Tillfälligheter
För någon vecka sedan läste jag på texttv att det hade brutit ut mjältbrand på en gård i Halland och sedan tänkte jag inte mer på det. När sedan Louise pratade om det i förra veckan och att det är en gård i närheten av där hon bor kom jag till insikt om att jag må bo i Halland men ändå så BOR jag inte här. Mina måttstockar om närhet och avstånd rotar sig fortfarande från Örebro även om jag borde ha vant mig av med det vid det här laget. Det har ändå gått ett halvår här och jag är ändå inskriven som hallänning men inte känner jag mig som en sådan.
Varberg är en konstig stad som jag fortfarande knappt har tagit mig runt i för att jag verkligen inte är intresserad av att se mig omkring i den. Dialekten är skum och har smittat mig något men jag tycker fortfarande att stora delar av den så låter folk som de är dumma i huvudet när de pratar. Det är just Tvååker som har fått mig att tycka så och det har väl sina förklaringar helt enkelt. Varberg är inte så dumt i grund och botten men det är ändå inte hemma.
Det kunde ju ha varit så mycket värre, jag tycker om mitt jobb och de jag arbetar med och jag har till och med funnit ett par nya vänner även om jag anser mig som socialt inkompetent. Det tog inte lång tid på arbetet innan jag struntade högaktningsfull i allt vad har med takt och god ton att göra utan släppte alla tyglar lösa för att visa upp mitt rätta jag utan den där tillbakadragna försiktiga hållningen man har först. Vilket verkar ha gått hem uppenbarligen.
Men ändå så är det bara en tidsfråga tills jag flyttar hem igen för här tänker jag absolut inte stadga mig. Andreas är nästintill förbjuden av mig att söka sig neråt hit för jag vill verkligen ha mitt hem där jag anser det vara istället för här. Det är som min trygga hamn som jag kan längta till även om det är bra här med. Hur många år det blir vet jag däremot inte, det beror nog på hur dagsläget på arbete ser ut i Sverige men inte en chans att jag stannar. De som tror att de ska kunna hålla de här meningarna mot mig vet uppenbarligen inte hur inställd ja gär på detta. Bara det att jag låter min bokhylla stå kvar hemma hos kära fader säger en del om de som känner mig däremot, den ska absolut inte komma ner hit för att sedan bara kuskas upp igen när jag tröttnar.
Mitt lilla experiment fortskrider dagen ut och det jag märker av är att jag är snurrig i huvudet och har svårt att koncentrera mig på två saker samtidigt. Jag gissar på att svimfärdig är ett bra ord att beskriva med eftersom det snurrar till lite extra om jag gör hastiga rörelser men förutom det så är det helt okej. Så det blir att ringa idiotvården efter alla helger för att boka en ny tid och se vad de kan komma fram till sedan om hur i hela friden man ska minska en dos utan att sluta tvärt.
Dags för frukost tror jag däremot.
Varberg är en konstig stad som jag fortfarande knappt har tagit mig runt i för att jag verkligen inte är intresserad av att se mig omkring i den. Dialekten är skum och har smittat mig något men jag tycker fortfarande att stora delar av den så låter folk som de är dumma i huvudet när de pratar. Det är just Tvååker som har fått mig att tycka så och det har väl sina förklaringar helt enkelt. Varberg är inte så dumt i grund och botten men det är ändå inte hemma.
Det kunde ju ha varit så mycket värre, jag tycker om mitt jobb och de jag arbetar med och jag har till och med funnit ett par nya vänner även om jag anser mig som socialt inkompetent. Det tog inte lång tid på arbetet innan jag struntade högaktningsfull i allt vad har med takt och god ton att göra utan släppte alla tyglar lösa för att visa upp mitt rätta jag utan den där tillbakadragna försiktiga hållningen man har först. Vilket verkar ha gått hem uppenbarligen.
Men ändå så är det bara en tidsfråga tills jag flyttar hem igen för här tänker jag absolut inte stadga mig. Andreas är nästintill förbjuden av mig att söka sig neråt hit för jag vill verkligen ha mitt hem där jag anser det vara istället för här. Det är som min trygga hamn som jag kan längta till även om det är bra här med. Hur många år det blir vet jag däremot inte, det beror nog på hur dagsläget på arbete ser ut i Sverige men inte en chans att jag stannar. De som tror att de ska kunna hålla de här meningarna mot mig vet uppenbarligen inte hur inställd ja gär på detta. Bara det att jag låter min bokhylla stå kvar hemma hos kära fader säger en del om de som känner mig däremot, den ska absolut inte komma ner hit för att sedan bara kuskas upp igen när jag tröttnar.
Mitt lilla experiment fortskrider dagen ut och det jag märker av är att jag är snurrig i huvudet och har svårt att koncentrera mig på två saker samtidigt. Jag gissar på att svimfärdig är ett bra ord att beskriva med eftersom det snurrar till lite extra om jag gör hastiga rörelser men förutom det så är det helt okej. Så det blir att ringa idiotvården efter alla helger för att boka en ny tid och se vad de kan komma fram till sedan om hur i hela friden man ska minska en dos utan att sluta tvärt.
Dags för frukost tror jag däremot.
Kommentarer
Trackback