Alv

Jag har nyligen börjat inse att jag inte kan gå runt och dölja mig nu när det börjar bli varmt även om jag fortfarande har svårt för det. Istället försöker jag tänka på att jag inte är något speciellt och att alla inte glor enbart på mina armar utan kanske tittar uppe i ansiktet på mig eller liknande.

Och vad händer?

Jag svansar in på Ica för att hämta ett paket och får den där irriterande frågan kastad i ansiktet av en gammal arbetskamrat:
"Vad har du gjort där?" säger hon och tittar ogillande på mina armar och jag börjar generat och undvikande mumla något obestämbart för att slippa gå in på djupare detaljer. Sedan kommer en fråga om det är bättre nu, helt acceptabelt, samt att jag inte ska göra om det vilket är självklart något jag försöker undvika.

Fast jag undrar bara... Vill de ha ett ärligt svar, eller? Det är tämligen uppenbart att jag inte har blivit anfallen av en mordisk lövräfsa och det måste nog mycket till om det är någon som inte känner till självskadegörelse vid det här laget. Jag har väl egentligen inget emot att någon frågar istället för att tissla och tassla men där var jag kund i en affär mitt under blanka dagen med folk runt omkring mig vilket gör att det känns så fel.

Jag är inte en exhibitionist i den benämningen faktiskt utan vill ha ett privatliv samt någon sorts säkerhetssfär på offentliga platser för det där är lika illa ton som om jag skulle stövla fram till en alkoholist och fråga hur det går med drickandet eller fråga någon i rullstol hur de förlorade förmågan att gå.

Nästa gång skall jag fanimig svara så ärligt som går bara för att och blir det en gång efter det så tänker jag ta till lövräfsan.

Bokhyllan är nu nedmonterad, fraktad till pappa, uppmonterad och fullproppad med cirka 99 procent av min boksamling. Aldrig har mitt vardagsrum sett så tomt ut.

Den här veckan ska jag packa ner onödiga köksprylar, rensa kläder, rensa skrivbordet och försöka ta tag i att göra det jag ska göra i arbetsbänken så att jag kan plocka ner den med.

Lördagen tillbringade jag hemma hos kära mor och Åke med god mat och alldeles för mycket vin vilket resulterade i ett styck gråtmild Alv som nästan cyklade i diket på vägen hem för att sedan somna med strumpbyxorna på, nedkräkt handfat och blodiga strumpbyxor.

Visst är det härligt med bakåthopp?

Ska äta frukost nu och försöka komma fram till att jag inte behöver stressa idag utan istället kan försöka göra lite nytta.

Nu känns det så förbannat verkligt, bokhyllan är nedplockad. Min bokhylla, mitt liv, min trygghet. Mina böcker.

På lördag ska jag och storasyster frakta större delen av min samling till pappa där vi ska montera upp hyllan så jag kan fylla den med böcker där eftersom jag inte vill släpa med mig onödigt mycket saker i början när jag flyttar. Jag kommer känna mig totalt ansiktslös utan min bokhylla, måste ta med mig några böcker för att ha något att röra vid så jag inte förlorar mig själv komplett.

Jag vet inte hur länge den kommer få stå där, om den kanske kommer få stå där i minst ett år tills jag hittar en bättre lägenhet som jag vill bo i ett längre tag istället för ett rum i källaren hos en privatperson.

I arton kassar av papper från Ikea och Ica står det som jag anser vara min identitet, mina böcker.

Mindre än en månad kvar och känslan av att stå och titta en Allosaurie i vitögat är sig lik även om jag får hjälp med att inte lösas upp totalt.

Det enda jag har att hänga mig fast vid är just jobbet för jag min bokhylla kommer stå trettiofem mil uppåt i landet där alla mina vänner och min familj är. Absolut inget finns det förutom jobbet dit jag ska och jag är livrädd men samtidigt exalterad över att jag faktiskt gör det, att jag faktiskt håller på att göra något förhastat som jag inte trodde att jag kunde.

Ändå är det bara en sak jag hör min inre barnröst skrika med förfäran:

"Mamma!"

