Slaskförfattarnas drottning
Margit Sandemo är en dam som är något i en klass för sig, som en krönika jag nyss läste angående det fenomenet. Jag började läsa Sagan om Isfolket efter att jag hade fått de första två böckerna i julklapp av min farbrors sambo vid tolv års ålder ungefär. Fastnade gjorde jag på en gång när jag väl gav dem en chans och som den bokmal jag är slukade jag dem och ville ha mer. Dessvärre blandade Berith ihop serierna och jag fick tredje boken om Raija istället som är en annan slaskserie. Tiden förflöt tills både storasyster och moder började läsa och böckerna började strömma in i hushållet. Var det inte någon av oss som fick dem i present så var det mamma som köpte ett par bara för att eftersom priset då var genialt. Två böcker för en knapp hundring, det var precis lagom jämfört med mycket annat. Däremot kostar de lite mer nu och de andra två serierna Häxmästaren och Ljusets Rike hamnade aldrig i min samling utan jag lånade dem av en klasskamrat.
(Vilket påminner mig om att de två böckerna är spårlöst försvunna, jag köpte ju faktiskt de första böckerna i de två serierna men de står inte i min bokhylla, var i hela friden är de?)
Sagan om Isfolket är skräplitteratur, allt annat är bara försköningar av det uppenbara. De är ganska tafatt skrivna och kvaliteten på boktryckningen ger jag inte mycket för. Språket får mig ibland att undra om hon verkligen skriver på svenska eller på ett eget personligt språk för det smyger in norska ö:n här och var samt riktigt skumma ord. Man tycker ju att någon borde korrläsa. Fast... När Filip och Fredrik kommer undan med att skriva "radon" istället för freon så börjar jag tvivla på det. Margit har ju som ursäkt att hon inte är svensk från början åtminstone medan Filip och Fredrik bara kan stoltsera med att vara uppblåsta ungtuppar som har fått alldeles för mycket uppmärksamhet än vad de borde ha. Nu kommer jag inte ihåg vilken skådis de syftade på men de hade tagit så fel att de lika gärna kunde ha skrivit att Sylvester Stallone är den som spelar terminatorn.
Däremot är magin där ändå, historian suger tag i mig och håller mig fast genom alla fyrtiosju böcker och får mig fortfarande att gråta när mina favoriter går bort. Hon kommer aldrig bli en nobelpristagare men vad i hela friden gör det? Ibland blir det onödiga snusket bara skrattretande även om det gav mig rosa kinder när jag var yngre samt den där härliga skammen om att det faktiskt var ganska spännande att läsa om det också. För sex kommer alltid att förbli något spännande, de som säger annat är mesar som inte vågar stå för det. Fast visst var det pinsamt när någon i skolan frågade var man läste eftersom de ALLTID lyckades pricka in ett sådant tillfälle. Mina trettonåriga kinder hade lätt för att bli röda då måste jag säga innan man blev härdad.
För som hon själv säger, hon skriver för underhållning, inte för att vara seriös och vad är egentligen felet på det? Oftast när jag läser så vill jag drömma mig bort ett tag och glömma verkligheten och då är Isfolket helt lysande, det är som verkligheten men med allt det som jag saknar. Det magiska, det övernaturliga, det som en mugglare som jag inte får vara med om.
Det är en av anledningarna till att jag nästan uteslutet läser ungdomsböcker, pretentiösa vuxenromaner kan andra pyssla med.
Jag ska gå till biblioteket tror jag allt.
(Vilket påminner mig om att de två böckerna är spårlöst försvunna, jag köpte ju faktiskt de första böckerna i de två serierna men de står inte i min bokhylla, var i hela friden är de?)
Sagan om Isfolket är skräplitteratur, allt annat är bara försköningar av det uppenbara. De är ganska tafatt skrivna och kvaliteten på boktryckningen ger jag inte mycket för. Språket får mig ibland att undra om hon verkligen skriver på svenska eller på ett eget personligt språk för det smyger in norska ö:n här och var samt riktigt skumma ord. Man tycker ju att någon borde korrläsa. Fast... När Filip och Fredrik kommer undan med att skriva "radon" istället för freon så börjar jag tvivla på det. Margit har ju som ursäkt att hon inte är svensk från början åtminstone medan Filip och Fredrik bara kan stoltsera med att vara uppblåsta ungtuppar som har fått alldeles för mycket uppmärksamhet än vad de borde ha. Nu kommer jag inte ihåg vilken skådis de syftade på men de hade tagit så fel att de lika gärna kunde ha skrivit att Sylvester Stallone är den som spelar terminatorn.
Däremot är magin där ändå, historian suger tag i mig och håller mig fast genom alla fyrtiosju böcker och får mig fortfarande att gråta när mina favoriter går bort. Hon kommer aldrig bli en nobelpristagare men vad i hela friden gör det? Ibland blir det onödiga snusket bara skrattretande även om det gav mig rosa kinder när jag var yngre samt den där härliga skammen om att det faktiskt var ganska spännande att läsa om det också. För sex kommer alltid att förbli något spännande, de som säger annat är mesar som inte vågar stå för det. Fast visst var det pinsamt när någon i skolan frågade var man läste eftersom de ALLTID lyckades pricka in ett sådant tillfälle. Mina trettonåriga kinder hade lätt för att bli röda då måste jag säga innan man blev härdad.
För som hon själv säger, hon skriver för underhållning, inte för att vara seriös och vad är egentligen felet på det? Oftast när jag läser så vill jag drömma mig bort ett tag och glömma verkligheten och då är Isfolket helt lysande, det är som verkligheten men med allt det som jag saknar. Det magiska, det övernaturliga, det som en mugglare som jag inte får vara med om.
Det är en av anledningarna till att jag nästan uteslutet läser ungdomsböcker, pretentiösa vuxenromaner kan andra pyssla med.
Jag ska gå till biblioteket tror jag allt.
Kommentarer
Trackback