Alv

Dagens läge är inte roligt någonstans hur mycket jag än bara försöker läsa serierna så pockar verkligheten på mellan varven och förklarar om kris, varsel och elände. Varför finns det inte en lätt väg ut? Jag vill kunna tänka på att jag förr eller senare ska kunna flytta hem men då vill jag att Andreas ska ha ett jobb innan så vi inte är två eländen men det känns långt borta med besparingar, långsamma kommuner, Fan och hans moster samt alla barnbarnen.

Annars försöker jag att rymma in i Harry Potter och nuet. Jag gör saker och tänker inte på något annat för det känns bäst så. Det som jag kan fokusera på nu är att Frankensteins bil har ett låst hjul vilket gjorde att jag inte kunde ta mig till jobbet. Hade det inte varit sista arbetsdagen för en av damerna så hade jag hoppat tillbaka till sängen istället.

Så sitter jag hemma efter första "veckan" på jobbet och jag måste säga att den kunde ha börjat bättre även om den faktiskt avslutade härligt bra.

Det började med en hemfärd i tisdags på eftermiddagen där jag fann mig åka i uselt snöoväder där jag var nära att glida runt hur som helst på vägen samt smälla in i en stillastående bil för att sedan börja årets första arbetsdag med att köra i diket. Det är då det är bra med vänner som kommer som ett skott när jag ringer och säger "God morgon" med den käckaste rösten någonsin. ...och att de faktiskt märkte att jag var medtagen när jag själv kände mig relativt normal resten av dagen visar att de faktiskt känner mig mer än vad jag trodde. Trevligt måste jag säga.

Dagen efter var det även dags för ett stormöte angående lite frågor för dagen innan hade det utspelat sig lite saker innan jag hade kommit så man möttes av en chef som var surare än tre månaders filbunke och det gick ju som det gick.

Jag är hysteriskt konflikträdd vilket många säkert har märkt och det var ren envishet som gjorde att jag satt kvar på min plats även fast jag var nära att springa och kräkas av den oroskänsla jag hade i magen. Jag avskyr gräl, vilket jag faktiskt kan hålla med om att det har med saker i barndomen att göra, och på något sätt så sitter jag och känner mig skuldmedveten även om jag inte har gjort något fel.

På fredagen verkade däremot saker och ting ha sjunkit in bakom pannbenet och jag tror till och med att min röst för en gångs skull hade hörsammats jämfört med tidigare försök så nu är det bara att vänta och se hur det utvecklar sig.

Efter dagens slut susade jag in till systämät och köpte en bag-in-box för att sedan ta mig hem en snabbis och slutligen hämta upp Susanne med slutstation Patricia där det vankades mumsemat och film. Louise borde göra mat oftare till oss andra, namnam. En skön kväll där jag drack två glas vin och åt massor med gott och vad vaknar jag med?

Baksmälla. Huvudvärk i ena tinningen och jag kräktes två eller tre gånger så jag får nog döpas om till Kräkis snart.

Nåväl. Nu vankas ugnspizza, film och choklad till efterrätt.

Så var jag "hemma" igen efter två veckors underbart jullov, mer om det senare. Vädret på väg ner visade verkligen min sinnesstämning av att behöva åka ifrån alla, började nästan gråta av att krama pappa hejdå efter att han hade bytt ut ett slitet vinterdäck och större delen av dagen var så med lite sådär spontant bölande då och då.

Fast jag får vara tacksam över att jag har ett par varelser att härja med på jobbet  istället (nu är semestern över!) så det är faktiskt inte helt uselt här nere heller.

Bilfärden tog fem timmar och det slår nog färden upp efter arbetsintervjun i våras om man säger så. Jag fick krypa fram i femtio större delen efter Vara fram till Göteborg med snöslask och dålig sikt med hjärtat i halsgropen. Visserligen betyder det att jag kommer slockna som ett ljus sedan av att ha suttit spänd i en och en halv timma även om jag numera kommer vara en djävel  på att köra bil i dåligt väder. (Ska väl inte överdriva men lite får jag väl skryta.)

Nåväl. Uppackning och sedan sängen nästa!