Jag har inte träffat min extrasyster i verkligheten sedan... oktober är det väl nu? Ändå så känns det på något vis som om det var igår vi sågs senast. Allt är som vanligt, så som det ska vara. Visst, samtalen är förändrade, situationerna är kanske förändrade och personerna kan vara förändrade här och var men i grunden är allt sig likt.

Så som det ska vara. Det ska kunna gå lång tid mellan varven men om det är rätt sorts folk så ska allt vara som tidigare utan pinsamma tystnader och liknande.

Ju mer jag träffar mina vänner, desto mer sorgligt känns det att flytta..

Satt hos piskologen i dag och kom fram till att just nu är allt lugnt. Det är som ett stillastående där jag sakta simmar runt i sakta mak, sprutar vatten med munnen och tittar upp på himlen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det eftersom det är ju inte säkert att verkan har satt in totalt men så kommer den där delen av mindervärdeskomplex fram igen.

Den där med värde. Om att jag inte är värd att slösa tid där. Dagens femtio minuter var de längsta på länge och på något sätt så kan jag nästan finna att jag saknar att ha något att vara ledsen över. Ja, för det är ju så förbannat hemskt att vara normal? Fråga mig inte varför.

Det är nog mer de tankar jag har om att om det går över så snabbt så var det inget att ta upp från första början. Det kan inte vara så att ordinationen fungerar? Icke. Det är jag som inbillat mig hela tiden, punkt slut..

Huvudet är i stillestånd också och jag finner inget vettigt att skriva för jag borde börja tänka på att rensa igenom mitt hem vilket i sin tur kommer resultera i ett antal blogginlägg om svunna tider.

Däremot förstår jag inte min bredbandsleverantör som säger sig inte ha någon bindningstid och sedan visar det sig att jag nu kommer ha bredband fram till sista juni. Det är inte vad jag kallar "du kan säga upp ditt abonnemang när du vill".

Ska visa lägenheten för någon tjomme i morgon, återstår att se när han vill ha den om han ens vill ha den för då måste jag ju nästan kräva bredbandspengar hur man nu gör det snyggt eller så skiter jag i att ta upp det. Äsch.

...och så kom det över mig igen.


Tjocknojan.


Jag är tjock, jag är ful och först och främst TJOCK. Med stora bokstäver.


Ser mig i spegeln och kommer fram till att jag fanimig inte ÄR det men ändå så vrålar hjärnan det. Tjock, tjock, tjock. Letar maniskt efter måttbandet och ser att det står på åttio centimeter.

Ångest.

Borde börja träna. Borde sluta äta skräpsaker. Borde sluta äta överhuvudtaget. Borde leva på luft och vatten.

Medicinen som har viktändring som en av biverkningarna. Visst, det kan gå åt båda hållen men det är ju en klassiker att gå upp i vikt av sådana. Det har jag läst, det har jag sett. Jag vill inte.

Varför kan inte jag vara som hon för? Hon är tunn och smal. Så som jag aldrig har varit. Måste jag skaffa barn för det? Hon var smal innan också, även om hon gick upp lite så såg man inte det för hon var ändå smal.


Så då tänker man "Jaha, men om det nu är ett sådant stort problem så sluta att ät onyttiga saker då!" och jag önskar att det var så lätt. Fast jag äter inte så mycket godis och skräp ändå. Visst, sockerfri läsk är dåligt enligt många men det är ju ändå bättre än flytande socker i min värld. Jag vill kunna äta normalt, jag vill kunna få en normal matvana igen utan att få det där förbannade dåliga samvetet hela tiden. När jobbet börjar så kommer jag behöva göra matlåda. Jag hatar att göra matlådor. Jag hatar att äta bland folk sådär när jag inte vill äta. Jag hatar att äta på bestämda tider om det inte är på mina villkor eller om det är bestämt innan, eller om jag inte är hungrig.

Jag hatar att stoppa saker i munnen, tugga och svälja i förebyggande syfte för det heter ju att man ska äta INNAN man är hungrig.

Blä.

