Alv

Jag är ren, nyduschad och halvblind. Inlindad i handdukar, en om håret och en om min höst(jag har höst året om!)bleka lekamen, sitter jag vid datorn och lyssnar på Navid Modiri och Gudarnas nya skiva, som med allt så krävs det ett par lyssningar för att den skall falla i smaken men jag tycker nog om den även om den är väldigt annorlunda jämfört med tidigare alster.

Gårdagen bowlades det med folk på arbetet som sedan avslutades med flera timmars sittande på thailändsk restaurant med idel prat som varierade rejält i samtalsämnen. Trevlig att för en gångs skull göra något i den stad som jag uppenbarligen skall kalla hem ett tag innan jag får nog eller får avsked. Så som  dagens verklighet ser ut så känns det som att jag hänger löst vilket som.

Jag har en butik som får mig att tvivla på mitt arbete vilket jag hatar.  Samtidigt så är jag för envis för att ge upp utan sitter med svordomar i kinderna medan jag gör deras kunders arbeten så bra som jag kan göra. För den butiken får mig att känna mig som en nybörjare och jag hatar det. jag som började på guldsmedsskolan i Mjölby hösten 1998, jag som fick högst betyg i gesällprovet i vår klass det året jag tog det, jag som fick arbetet bland tio sökande, jag som är guldsmed.

När jag sitter med deras reparationer så tvivlar jag och jag hatar det, jag hatar faktumet att veta att de kommer slå ner på vad som helst även om det är saker som är mikroskopiska. Jag hatar att inte kunna vara riktigt nöjd med saker och ting för lagom när jag tror att faran är över så kommer nästa sak, nästa nedklankning som gör att jag sjunker ner i skoskaften.

För jag har  knappt något som visar att jag faktiskt kan mitt arbete, jag har inte drösar med smycken som jag stolt kan bära för det jag har är sådant som är i vägen för mitt arbete. Jag känner mig mindervärdig även om jag egentligen är i klass med likvärdig. Istället tar jag åt mig när jag egentligen borde fnysa åt de som aldrig kommer vara nöjda, att de tar andras val än att låta ägarna bestämma och det är helt enkelt att komma till insikt om att det inte GÅR att göra alla nöjda, det går bara inte.

Jag samlar ändå smutsen på kropppen men när jag är nyduschad och naken så är det långt borta för stunden, då är det bara jag och musiken.

Det börjar överväldiga mig nu. Sakta kryper det in mot mig, över murarna och jag VILL INTE att det ska komma närmare. Det ska inte övermanna mig, få mig på knä och släpa in mig i sitt svarta slem. Det ska inte.

Nu behöver jag andas och inte ta på mig alltför mycket mer än det jag måste ta till. Jag räcker inte till för allt det jag vill men jag försöker så gott jag kan. Lajvet som är i veckan har jag gett upp för länge sedan för jag vågar inte ta på mig alltför mycket, inte än. Jag försöker att bara göra de saker som jag har klarat av hittills för annars vet jag inte vad som händer.

Dagarna försvinner, blir till veckor, blir till månader. Jag har nu arbetat här i ungefär fyra och en halv månad och än så länge har det gått bra. Visserligen har jag åkt hem ett antal gånger istället för att göra mig ett hem här men jag vill inte göra det riktigt än, jag vågar inte landa förrän jag vet om det är värt det och jag orkar inte.

Saker och ting låser sig om det blir för mycket. Jag blir stressad av att helgerna inte räcker till, av att komma till insikt om att det kanske kommer vara så här resten av livet, att jag ska få sota en vecka efteråt om jag vågar ta mig någon dag extra, att det bara ska bli ett ekorhjul. Det är nog det som gör att det svarta slemmet kommer närmare och jag ibland finner mig vilja hitta ett bra ställe att låta vassa saker bita i mig, på ställen där ingen ser men där jag kan se det och kan förstå det. Där jag kan strunta i allt annat och bara göra det som behövs för stunden.

Därför måste jag andas och göra andra besvikna. Därför måste jag stanna, backa och ta en sak i taget och jag tycker inte om det men jag måste nog. Jag måste för att inte falla tillbaka, för att inte sitta uppe hela natten bara för att, för att inte gömma mig undan, för att inte falla tillbaka.