Något med Lovecraft skänker mig en underbar sinnesro när det egentligen borde ge mig mardrömmar men det är så avkopplande på något vis. Att en författare kan inspirera så många människor till att fortsätta skapa på saker i samma tema är imponerande (ser vi några berättelser som fortsätter i Arns värld? Nej, just det så håll käft och kom ihåg att Jan Guillou inte är en författare!) och som så många andra så fastnar jag i det. Jag har tre novellsamlingar med, vad jag tror åtminstone, hans samlade verk angående Cthulhu och andra skräcknoveller och det är härligt att veta att jag kan koppla av med något som faktiskt kan skrämma upp mig lite grann.

Nej, han är ingen superb författare men som förordet i en av de gamla svenska samlingarna: "Lovecraft skrev för att han var tvungen." så fascinerar det ändå. Det tilltalar nog min låtsas-forskardel med alla långa förklaringar på saker och ting som gör en del av det. Däremot är hans fantasynoveller något i hästväg. Sökandet efter det drömda Kadath eller vad det heter gav jag snabbt upp eftersom alla fåniga namn fick mig bara att tänka på alla de försök att skriva fantasy man gjorde i tidig tonår efter att ha plöjt igenom alla Belgarion-böcker.

Jag är glad att jag läser även om det nu inte är så ofta som jag skulle vilja. Helst av allt skulle jag vilja ta med mig en bok och sätta mig med den på lunchen men gissar på att det skulle kunna räknas som oartigt vilket jag snart känner att jag kommer strunta i.

I alla fall... Nu borde jag sova men jag är klarvaken efter en helg av sovande. I morgon blir det prickig klänning bara för att och det sista rycket innan jullovet.

För någon vecka sedan läste jag på texttv att det hade brutit ut mjältbrand på en gård i Halland och sedan tänkte jag inte mer på det. När sedan Louise pratade om det i förra veckan och att det är en gård  i närheten av där hon bor kom jag till insikt om att jag må bo i Halland men ändå så BOR jag inte här. Mina måttstockar om närhet och avstånd rotar sig fortfarande från Örebro även om jag borde ha vant mig av med det vid det här laget. Det har ändå gått ett halvår här och jag är ändå inskriven som hallänning men inte känner jag mig som en sådan.

Varberg är en konstig stad som jag fortfarande knappt har tagit mig runt i för att jag verkligen inte är intresserad av att se mig omkring i den. Dialekten är skum och har smittat mig något men jag tycker fortfarande att stora delar av den så låter folk som de är dumma i huvudet när de pratar. Det är just Tvååker som har fått mig att tycka så och det har väl sina förklaringar helt enkelt. Varberg är inte så dumt i grund och botten men det är ändå inte hemma.

Det kunde ju ha varit så mycket värre, jag tycker om mitt jobb och de jag arbetar med och jag har till och med funnit ett par nya vänner även om jag anser mig som socialt inkompetent. Det tog inte lång tid på arbetet innan jag struntade högaktningsfull i allt vad har med takt och god ton att göra utan släppte alla tyglar lösa för att visa upp mitt rätta jag utan den där tillbakadragna försiktiga hållningen man har först. Vilket verkar ha gått hem uppenbarligen.

Men ändå så är det bara en tidsfråga tills jag flyttar hem igen för här tänker jag absolut inte stadga mig. Andreas är nästintill förbjuden av mig att söka sig neråt hit för jag vill verkligen ha mitt hem där jag anser det vara istället för här. Det är som min trygga hamn som jag kan längta till även om det är bra här med. Hur många år det blir vet jag däremot inte, det beror nog på hur dagsläget på arbete ser ut i Sverige men inte en chans att jag stannar. De som tror att de ska kunna hålla de här meningarna mot mig vet uppenbarligen inte hur inställd ja gär på detta. Bara det att jag låter min bokhylla stå kvar hemma hos kära fader säger en del om de som känner mig däremot, den ska absolut inte komma ner hit för att sedan bara kuskas upp igen när jag tröttnar.

Mitt lilla experiment fortskrider dagen ut och det jag märker av är att jag är snurrig i huvudet och har svårt att koncentrera mig på två saker samtidigt. Jag gissar på att svimfärdig är ett bra ord att beskriva med eftersom det snurrar till lite extra om jag gör hastiga rörelser men förutom det så  är det helt okej. Så det blir att ringa idiotvården efter alla helger för att boka en ny tid och se vad de kan komma fram till sedan om hur i hela friden man ska minska en dos utan att sluta tvärt.

Dags för frukost tror jag däremot.

