Alv

Även om jag somnade tidigt i mina mått mätt så är jag inte utvilad någonstans. Hela natten har varit fylld av drömmar av alla de slag och en del var som mardrömmar och en del bara ledsamma. Jag vaknade upp minst en gång av att jag gnällde till och hade tårar i ögonen. Jag hatar sådana nätter. De flesta drömmarna har bleknat bort för hur mycket jag än försöker så är man aldrig på humör att skriva ner det när man nyss vaknat eftersom de fortfarande river med klorna på insidan.

Att drömma så mycket ger inte speciellt bra sömn och jag försökte sova ett par timmar till. Jag fortsatte drömma och det blev inte mycket nytta där heller. Den lugna stund jag fick var när jag snoozade den sista timmen.

Visserligen tycker jag om att drömma. Vissa drömmar är så verkliga och underbara att jag verkligen inte vill vakna och när man väl gör det vill jag bara somna om eller dö av sorg över att verkligheten är den som den är. Flygdrömmarna blir mer och mer intensiva för varje år som går, mer och mer verkliga. Jag bara väntar på den dag som jag kommer göra mina farhågor sanna och försöka att flyga när jag har vaknat.

Har inte drömt så här mycket på länge, har inte vaknat upp av att jag väckt mig själv på jag vet inte när. Måste ha varit något år sedan tror jag. Den gången var det visserligen värre eftersom verkligheten inte fick tag på mig och drömmarna bet sig kvar. Klockan var tre på natten och jag var helt säker på att hela min familj var borta, var inte långt ifrån att ringa runt till dem. Så fort jag blundade försvann världen under mina fötter och jag sparkade ut i luften och grät i ren panik över det.

Så visst, den här gången var det inte så illa men drömmarna lämnade ändå ett antal tomma hål på insidan som kommer ta ett par timmar att lappa över med tråkiga verklighetsplåster.