Jag längtar hem samtidigt. Jag längtar hem till vänner och familj. Jag längtar hem men jag är kvar för att jag verkligen trivs, inte för att jag ska bevisa något utan för att jag tycker att det är värt det.

Men det mörknar för stunden. Det mörknar då och då men inte alltid, inte hela tiden. Tända ljus står och flammar i skymningen där de bränner bort allt ont men det är där i kanterna.

Lurar och väntar på att jag ska falla. Vilket jag inte tänker göra. Vilket jag inte får göra.

Så jag stannar. Andas. Drar in den kalla höstluften. Landar. Ser ut genom fönstret. Struntar i att tänka på dagen som kommer utan på den jag har nu.

Andas in. Andas ut.

Det är riktigt pinsamt att inse att det är den mest besökta privata bloggen här i Sverige. Någon som inte kan stava, nyttja kommatecken och inte vet vad en storm trouper är.

Skäms!

Det är en sådan där dag. En sådan där dag då det är mer frestande att släppa ratten och krocka med någon av alla de där långtradarna som jag möter på morgonen och eftermiddagen. En sådan där dag då hjärnan inte verkar finnas där utan bara svävar omkring i ett tomrum och magen har känslan av att jag sitter i ett väntrum till tandläkaren.

Skillnaden är att det inte är en tandläkartid utan bara en gnagande råtta på insidan ändå. Som vrider sig och svänger med svansen.

Fast det är ju bara inbillnining, inget att hänga upp sig på utan bara inbillning. Alla har känslan av att köra in i andra bilar, inget speciellt där.

Ändå känns det som om det ibland är så nära, så nära. Att bara släppa ratten, blunda och låta bilen rulla in, höra långtradarens ilskna brölande och sedan låta metall möta kött. Det skulle vara så enkelt. Skulle vara så förbannat enkelt och sedan skulle allt vara över, allt det där världsliga som inte gör någon skillnad i det stora hela och jag skulle bara få slippa allt.

Jag sitter nyduschad och med en molande morrning i magen som snart gör att jag anfaller köket för att äta något efter träningen som jag duktigt nog gick på alldeles själv.

Två sopsäckar med ytterkläder har jag äntligen packat upp efter att de låg i bilen en vecka men det känns på något vis tämligen meningslöst för vem vet hur länge jag kommer stanna här? När kommer det en dold skavank som gör att jag flyr hals över huvud till något annat boende? Fan, jag vet inte ens om jag kommer få vara kvar efter provanställningen så det känns alltid väldigt onödigt att göra mig ett hem innan jag vet om det är lönt det. Jag håller min distans, letar mig inte runt alltför mycket i staden och åker hem ett antal helger för att umgås med mina vänner och familj.

För visst är jag sjuk av hemlängtan även om det nu har veknat till en dov klump i magen som bara kommer upp när jag ska åka hem på söndagarna. Att ständigt behöva minutiöst planera in helgerna för att hinna med allt innan det är dags att åka igen. Jag saknar att kunna sitta hemma hos Helena och drälla i hennes soffa utan att behöva titta på klockan för att hinna med nästa stopp på resan. Därför måste jag lugna ner mig och landa ett par helger för snart kommer jag faktiskt stressa ihjäl mig på min lediga tid och inte på grund av mitt arbete som visserligen är slitsamt men inte på samma sätt.

Något jag verkligen längtar efter är att ha en riktigt lång period hemma, att kunna drälla en söndag kväll utan att behöva tänka att jag måste slänga mig i bilen så jag inte kommer hem mitt i natten, att verkligen bara kunna finnas till och dega.

Men, men. Det blir väl bättre.

Taget från metro.se:

"Allt från den bakåtkammade frisyren till de båda unga männens musiksmak knyter ihop dem.

På en webbsida listade Auvinen bland andra de tyska industrirockbanden banden Rammstein och Eisbrecher som sina favoriter.

På Youtube listar Matti Juhani Saari just Eisbrecher och Rammstein som sina favoritband. Jokela-skytten var också en beundrare av våldsamma skräckfilmer, precis som Matti Juhani Saari."