Jag gillar inte mediciner. Den enda jag inte kan leva utan är Acetylsalicylsyra eller vad den nu heter som är i Treo, Bamyl och liknande men den tar jag inte heller förrän jag måste. Så därför är det väldigt störande att behöva ta en tablett varje morgon med förmaningen "Jag tycker att du ska fortsätta med  medicinen i ett år även om du känner dig bra nu" utan att märka någon skillnad.

Fredagen började väldigt trögt när större delen av dagen hade gått började jag fundera på om jag hade tagit mitt knark på morgonen vilket jag började tvivla på. Därför bestämde jag mig, dumt nog, för att strunta i den idag med samt på söndagen med för att se om det ens ÄR någon skillnad utan.

Visserligen är det ju så man inte ska göra men jag vill se om det blir någon förändring på så kort tid för jag vill inte äventyra arbetet eller den långa bilfärden hem med att bli nipprig. Jag märker väl inget speciellt nu förutom att jag känner mig snurrig i huvudet och att hjärnan var full av tankar när jag låg och filosoferade i sängen för någon timma sedan.

Idag ska jag tvätta, släpa in mina verktyg från bilen och arrangera dem i min byrå som har stått tom i sovrummet i ett antal månader samt filosofera i soffan med pärlor och verktyg till sällskap av Harry Potter och hemligheternas kammare. Kunde ha varit värre.

När jag har landat så verkar resten falla. Är det bara för att jag har ett arbete och inbillar mig att jag gör någon nytta här i världen? Är jag så idiotiskt lättlurad att kuren var att få ett jobb?

I fredags åkte jag alla trettiofem mil hem för att säga hej till familj och pojkvän samt vara med på årets pepparkaksfest. Här nere finns det ingen snö förutom just hemma vid huset eftersom det ligger längre inåt landet men i Varberg? Pah. Det är inte snö där, utan SLASK!

I alla fall så gick det bra hela vägen upp till sällskap av P3 och Navid Modiri och gudarnas senaste skiva och jag var hemma i tid till  Simpsons. Vid tolv skulle jag åka in och hämta upp kära syster från en julfest och all snö visade sig vara ett ganska stort problem. En bit från Marieberg, just där motorvägen går över till nittio var jag lite väl slö på att bromsa ner utan gjorde det tvärt för att inte braka in i bilen framför och bilen tappar greppet.

Hela Lille Skrutt börjar att glida åt höger där ett dike börjar närma sig och utan att tänka på vad jag gör så börjar jag försöka häva sladden genom att maniskt ratta åt andra hållet vilket gör att ett staket börjar närma sig istället och jag får börja ratta åt andra hållet istället. Till slut så stannar hela åbäket i en tjusig piruett, åt fel håll i färdriktning och jag sitter chockad vid ratten så Andreas sätter på varningsblinkers samt går ut för att varna kommande bilar bakom om att det står en Opel Corsa åt helt fel håll.

Lite rattande i extremt låg hastighet är jag åt rätt håll och fortsätter i femtio på motorvägen mot sjukhuset för att hämta Helena. Pulsen gick inte ner på en kvart sisådär och det enda jag ville göra var att krypa ihop i en boll och kedjeröka.

Stort plus till mig däremot, jag har aldrig känt på halka (ja, jag har kört halkan men det var inte halkigt eftersom det var  så varmt den dagen) och höll ändå bilen på vägen.

Det är någon sorts inrotad idioti där ute som jag dumt nog har fastnat i till viss del och tänker man efter så är det väldigt utbrett.

Glasögon är inte finkläder. Tänk på det, tänk på alla dessa gör-om-mig-program där det första som ryker är glasögonen. I ena andetaget hojtar optikern om att vi får två glasögon par till priset av en och att det finns en hel hög med tjusiga bågar och i andra så opererar de gladeligen om glasögonen så att de slipper dras med glasögonen. Det är inte många program jag kan komma på att de faktiskt har hittat ett par snygga glasögon som lyfter upp ansiktet utan det är vips av med dem så fort de får chansen.

Festkläder? Inga glasögon! Det är bara att flippa runt mellan kanalerna och det är det som de gör även fast det finns så mycket snyggt att sätta på nästippen.

Visst, det är ett handikapp och visst vore det underbart att slippa kisa som en mullvad utan glasögonen men ändå. Inte en enda gång kan jag komma på att någon visar upp sitt nya jag iförd ett par glasögon utan de är alltid borttrollade.

