Drömmar
Jag har drömt större delen av natten.
Först var det en begravning som jag kom till hastigt och lustigt, jag hade ingen aning om vem det var som skulle begravas tills det visade sig att det var en nära väns pappa. Han låg i en glaskista på ett biltak och sedan tändes bilen på. Det brann inte i kistan, det var mer som om han torkades ut. Tårarna började komma någonstans under ceremonin eftersom jag kom ihåg ett kort som jag har tagit på honom för många år sedan. Han hoppar ner från trappen i sitt hus med en konstig grimas iförd folkdräkt. Den var så verklig och han såg så konstig ut när han låg i en kostym i en glaskista värdig Snövit. Har inte sett honom på flera år och jag vet inte om jag vill göra det heller, det är skrämmande att inse att de åldras. De ska inte åldras. Fäder ska vara starka för alltid.
Sedan drömde jag om levande döda. Igen. Jag drömmer ofta om sådana. Det var ett scenario där en hoper med människor var instängda i ett område, ibland var det bara ett hus och ibland var det en samling med hus eller liknande. Jag umgicks med en av de som var någon sorts ledare och han var som jag trött på att vara instängd till en kommande död. Hellre ut och dö i strid än instängd som en råtta. Ibland kikade jag ut mot den stora utgången där det stod odöda nästan uppradade. Det skulle kunna gå att ta sig förbi om man var snabb och hade ett fordon, vi planerade lite smått om det men det kom aldrig så långt i drömmen.
Istället så knäckte jag nacken på en odöd själv, det var som något sorts mandomsprov verkade det som. Huset såg ut som pappas just då och mannen som var någon sorts ledare satt i rummet utanför medan jag skulle in och ordna något i det rummet som är pappas sovrum. En odöd iförd en pandadräkt ramlar ut från den stora klädkammaren/vinden och jag finner mig i en kamp mot en varelse som enbart vill se mig död. Det slutar med att jag vrider nacken av honom, två gånger för säkerhets skull. Det knakade och den odöde såg så mänsklig ut när jag tittade på den. Hade troligen nyss fallit offer för det själv. Jag skrek på hjälp under tiden som jag brottades, men min röst var hes och han brydde sig inte. Jag skulle klara av det själv. Sedan satt jag och grät mot hans bröst och jag vet inte varför jag gjorde det.
Drömmarna blev suddiga och det finns inte mer att gräva ut från minnena.
Det är väl dags för frukost snart.
Först var det en begravning som jag kom till hastigt och lustigt, jag hade ingen aning om vem det var som skulle begravas tills det visade sig att det var en nära väns pappa. Han låg i en glaskista på ett biltak och sedan tändes bilen på. Det brann inte i kistan, det var mer som om han torkades ut. Tårarna började komma någonstans under ceremonin eftersom jag kom ihåg ett kort som jag har tagit på honom för många år sedan. Han hoppar ner från trappen i sitt hus med en konstig grimas iförd folkdräkt. Den var så verklig och han såg så konstig ut när han låg i en kostym i en glaskista värdig Snövit. Har inte sett honom på flera år och jag vet inte om jag vill göra det heller, det är skrämmande att inse att de åldras. De ska inte åldras. Fäder ska vara starka för alltid.
Sedan drömde jag om levande döda. Igen. Jag drömmer ofta om sådana. Det var ett scenario där en hoper med människor var instängda i ett område, ibland var det bara ett hus och ibland var det en samling med hus eller liknande. Jag umgicks med en av de som var någon sorts ledare och han var som jag trött på att vara instängd till en kommande död. Hellre ut och dö i strid än instängd som en råtta. Ibland kikade jag ut mot den stora utgången där det stod odöda nästan uppradade. Det skulle kunna gå att ta sig förbi om man var snabb och hade ett fordon, vi planerade lite smått om det men det kom aldrig så långt i drömmen.
Istället så knäckte jag nacken på en odöd själv, det var som något sorts mandomsprov verkade det som. Huset såg ut som pappas just då och mannen som var någon sorts ledare satt i rummet utanför medan jag skulle in och ordna något i det rummet som är pappas sovrum. En odöd iförd en pandadräkt ramlar ut från den stora klädkammaren/vinden och jag finner mig i en kamp mot en varelse som enbart vill se mig död. Det slutar med att jag vrider nacken av honom, två gånger för säkerhets skull. Det knakade och den odöde såg så mänsklig ut när jag tittade på den. Hade troligen nyss fallit offer för det själv. Jag skrek på hjälp under tiden som jag brottades, men min röst var hes och han brydde sig inte. Jag skulle klara av det själv. Sedan satt jag och grät mot hans bröst och jag vet inte varför jag gjorde det.
Drömmarna blev suddiga och det finns inte mer att gräva ut från minnena.
Det är väl dags för frukost snart.
Kommentarer
Trackback