Attans. Detta betyder att jag kommer skjuta ner en skola under min livstid alltså? Jag tycker om skräckfilmer, tycker om Rammstein och dessutom så spelade jag mycket Doom II och jag spelar rollspel då och då.

Herregud, lås in era barn för snart kommer jag och skjuter ihjäl dem!


...jag måste bara göra ett klipp och lägga in på youtube först.

Jag struntar faktiskt fullkomligt i allt det som jag vet, för om jag lyssnade på fakta så skulle jag ju uppenbarligen inte ha gjort något av det som jag gjort senaste året ändå. Jag struntar i att en av mina närmare vänner läste lusen av mig en hel kväll tills jag satt och storgrinade i soffhörnet för det kvittar ändå.

Där sitter jag och tittar runt lite på bilddagboken som är ett inferno av alla dessa smala små tonåringar med fluffigt hår och jag gnisslar tänder av avundsjuka.

Varför är de allihop så förbannat djävla smala för? Jag skiter fullständigt i att om jag skulle vara så pass smal att min byststorlek skulle krympa till minimal och jag skulle behöva köpa snobben-bhåar för jag skulle ändå få vara smal. Om jag nu ens kan vara smal, jag är ju fortfarande lång och kläderna skulle troligen fortfarande få köpas i större storlekar för att räcka till i ärm- och benlängd.

Jag skiter fullständigt i att det i slutet skulle betyda näringsbrist, urkalkning av skelettet samt Fan och hans förbaskade moster. Visst, jag har tränat och ätit relativt rätt tidigare men då bodde jag som sagt ihop med någon som hade mer hungerkänslor än vad jag har. Jag vill inte äta hela tiden. Äter jag frukost, lunch och något när jag kommer hem så känns det precis lagom för min hjärna, inget mer jädra småätande. Jag VET att jag  äter för lite, att det betyder att kroppen sätter sig i svältläge och att jag egentligen borde äta mer för att öka förbränningen så småningom men jag vill inte.

Mat är inte roligt, mat är. Äckligt. Visst, det går bättre för stunden och när man var över hos mamma och åt mat för att fira hennes födelsedag i efterskott så slapp jag att kräkas i smyg för att döva samvetet. Jag slapp stoppa fingrarna i halsen men ändå hålla munnen stängd tills halvsmält mat väller ut i mungiporna så att ingen hör ljud från toaletten. Jag slapp tvätta mig med tvål i hela ansiktet och jag slapp att lukta sur mat om fingrarna och visst var det trevligt för en gångs skull att inte behöva tänka så. Men då skäms jag nästan över att jag ätit så mycket eftersom jag då börjar tänka på att en gång faktiskt ÄR en gång och att börja äta normalt från att ha ätit tämligen lite inte är bra för kroppen vilket betyder att den kommer svampa åt sig allt förbannat fett.

Jag hatar att det oftast står godis på jobbet för jag tycker då att jag faktiskt får äta sådant när jag egentligen borde späka mig själv och enbart äta päron. (visserligen finns det goda päron, men inte de som är i fruktskålen.) Jag hatar de gånger som folk bjuder på frukost och jag skäms över att det är jag som äter mest. Jag skäms ännu mera när jag står där med paprikadoftande fingrar och matrester i toastolen även om det var ett tag sedan nu men samtidigt skäms jag nästan över att det var så längesedan.

Jag skäms även över att skämmas över det. Jag skäms över att tala om det eftersom jag då skäms över att det finns de som kan ta illa upp över att jag klagar över att jag är tjock.

Jag bara skäms. Skäms och skäms. Och äter och äter. För fan, vi lever i framtiden för i helvete! När ska de komma på något annat än all denna djävla mat?! Det skall ätas så fort det är något, det skall fikas, ätas, fikas, ätas, ätas. BLÄ! Och annars kan man ju smyga i sig socker och kalorier genom att dricka saker. Helvete. Förbannade, djävla äckliga mathål!

