Alv

Snart är det jul, igen. Julkänslan infinner sig mindre och mindre för varje år känns det som och det känns ännu svårare att få sådana när jag är där jag är. Jag har ingen aning om vad jag ska införskaffa i julklappsväg och jag har inte ork till att komma på något heller. Förhoppningsvis går det att få lite längre avbrott från arbetet så att jag kan vara hemma mer än en knapp helg.

Fast det kan ju inte bli annat än bättre jämfört med förra julafton som nog har varit den sämsta någonsin om man bortser från den som firades i mormors hus. I fjol var jag hemma innan klockan tio och satt gråtandes vid datorn där jag kände mig totalt borttappad. Visserligen var jag inte riktigt på topp i balansen så det kan ju verkligen inte bli annat än bättre. Upprepningar övertygar mig kanske mer.

Nollställning är det som är lättast att förklara nuläget med. Nollställning till allt. Nollställd till faktumet att jag har under minimilön. Nollställd till att jag är så långt hemifrån. Nollställd till att jag inte har något liv förutom att arbeta och sova. Nollställd.

Kära storasyster sade visserligen att det tar ett tag att ställa om sig till att få tid med allt men jag bryr mig inte speciellt nämnvärt för stunden att jag inte har tid med något. Jag har massor jag borde göra men jag kommer aldrig ihåg dem, jag har vänner jag borde prata med men jag glömmer det. Glömmer, sover, arbetar.

Sysselsättning är väl visserligen bra för huvudet, tror jag. Det sysselsätter mig från att göra annat som jag inte borde göra men det hjälper ändå inte. Några gånger har tanken snuddat vid mig att jag skulle vilja prova för att se om det hjälper men det har jag redan försökt. Nollställd.