Alv

Jag blir så trött på min hjärna, på idealen, på att jag lyssnar på dem. Lyssnar på rösterna jag hör när jag tittar mig i spegeln eller ser ner på mig själv när jag sitter.

I går provade jag en klänning, en vacker klänning jag köpte att ha på Yvonnes födelsedagsfest i våras. Nu kan jag knappt ha den. Då kunde jag dra igen dragkedjan och den satt jättebra, nu stretar tyget.

För en enda gångs skull så var jag övertygad om att tjockkänslan bara var i huvudet, att jag lyckades hålla mig någorlunda i den vikt jag har haft på sistone men icke. Det slutar med att jag stårgråtande sitter på hallgolvet och Andreas försöker att trösta mig med att han tycker att jag är finast. Däremot hör jag inte det, jag försöker lyssna på det men hur ska jag kunna tro på det när min klänning stretar?

Jag hatar att bry mig, jag hatar det. Jag vill inte äta något mer, jag vill leva på dropp och aldrig behöva känna att jag vill äta något för att jag faktiskt har rätt till det.

Och ja, jag VET att det alltid finns någon som skulle döda för min kropp precis som att jag skulle kunna göra detsamma för någon annans. Det är ingen skillnad på hur jag känner ändå.