Min syster sade för ett bra tag sedan när jag i min bitterhet svor om att man inte får några förändringar om man håller käften att man numera är vuxen och inte kan förlita sig på att andra säger åt mig hur jag ska vara.

Visst, så är det förvisso men så har vi det där med att vara hemmablind också. Det är svårt att se alla sina brister och ibland kanske brist på uppfostran för att man har vant sig vid dem. Samt, har ingen sagt något tidigare, hur ska man då veta att någon tar illa upp?

Nu låter det väl som att jag är i totalt brist på uppfostran men så är inte fallet. Jag är mycket väl medveten om ett par av mina mindre smickrande egenskaper men jag har inte tänkt speciellt på att ändra på dem eftersom ingen av mina vänner verkar tycka att de har varit någon större sak. Jag har minskat på vissa uttalanden efter onda blickar från min syster och liknande men som sagt, det hade jag ju inte gjort om hon inte hade gjort mig uppmärksam på att hon störde sig.

Var vill jag komma? Jag tror inte på att man automatiskt måste känna av sig själv så fort man blir vuxen och då kunna märka av när man ska börja ändra sig. Man lever och lär och om ingen säger åt en vad som är fel och man själv inte ser felet i det, vem ska då lära mig?

Alla dessa grupper som inte gör någon nytta, ansiktsboken kryllar av dem. Det senaste tillskottet var "R.I.P Engla" och jag  kände irritationen börja bubbla.

Hon är död, flickor och pojkar. Det blir inte mer liv i liket av henne för att små svennar på Facebook går med i en grupp. Min syster påpekade (eftersom hon oftast brukar tycka att jag är för hård i att döma andra människor) att det kunde agera som ett stöd för familjen som är kvar.

Klart att jag tycker att det är hemskt att någon dör i förtid, särskilt i onödan och för en annan människas händer.

Däremot anser åtminstone jag att det inte gör  någon nytta att gå med i en grupp, vad sägs om att tänka på sina medmänniskor istället? Att inte smyga iväg från en brottsplats om någon blir misshandlad, att stå som vittne ifall någon frågar, att ringa polisen istället för att sjunka ihop och låtsas som om det regnar. Att börja stå upp mot de som gör fel!

Jag är precis lika feg som alla andra och jag skäms något grovt för det. Många gånger har jag önskat att jag har kunnat fräsa ifrån och sagt till ongadjävlar som har betett sig illa mot någon annan eller istället för att titta åt andra hållet när det ligger en a-lagare på marken hjälpt honom upp ifall det har behövts.

Fast det är ju självklart, det är ju lättare att knattra på ett smutsigt tangentbord istället för att ge sig in i smutsen ibland. Självklart.

Det känns inte som om det är på riktigt, allt måste bara vara en dröm. Det är inte jag som sitter där och ringer runt till hyresvärdar med artig röst, det är inte jag som mailar och känner mig tjatig för att det går långsamt, det är inte jag som sitter där och gråter ögonen ur mig inför en främmande människa för att få hjälp, det är inte jag som gör något av allt det här.

Jag är bara ett skal som står upp, som rör sig lite då och då för att ingen ska tro att döden har infunnit sig.

Farbror doktorn undrade om det gick att skjuta lite på det eventuella datumet (jag har i skrivande stund inte fått något startdatum även om jag har frågat) för att det ska finnas tid till en enda chans att träffa rätt. Jag har inga drömmar med enhörningar i kanterna om att det här ska lösa något men kanske kan jag lura min hjärna till att det kommer göra det så att jag slutar tänka fel.

Att sitta och svara på standardfrågan "tänker du mycket på döden?" kändes väldigt klichéartat och det svar jag lade på det vet jag knappt om det gick att få en mening i. Jag sade flera gånger att jag var rädd för att de inte skulle förstå vad jag menar, om och om igen sade jag att jag verkligen inte hoppas att det låter som att allt är bra. Fast kanske lät till och med de sakerna bara så i mitt huvud, egentligen satt jag nog bara där och sade till farbror doktorn att det var så bra så. Bara en liten rutinkoll.