Därför suger jag på mitt sista par linser som egentligen är lite för svaga för min syn för att spara till de där speciella tillfällena då jag vill vara extra tjusig. Har jag glasögon på mig ute på fest känner jag mig på en gång ful och osynlig även om mina glasögon är riktigt snygga och passar bra in till resten av mig. Ändå sitter de som materialiserad skam och fulhet på näsroten, de döljer sminket (även om det syns perfekt genom glaset) och förpassar alla mina kläder till vardagsmat även om inte så är fallet.

Varför måste det vara så för? Varför faller jag i mina egna fördomar och varför ryker alltid glasögonen även om många propagerar för att de är snygga och att det finns sådana som är avundsjuka på glasögonbärare som kan ha så mycket snyggt? Varför slutar det med att jag inte känner mig riktigt fin förrän jag tar på mig linserna?

Så därför så bär jag envist mina glasögon med festkläder och smink, bara för att. Så att jag kanske kan förklara för mig att det bara är jag som ser glasögonen som en brist på mig själv.

Men herregud vad jag vill ha en ögonoperation.

Jag sitter och tittar igenom en väns bilddagbok och undrar var tiden tog vägen. Ett år känns som om det bara har susat igenom  och visst att tiden går snabbare än vad man tror men vad i hela friden hände med 2007? Vad gjorde jag under det året?

För några dagar sedan satt jag och tittade på något, jag minns inte vad, där datumet inte alls var vad jag trodde. Minnet var nästan stensäkert på att det var detta år och inte 2007. Det verkar  lite som att jag pendlar mellan att tro att det är 2007 och att tiden inte är rak men jag har svårt att bestämma mig.

Bilderna talar däremot annat, datumen säger emot mig och förklarar att det var över ett år sedan. Över ett år sedan som jag började stoppa fingrarna i halsen på regelbunden basis, stanna uppe nätterna igenom utan lust att sova (men hade jag sällskap slocknade jag som ett ljus), skära mig onödigt mycket och onödigt djupt stundom samtidigt som jag gick i skolan utan att strunta i skolan alltför mycket.

Men var det inte igår? Var det inte i våras? Var det inte senaste födelsedagen jag fyllde tjugofem? Varför visar min ålder på tjugosex? Vad i helvete hände med året? Jag tittar på bilderna och känner igen alla händelser men de faller ihop som en sörja. Jag minns när jag snubblade hem från min syster förra våren efter att ha gett upp med att ömsom gråta på toaletten och ömsom le glatt bland människorna. Jag minns den där idiotiska helgen som startade ett förbannat onödigt trassel. Jag minns hur jag kallsvettades av att behöva ta av mig benvärmarna i skolan. Jag minns alla de långa nätterna av absolut ingenting att göra men samtidigt en stor olust av att gå och lägga mig.

Jag minns mycket men ändå inget. Inget alls.

Och nu då?

Är allt bra nu för att jag arbetar, sover, har lön, har ett hem och adventsljusstakar?

Jag vet inte men det återstår väl att se.

Jag åkte till Ge-Kås idag, så går det när man bor sisådär en och en halv mil ifrån Skandinaviens största varuhus, för att titta på lite saker  och har kommit hem med en del julklappar. Mossa har en hel drös med saker som jag tror att hon  kommer tycka om, min extramamma har fått något riktigt trevligt att nyttja, pappsen har sevärdheter och jag har gjort en provisorisk adventsljusstake bestående av ett ljusfat med fyra blockljus på som jag ska drälla ut lite krossat glas runt.

Så när jag kom hem i snöslasket bestående av stora underbara snöflingor som tyvärr inte fastnar på marken för  att det är för blött och möter mitt hus med båda ögonen upplysta av adventsljusstakar och stjärnor så kändes det riktigt trevligt och juligt.

För att lägga till på lyckan så blir det jul"lov" i två veckor!

Några julklappar är kvar att införskaffa men  jag  tror nog att resten av  kvällen skall tillbringas i soffan med A very scary solstice för att slå in julklappar samt äta någon pepparkaka och dricka lite julmust.

I fredags var jag på julbord med jobbet vilket var en riktigt trevlig tillställning, italiensk buffé och tre glas rödvin samt avec som  höll uppe den trevliga suddiga fylla jag anskaffat mig vid sex-snåret sådär.