Jag skäms även över att jag är där mitt i mellan. Att det inte är så allvarligt, att jag klarar mig från ruinens brant. Samtidigt så skäms jag över att jag inte är "stark" nog attha disciplin till att svälta mig till ett streck. Jag saknar den där tiden när ett par stay ups trillade från mina lår för att de var för stora för mig. Jag saknar fanimig att jag tog på mig min röda klänning och det såg ut som ett tält på mig. Det enda jag tänke rpå är den där bilden som det ser ut som om min mage är platt.

Tittar jag ner på min kropp utan att se i en spegel så ser det ganska okej ut. Sedan ser jag foton. Sedan ser jag mig i spegeln och det ser bara så förbannat fel ut. Det är dålig hållning och putmage och jag fattar inte var den kommer ifrån. Jag vill bara krypa in i en sopsäck och kvävas för att slippa tänka på det eller alternativt slå sönder varenda jädra spegel som finns i närheten så jag slipper gå och spegla mig i dem. Fast då finns det ju skyltfönster. Usch.

Nej. Inte är man bra på något. Och sluta himla med ögonen nu, ge mig en lobotomi istället.

Ibland kommer de där anfallen när man kommer fram till att man inte är sexton längre och jag hatar dem.

Som att jag klär mig praktiskt på jobbet alternativt i arbetskläder för att jag inte vill förstöra mina kläder och det är omständigt att gå i kort kjol och åtsittande skor en hel dag på arbetet. Bara de faktumet att jag inte känner mig hemma i sådana kläder jag hade tidigare för att de känns. Fel.

Usch.

Jag vill inte bli tråkig. Visserligen tror jag inte att jag kommer bli tråkig någonsin men det som jag saknar mest är friheten och att det var mindre måsten. Visst, jag skolkade bort hela första året på gymnasiet så att jag fick gå om det men alla de nätterna vi drack te och pratade. Alla långa promenaderna. Skrattattackerna, spontantrillande i diken.

Var är de nu? Försvunna i ett  arbetsschema där man inte kan vara borta utan att få äta upp det trefalt efteråt. Trettiofem djävla mil ifrån och schemaläggande av helger för att hinna med att träffa alla som är i närheten.

Jag tror det var det jag behövde den här helgen när det inte blev lajvande av, vila. Att stressa har jag inga större problem med men jag har inte haft en enda helg för mig själv sedan jag började arbeta och det var skönt att ligga i sängen till fyra på lördagmorgonen och sedan hasa runt i morgonrock till klockan sex för att slutligen hoppa in i duschen. Det var så förbaskat skönt även om det kändes som ett styng av dåligt samvete över allt jag missar.

Usch. Ibland är det väldigt tråkigt att vara vuxen för visst finns det massor av tid fortfarande även när jobbet  är färdigt för dagen men den där slötiden finns inte längre. Det finns tid för mig att träna tre gånger i veckan i teorin bara jag finner ett bra gym men ändå. Då kommer jag vara borta mer än tolv timmar  om dagen hemifrån och all den där avslappningstiden försvinner.

Då vill jag bara vara sexton igen, skolka för att sitta vid en dator, rota bland svarta kläder på Myrornas, dricka te, vandra runt  i Östanjö till småtimmarna, dricka mer te.

Då vill jag verkligen inte vara vuxen.

Jag har vetat om väldigt länge att jag skulle till Ederias kalk och det finns inga ursäkter till att det blev som det blev. Jag har fått länken till sidan för länge sedan men har jag tittat på den mer än några minuter? Nej.

Kläder lyckades jag inte ta med mig eftersom kära far (min säck för lajv bor där) var utomlands och det enda jag hade att uppbringa var ett par trasiga näbbstövlar och lite småskrot. Yvonne var däremot snäll nog att plocka ihop saker för mig med.

Efter att jag slutat jobbet i god tid åkte jag hem för att äta och byta om samt rota fram det jag skulle ha med mig och satte mig sedan i bilen. Resan gick smärtfritt  ända till Skillingaryd. Kartan som fanns på hemsidan för själva området skulle ha visat bättre om den hade ätits upp av en grävling, gått igenom dennes tarmsystem för att sedan smetats ut i en scanner än den som de hade nu. Jag körde vilse. Och körde vilse. Och körde. Vilse.

