och återigen lyckas störa mitt i maten är bättre än griskultingar.
Jag saknar det gröna så att det svider i själen ibland. Däremot har jag lärt mig konsten att bita ihop och lukta på de små oaser av klorofyll som finns här och var i den så kallade staden. Det är svårt att tänka bort cigarettfimpar på marken och intrampat tuggummi bredvid gamla ölburkar men det går bara man blundar och drar in doften, undviker att tänka på att det luktar varmt soprum.
Kommentarer
Trackback