Mindre bra däremot var den där delen som jag inte riktigt vet var den kom ifrån. Som någon sorts snedfylla från helvetet som enbart ger mig tecken om att jag a) skall sluta dricka alkohol, b) skall sluta äta mat eller c) sluta äta stora middagar i samband med alkohol. Jag tar nog helst alternativ c) eftersom föda är en livsnödvändighet och alkohol är vad alla andra än säger en rolig sak.

För vad hände? Jo, jag drack vin på förfest och åt lite chips vilket absolut inte var i några mängder och sedan plockade jag åt mig mat från buffén som inte heller var i några mängder utan sådär lagom för samvetet. Jag slutade till och med innan jag blev proppmätt och plockade åt mig en hel del frukt men även lite efterrätt. Vad händer sedan då? Jo, jag går in på toaletten. Jag stoppar fingrarna i halsen och jag spyr upp allt som bara går. Jag sitter där och tittar på toalettstolen som är tjusigt brunfärgad av chokladmoussetårtan och undrade vad det där var bra  för innan jag städar bort allt, tittar mig i spegeln, torkar bort de obligatoriska tårarna som kommer av att kroppen blir tvingad till något den inte vill och går sedan ut  för att ta ett tuggummi. Ingen märker  något och jag vill inte att någon skall märka heller.

Samma sak skedde i torsdags. Pizza vilket jag var sugen på och det är lite tradition när vi är där. Jag äter upp den och känner  mig sådär SKYLDIG till att jag äter upp den först även om jag intalar mig att det helt enkelt var för att jag var hungrig och inget mer. Jag dricker upp det mesta av min dryck och svänger glatt in på toaletten och väl där. Ja. Gissa.

Jag som inte har fifflat med sådant på länge utan bara några  få återfall då och då. Så fort något faller ur min ram är det kört och det finns en anledning till att jag inte  vill ha mat hemma för även om jag inte anser mig vara en hetsätare så känns det som  om det är något sådant det är. Inte hetsätning utan bara vanligt ätande som avslutas med skam om jag är vid fel balans.

Roligt.

Jag hoppas på att det inte blir så på julafton för jag har redan planer på att baka julgodis (Leilas Rocky road!) och äta mumsig mat från mor utan att få skam och dålig samvete för inte äter jag speciellt mycket julmat. Det återstår att se helt enkelt.

Snart är det jul, igen. Julkänslan infinner sig mindre och mindre för varje år känns det som och det känns ännu svårare att få sådana när jag är där jag är. Jag har ingen aning om vad jag ska införskaffa i julklappsväg och jag har inte ork till att komma på något heller. Förhoppningsvis går det att få lite längre avbrott från arbetet så att jag kan vara hemma mer än en knapp helg.

Fast det kan ju inte bli annat än bättre jämfört med förra julafton som nog har varit den sämsta någonsin om man bortser från den som firades i mormors hus. I fjol var jag hemma innan klockan tio och satt gråtandes vid datorn där jag kände mig totalt borttappad. Visserligen var jag inte riktigt på topp i balansen så det kan ju verkligen inte bli annat än bättre. Upprepningar övertygar mig kanske mer.

Nollställning är det som är lättast att förklara nuläget med. Nollställning till allt. Nollställd till faktumet att jag har under minimilön. Nollställd till att jag är så långt hemifrån. Nollställd till att jag inte har något liv förutom att arbeta och sova. Nollställd.

Kära storasyster sade visserligen att det tar ett tag att ställa om sig till att få tid med allt men jag bryr mig inte speciellt nämnvärt för stunden att jag inte har tid med något. Jag har massor jag borde göra men jag kommer aldrig ihåg dem, jag har vänner jag borde prata med men jag glömmer det. Glömmer, sover, arbetar.

Sysselsättning är väl visserligen bra för huvudet, tror jag. Det sysselsätter mig från att göra annat som jag inte borde göra men det hjälper ändå inte. Några gånger har tanken snuddat vid mig att jag skulle vilja prova för att se om det hjälper men det har jag redan försökt. Nollställd.