Sju mil gick åt till att irra runt i området runt Skillingaryd men till slut hittade jag fram och då hade jag åkt runt i cirka en och en halv timma. Det var mörkt, incheckningen hade stängt och lajvet hade börjat. Mottagningen var kass och jag var i upprördhetstillstånd även om det fanns ett antal trevligt folk att prata med på vägen till området.

Ingen lajvgrupp för självklart så var de på området och spelade, inget konstigt i det. Jag vände min tröja bak och fram för att dölja trycket på tshirten, höjde armen i högsta hugg (träningsvärk, aj aj) och gav mig smygandes in på området och skämdes grovt över att gå in med plyschbyxor och ballerinaskor modell rosa i deras värld.

Mörkt. Folk här och var men inga röster jag kände igen och jag ville inte gå alltför långt in på området eftersom jag inte ville förstöra för några andra med min offiga uppenbarelse.

På väg till kanten av området så brast något. Jag fick en tjong för att citera mormor. Jag gick storgråtandes mot bilen, satte mig bakom ratten och åkte hemåt igen. Pratade i telefon i med Yvonne i Skillingaryd som först skällde på mig för att sedan försöka övertala mig men jag hade den där härliga "ingentingbiterpåmigförjagharbestämtmigävenomjagintevetdetsjälv"-känslan. Samtalet bröts, min telefon laddade ur efter kvällens dåliga täckning som uppenbarligen suger rejält på batteriet och jag fortsatte hemåt.

Halvvägs hemma började jag vakna till och bli mig själv efter åtskilliga mil av att koncentrera mig på att inte köra rakt in i ett träd för att slippa allt "elände" och jag undrade vad jag pysslade med. Inget att göra åt längre, bensinpengar redan slängda i sjön och alldeles för långt för att åka tillbaka. Området såg riktigt mysigt ut även om jag blev livrädd av alla seriösa lajvare överallt men det var för sent.

Så nu ska jag sitta och skämmas  lika mycket som jag gjorde när jag svepte ut schackspelet för ett antal år sedan och ingen bättre förklaring har jag än att jag var trött, stressad och bara. Dum i huvudet.

Jag är långsint och det är jag väl medveten om samt att jag ibland inte anstränger mig nämnvärt för att dölja det eller övervinna det.

För varför ska jag förlåta vissa saker?  Vad vinner jag på det? Vad har du att erbjuda mig som jag inte kan få på annat håll? Ingenting.

Absolut ingenting mer än en meningslös kropp som jag kan sparka ur mina aggressioner på.

Jag har genom åren önskat att det kunde finnas en dag som jag skulle kunna gå runt och välla ur mig exakt vad jag tycker och tänker om folk bara för att bryta ner dem för att sedan radera ut minnet hos dem så att enbart jag kan minnas det och jag tror faktiskt inte att jag skulle radera ditt minne den dagen. Visserligen skulle det betyda att jag skulle få arbeta upp ett bra manus så att det blir något att minnas.

Jag vet med mig att även de gånger när jag har försökt övervinna min långsinthet så lyser den igenom så att det är löjligt men det har väl helt enkelt varit att de gånger jag minns det från tidigare erfarenheter så har jag faktisk inte haft någon större önskan att vara speciellt storsint. Det gör mig inte något att den tidigare personen jag tänker på kommer minnas mig som en dramadrottning av astronomiska mått eftersom det var då och nu är nu (samt att den personen är en förbaskat tråkigt PK person numera).

Jag är istället förbaskat glad att det gick som det gick vad i hela friden hade hänt om jag hade fastnat i normalitetens garn? Hur lång tid hade det tagit innan hela min garderob hade bestått av ljusblå jeans och vita meningslösa toppar utan urringning och inte en kort kjol så långt ögat kan nå? Hur långt hade steget varit innan jag hade suttit där och tyckt att Titanic är en förbaskat bra film och att det är ju allt lite extra tokigt av mig att råka rapa bland folk på restaurangen och titta snett på folk som hoppar i vattenpölar när de egentligen borde arbeta på sitt tråkiga arbete och döda allt vad barnasinne heter på insidan.

Det hade gjort mig till en Svensson och jag är så glad att ordet rebound finns där för att förklara mina pinsamma snedsteg. Det gör mig inget att kära Yvonne kommer gnugga "vad var det jag sade?"-frasen i ansiktet på mig resten av livet för jag är GLAD att hon kan säga den. Jag är så förbannat glad. Så innerligt glad att jag lyckades ta mig ur.

Jag tycker inte om att skämmas över att jag råkar prata högt i en mataffär på samma sätt som om pappa hade sagt till mig att jag borde skärpa mig. Jag tycker inte om att känna mig exotisk när jag gör sådant som är vardagsmat bland mina vänner. Jag tycker inte om att somna klockan tio på kvällen och att inte kunna spela DS i sängen. Jag vill inte bli kvävd bara för att jag inte passar in i mallar och planer.

Jag går inte runt och ältar och det må vara slitna ord men, men.

Your loss.


Jag har istället allt kvar och lite till.

Visserligen säger jag inte hela tiden att jag inte är en känslomänniska men jag försöker inbilla mig själv att jag inte är en känslomänniska. Fast jag lurar inte ens mig själv på den punkten.

Det finns de där gångerna då jag önskat att jag inte visste vad känslor var för saker och ting skulle vara så mycket enklare utan dem.

Även om det är samma sak som folk alltid säger om att det måste finnas dåliga dagar för att man ska veta vilka som är bra. Man får väl helt enkelt vara glad över att man har ett helt spektrum av känslor och spiller ut dem överallt. Samtidigt är det ganska störande att inte kunna ta upp viktiga saker utan att det ska finnas risk att ta till lipen. Att dölja känslor? Nix, de som känner mig läser mig som en öppen bok med stora bokstäver gissar jag på.

Som när jag tittade på huset här..  En på jobbet sade att man inte ska visa sig alltför entusiastisk inför något men jag kunde inte låta bli, jag tittade på det och blev exalterad, jag flyttade in saker innan jag visste att jag hade fått det och kunde inte stoppa det för fem öre. För varför skulle jag vilja stoppa att jag tycker om något?

Och visdomsordet för stunden är..

Hoppa i vattenpölar om du vill det, du vet att du kommer tycka om det och byxorna torkar!

Saker flyter på i sin stilla takt. Eller, stilla är väl att ta i men i en takt som jag klarar av.

Däremot är den där känslan i bakgrunden ganska irriterande. Jag börjar bli trött på att hela tiden ha ett snäpp värre av "jag kommer krocka in i bilen!"-känslan när jag kör bil. Visserligen ska man vara medveten om att det faktiskt går att krocka när som helst men det ska inte ta överhanden. Det är svårt att förklara men jag vet att jag inte brukar ha det i bakhuvudet.

Dagen har varit kantad av en nästan konstant känsla av ångest nu. En svag, molande ångest som håller sig så tunn att jag klarar av att hantera allt men det känns bara som om det behövs en droppe till för att börja storgråta över absolut ingenting.

Den känslan har börjat komma lite mer av och till senaste veckorna så jag fick tummen ur och lyckades tjata till mig en telefontid från läkaren i Kumla även om de var motvilliga. Faktiskt känner jag mig inte sugen på att gå till en läkare för att förnya recept när denne inte har en aning om hur jag var innan. Visst, den jag hade tidigare kanske inte minns men han minns nog bättre än en helt ny.

Säg någon som inte mår dåligt nuförtiden. Någon som inte har monster på insidan på ett eller annat sätt, de som man ser demonerna landa vid, de som har skuggor runt sig.

Överallt.

Bara en sådan sak att man inser att man står tre stycken i ett samtal och samtliga tre äter varsin olik medicin för sådana där saker som inte går att ta på.

På ett idiotiskt sätt så kan jag mycket få gånger få den där känslan av att jag bara är en wannabe som vill vara som alla andra bara för att jag har det riktigt lätt jämfört med alla andra. Precis på det sätt som jag så innerligt önskade att jag var åtminstone bisexuell när jag var sexton.