Jag hade sovmorgon idag. Kvart över tio skulle jag infinna mig på distriktssköterskemottagningen i Rolfstorp och jag ansåg det inte vara någon idé att åka fram och tillbaka för att arbeta de timmarna innan. Sov länge och väl även om jag vaknade kvart över sex rent instinktivt, något som inte händer när jag SKA upp vid den tiden, för att sedan somna om. Det är så härligt att somna om.

I alla fall, jag åkte iväg till Rolfstorp och parkerade mig i väntrummet och kom in till doktorn efter tio minuters tjuvlyssnande på den lokala dialekten och kom lika snabbt ut igen. Varför? Jo, för att de inte hade kunnat hämta mina journaler. Vi lever i framtiden men landstingen kan inte samarbeta nog för att kunna hämta ut journaler från andra platser i riket. Vi kan åka ut i rymden, göra robotdelar till människor, klona saker och ting men inte hämta journaler utan att patienten måste säga var denne har gått tidigare.

Är det inte underbart? Efter det brev jag hade fått om att det hade blivit felinformerat angående tidigare vård så ringde jag och trodde att allt var ordnat. Hade det inte varit bättre att ringa upp mig och säga: "Ursäkta, men vi har inte fått tag på dina journaler än och undrar om det går bra att skjuta på läkarbesöket?" istället för att jag ska slarva bort över halva arbetsdagen för ingenting? Hade jag inte haft frikort hade jag säkerligen tjurat mer än vad jag gjorde nu för då hade det varit oacceptabelt.

Inget svar kunde jag få på mina frågor angående medicineringen utan istället fick jag försöka svara på varför jag hade den medicinen som jag har. Hur i hela friden ska jag kunna veta det? Jag har ju inte tillgång till min journal heller utan det enda jag kan gå på är den korta förklaringen på burken: "1 kapsel dagligen, mot depression". Pah! Jag ska nu höra av mig i januari och han lovade att ta itu med att få tag på mina journaler på en gång (yeah, right..) och nu känns det som om det kvittar. Jag vill inte gå till en allmänläkare som inte kan något mer än vad grundboken förklarade angående åkommor i psyket när jag försökte förklara att jag hade kontaktat den avdelningen utan något bra resultat. Jag måste istället gå igenom en vårdcentral som sedan ska remissa mig vidare och någonstans där i mellan så tröttnade jag på att tänka vidare. Tanken är inte långt ifrån att helt enkelt sluta och se vad som händer, så farligt kan det väl inte vara.

Annars? Har nyss gått över hemmet med Tuss för att snart ta mig till disken. Gjorde en ring under kvällen som kunde ha blivit bra om jag inte hade varit en klåpare. Tanken var god, resultatet uselt. Jag hade kunnat godta det jag har nu om inte sargen vid stenen hade spruckit men nu orkar jag fanimig inte göra något åt den på ett tag. Det är inte bara jag som är petig utan även en lekman hade tyckt att den här ringen ser ut som något som trillat ner från inkompetensbusken i puckoland.

Ibland önskar jag att jag inte hade några måsten, att man inte behövde ta sig upp okristligt tidigt varenda vardagsmorgon för att släpa sig iväg till ett arbete för att få ihop pengar. På sätt och vis kan jag sakna våren även om jag inte mådde bra på något vis men det fanns ändå tid hela tiden även om jag på något vis slarvade bort all denna tid på att må just blä. Istället mår jag hyfsat och arbetar tills jag slocknar innan tio på kvällarna.

Jag som för dryga halvåret sedan satt uppe och tittade på Twin Peaks hela natten tills jag kom fram till att det inte var någon idé att gå och lägga sig innan det var dags att åka med storasyster in till Örebro för att lämna en arbetsansökan. Och nu? Nu sover jag. Sover och sover. Helgerna försvinner snabbt som Hjulben och sedan är det dags för arbete igen i det härliga ekorrhjul som är liv. Samtidigt så behöver jag ha någon sorts ram som jag kan fungera runt eftersom det uppenbarligen går åt helvete när jag inte har något att göra. Jag behöver ha tider att passa (även om jag önskade att de inte var så förbaskat TIDIGA!) så att jag kan forma runt allt därefter.

Fast varför får jag inte ordning på det då? Varför har jag inte planerat in allt än? Varför sover jag bort all den tid jag borde nyttja till att göra hushållsarbete, läsning och pysslande? Varför kan jag inte fungera på egen hand för på annat sätt än att stirra på datorn med en patience eller i sängen med mitt DS. Varför kan jag inte kombinera för? Varför klarar jag inte av det jag en gång klarade av?