Att inte kunna ta på det. Att inte kunna lyfta på tröjan och visa upp en stor svulst för att visa vad som är fel utan istället behöva sitta och förklara för någon som inte kan titta rakt in i min hjärna för att bestämma åkomman.

Så egentligen skulle man kunna säga att större delen av befolkningen går runt och är förkylda. Fast utan symptom och utan att det smittar.

Nu har jag bott här i huset i ett par veckor och ordningen börjar komma någorlunda till en sorts möblering. Slösandet på Ikea har varit grovt men det känns underbart att bo i ett hus, att ha fyra väggar utan att ha någon på den andra sidan förutom skog eller ett av MINA rum.

Samtidigt är min hemlängtan något som gror hela tiden där i bakgrunden.

Jag har bra folk på arbetet samt en som jag har druckit vin med mitt i veckan vilket brukar kunna grunda för närmare bekantskap än arbetskamrat men min familj är inte här. Mina vänner är inte här.

Mina böcker är inte här och jag saknar dem.

Annars?

Pillerknaprandet har blivit en vana, eller kapslar ska jag väl säga. En kapsel varje morgon för att hålla trollen borta, här räcker det inte med kristet dop inte. De hjälper, tror jag, fast det är svårt att säga eftersom jag inte har något att jämföra med. Har ju ingen aning om hur jag skulle vara utan dem och när jag kan sluta med dem.

Jag var till tandläkaren för några veckor sedan och de sade goda nyheter, inga hål förutom ett liiitet begynnande som inte var någon fara om jag sköter tänderna. Har sytt en LURVIG väska samt ett knalligt orange förkläde och sedan har jag arbetat, åkt karuseller på Liseberg och åkt mycket bil.

Jag har hittat ett drömställe att bo på, nu väntar jag bara på att veta om jag kan flytta in i augusti eller hur det blir.  Att försöka få tag på min "hyresvärd" verkar vara svårt eftersom hon nu inte har varit hemma på två dagar, det kanske är semestertider. Det blir att ta det via telefon förhoppningsvis vilket visserligen passar mig bättre eftersom jag då slipper stå och skämmas över att jag mår dåligt över att bo i en fuktig källare.

Det återstår att se hur fult det blir, förhoppningsvis löper det smidigt.

Huset är en dröm däremot, samt att det går buss en bit ifrån så att jag skulle i princip kunna cykla till en busshållplats och sedan slippa brumma fem mil om dagen.

Jag vill flytta in dit till den första augusti, vill!

Annars? Jobbet är underbart som vanligt, det är slitigt ibland och sturigt ibland men så kommer de där insikterna om att jag faktiskt får betalt för det och då känns det så konstigt för det är ju roligt.

För varje gång jag sätter mig på min plats och tittar på verktygen så är jag hemma. Det är här jag ska vara, bland verktygen, vid handborren, vid gasmunstycket.

Hemma.

För tio år sedan fick jag ett infall och sökte till guldsmedslinjen i Mjölby, varför vet jag inte. Hade aldrig tänkt över att det gick att utbilda sig till det utan helt från det blå sade jag till syokonsulenten att det verkade intressant.

Och här är jag nu. En provanställning på ett halvår på en verkstad. Det är som om det inte är sant, drömmer jag fortfarande? Varje dag hamnar jag i mitt nirvana och även om det finns motgångar då och då så är det så otroligt mycket värt det.

De som känner mig väl vet nog mycket väl hur mitt ansiktsuttryck ser ut vid det här laget så jag tänker inte ens försöka beskriva det.

Fan, jag är en guldsmed.

Jag är en ARBETANDE guldsmed!

Jag har ett förbaskat gesällbrev, jag är en guldsmed och jag arbetar som det!

Då är det helt klart värt att bo i ett råtthål tills vidare.

Jag har bott här i två veckor och fortfarande ser det ut som om jag är nyinflyttad. De viktigaste platserna som kök, dator och säng har små tjusiga gångar mellan kartongerna så att jag kommer åt dem men annars? Inget.

Filmerna är inte upplockade, dvdspelaren är inte ikopplad, eller gamecuben. Betongkrokarna jag så käckt köpte förra måndagen ligger i en påse och inget mer för inte känns det som ett hem nu.

Jag kom hem sent på söndagens kväll och möttes av ett instängt källarrum, inget fel i det kanske men på toaletten så var pappersrullen lockig av fukt. Den där lilla fukten som inte märks av mer än som råkyla. Det är den jag bor med här, varje kväll när jag kryper ner i sängen så måste jag värma upp den med min kroppsvärme för att bli av med kylan som lika gärna skulle kunna vara minimal fukt och jag tycker inte om det.

Som min förra lägenhet, där tog det evigheter innan jag började anse den som mitt hem och det var det som gjorde att jag drog ut på det i det oändliga med att göra den till ett sådant. Så är det här med för det här är ju verkligen inte mitt hem, det är ett mellanläge i väntan på att någon i de här trakterna ska ge upp en lägenhet som magiskt nog ingen annan vill ha så att jag med mina futtiga köpoäng ska kunna få den.

Jobbet är verkligen underbart, jag njuter varje minut även om jag kanske råkar göra bort mig då och då. Arbetet är uppdelat och jag kan nu börja få min egen ordning på saker och ting istället för att trängas med någon annans rutiner och vanor. Verktygen kom idag och det var inte så många som var restade så jag kunde äntligen lämna tillbaka de ihoplånade verktyg mina medarbetare snällt lämnade ifrån sig en stund för att börja slita in mina egna saker.

Så i morgon börjar allvaret, mycket att göra innan onsdagens postning och jag MÅSTE få dem ordnade innan jag åker iväg till sjukhuset hur jag nu ska kunna göra det men det ska nog ordna sig. Fixar jag alla reparationer imorgon så är det "bara" att skriva ut följesedlar för alla saker, paketera dem och slänga dem i posten. Visserligen finns det ju hjälp att få om jag behöver så det återstår bara sådana där saker som att få tag på butiker där jag hade lite frågetecken, reda ut datum och VILKA saker jag ska göra färdigt och liknande.

Ändå så njuter jag som sagt. Njuter av att arbeta med det jag är utbildad till. Njuter av att faktiskt ha ett jobb som är så bra det kan vara tills det blir en tillsvidareanställning vilket jag hoppas på (även om det betyder att jag inte kommer komma hem på länge) i något som jag är utbildad i, något som är så roligt att jag inte ångrar mig att jag flyttade nästan trettiofem mil enbart för ett jobb till en stad jag bara har barndomsminnen från semestrarna en gång i tiden.

Så om man bortser från en kommande alienborttagning som bara stökar till mitt schema och att jag bor i en fuktig källare femtioelva mil från nära och kära så är jag ändå glad.

Visserligen har jag bara jobbat två veckor men ändå.

Jag står här och plockar sporadiskt in kläder i garderoberna, kommer fram till att jag inte kommer få plats samt funderar på nuvarande situation.

På onsdag ska jag ge mig itu med att döda något och jag har verkligen inte några skuldkänslor. Kanske är jag bara kall när det gäller sådant men det var inte svårt att ge en förklaring till varför jag ska göra som jag bestämt mig.

Overkligheten var total när jag tittade på de där förhatliga två strecken som förklarade att det troligen finns en alien på insidan och det känns tämligen otroligt. Jag önskar bara jag kunde ta itu med det nu på en gång, jag vill få bort eländet ur min kropp.

Jag vet inte om jag ska säga något till kära mor och syster bara för att men det känns tämligen onödigt, den första som fick veta det (förutom den inblandade men det räknas inte) var bästa vännen och det känns som om jag lika gärna kan stanna där.

Äsch, jag skiter faktiskt i vilket. Det är ingen stor sak och så är det med det.

Sängen.

Jag sitter här i röran och har  drabbats av en tillfällig blackout så jag vet inte vad jag ska ta för mig riktigt.

I morgon bär det av.

I morgon är jag skriven på en annan adress.

I morgon är det dagen innan jag börjar jobba i Varberg.

Jag har mest lust att rabbla det där som det första brännoffret i Temple of Doom gör och vagga fram och tillbaka men jag har för mycket att göra men det är så lite plats att jag kommer inte åt att göra det jag ska.

GAH!