På torsdag ska jag till en ny farbror doktor eller vad det nu är när jag äntligen fick tummen ur för att boka en tid (det är inte bara tandläkartider som är tröga här i Halland...) och jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt det som jag redan har hunnit förklara för folk innan och hur de kommer tolka det. Min journal kanske har gjort någon nytta men jag vet inte vad det står i den ens, jag vet inte vad de tror om mig. Kanske står det bara "simulant" på den precis som jag befarar.

Ja, det borde väl kanske vara lite mer upplyftande här men det ligger inte riktigt för mig för stunden. Det finns inte tid till något annat än det viktigaste och jag  förstår inte riktigt hur vanligt folk hinner med allt under sina veckor. Själv kan jag knappt bolla runt med arbete, vänner och fritid utan att bli överrumplad av tidsbrist.

Inte kan jag skylla på något heller även om det kanske finns anledningar men det låter bara som dåliga ursäkter känns det som. Det lättaste är att bara flyta med och hoppas på att den där magkänslan inte infinner sig alltför ofta bara. Jag försöker att inte inbilla mig att folk hatar mig bakom ryggen, jag försöker att vara så storsynt (eget ord gissar jag på) som går utan att överdriva men det är en.. intressant balansgång.

Jag känner mig upptagen hela tiden även om jag har tid, kvällarna går åt till egentid men den försvinner bara och sedan är det dags att lägga sig. Det där med att gå och lägga sig i tid är inte min melodi men jag måste för att inte behöva rusa upp ur sängen och i vild panik glömma både frukost och lunch.

Känner  mig så förbannat... vilse. Just nu sitter jag bara och fånstirrar på samma hemsidor om och om igen i hopp om att något nytt skall finnas där att titta på. Jag lusläser samma reklamblad från  Lush bara för att det är avkopplande att tänka på alla de goda dofterna, jag spelar Mahjong tills ögonen blöder för att det är avkopplande och böckerna samlar sig i högar när jag egentligen skulle kunna läsa dem men jag har verkligen inte ork och jag hatar det.

Förr eller senare faller jag väl in i någon sorts mönster men just nu så irrar jag bara runt, jag borde skriva ihop en ansökan till det där men ambitionen är lika med noll. Allt skjuts upp med morgondagens datum i första meningen. I morgon skall jag göra det, i morgon skall jag göra det...

Jag skjuter till och med upp bra saker, som att kura ihop mig i soffan med en pepparkaka. I morgon, senare, snart... Ursäkter, ursäkter.

Det går uppåt, sedan går det nedåt. Jag kan känna gråten i halsen men jag är på något vis avdomnad och kan inte gråta. Det är okej men samtidigt inte okej även om allt är väl. Det är en nollställning med gasen i botten fast med handbromsen i. Det bara är.

Jag har gett upp samtidigt som jag inte har gjort det. Jag glömmer bort men minns samtidigt fast förtränger.

Allt är väl men är ändå inte väl fast det är nog det ändå det är bara att jag inte vet om det än, tror jag. Eller?

Jag blir så trött på min hjärna, på idealen, på att jag lyssnar på dem. Lyssnar på rösterna jag hör när jag tittar mig i spegeln eller ser ner på mig själv när jag sitter.

I går provade jag en klänning, en vacker klänning jag köpte att ha på Yvonnes födelsedagsfest i våras. Nu kan jag knappt ha den. Då kunde jag dra igen dragkedjan och den satt jättebra, nu stretar tyget.

För en enda gångs skull så var jag övertygad om att tjockkänslan bara var i huvudet, att jag lyckades hålla mig någorlunda i den vikt jag har haft på sistone men icke. Det slutar med att jag stårgråtande sitter på hallgolvet och Andreas försöker att trösta mig med att han tycker att jag är finast. Däremot hör jag inte det, jag försöker lyssna på det men hur ska jag kunna tro på det när min klänning stretar?

Jag hatar att bry mig, jag hatar det. Jag vill inte äta något mer, jag vill leva på dropp och aldrig behöva känna att jag vill äta något för att jag faktiskt har rätt till det.

Och ja, jag VET att det alltid finns någon som skulle döda för min kropp precis som att jag skulle kunna göra detsamma för någon annans. Det är ingen skillnad på hur jag känner ändå.