Det är svårt att be om hjälp när jag så aktivt motarbetar det utan att själv märka det. Jag TROR att jag sitter och vrålar "Hjälp mig innan jag går under!" men något i mitt huvud får kortslutning och förvränger orden som kommer ut även om jag fortfarande hör den rätta versionen i mina öron.

Jag hoppas innerligt på den gula lappen, jag skulle kunna göra nästintill vad som helst bara det hjälper. Om de skulle säga att jag blir bra igen av att hoppa på ett ben så fort jag ska gå in i köket så skulle jag göra det. Jag är dum(?) nog att tro att vården faktiskt finns där för att hjälpa till. Den måste finnas där för att hjälpa till, jag vill inte göra den där svängningen på ratten, jag vill inte söka den där informationen, jag vill inte slänga på luren i örat på sådana som inte förtjänar det då, jag vill bli mig själv igen.

Om jag nu kommer ihåg hur hon var, utåt är jag troligen den samma för masken sitter alltför bra ibland. Att höra min storasyster bli förvånad över det jag berättar är svårt att ta för jag trodde inte att jag dolde det. Jag trodde verkligen inte det.

För mig är författare något stort, något magiskt. Jag har länge haft en mindre dröm om att kunna samla mig nog att skriva något men det känns ganska meningslöst.

För det är överdos på allt numera. De som inte får rätt reklam ligger snabbt i realådan medan sådana som Guillou sopar mattan med dem. Vill ingen ge ut dina böcker så kan du göra det själv och där gäller det också reklam.

Alla är vi horor.

Vi bloggar, vi tar kort, vi skriver, vi ritar saker, vi skapar, vi blöder rakt ut i ingendjävlating för inget. För det är överdos. Inget är värt något längre.


Vill man få några sekunder av rampljus kan man lika gärna gå och suga av väl vald kändis. Den ena vinner njutning, den andra vinner rampljus och en bukfylla.

I slutet så spelar det ingen roll vad man än gör om man inte har pengar, kontakter i det brottsliga skiktet eller bara struntar i att bry sig.

Kronofogdekarusellen har nått sitt slut och håller sakta på att stanna helt och jag kan inget annat göra än att tacka och bocka till hyresbolagets erbjudande om att de fryser räntekostnaderna om jag betalar tusen kronor i månaden tills skulden är betald.

Det betyder sexton månader av skuldbetalning.

Sexton månader.

Och han slipper undan.

Det är så förbannat djävla orättvist för i slutet går det inte att säga annat än att jag skrev på ett papper och sedan blir kallad idiot. Jag kan inte ta det till domstol själv för jag har inte råd och det står ord mot ord. Visst, jag kan ringa en advokat igen men vad är meningen? Han slipper fri och jag står med skägget i brevlådan. Jag kan inget göra och jag vågar knappt ta kontakt med honom för enligt advokaten jag har talat med tidigare så är det enda jag kan göra är att säga till honom att han ska betala av sin skuld.

Hur troligt är det?

Jag kan bara hoppas på att hyresbolaget kommer gå vidare och representanten för det sade att om jag hade hört av mig tidigare så hade det kunnat lösas utan tingsrätt.

Lätt att säga när jag knappt visste vad jag gjorde, jag bara följde de råd jag hade fått och jag visste knappt att det var emot dem jag började överklaga mot förrän det var dags att ta sig till tingsrätten.

En vilt främmande gubbe som finner ett nöje i att titta på förhandlingar satt i salen och kan nu glädja sig med att se mig storgråta även fast jag försökte hålla mig  kall, proper och efter blanketterna. Visst, det är inte jag som kommer behöva betala allt det här men det är så förbannat irriterande ändå.


Ja, ja.

Det kunde väl ha gått värre, de kunde ju ha försökt avrätta mig.  Fast, det låter faktiskt trevligare.

Ju mer jag läser om halal och kosher desto mer fientligt inställd blir jag. Argumenten som går något i stil med "det är bättre att skära halsen av djuren, det bara ser läskigt ut för den som inte kan något" gör mig rosenrasande.

För tänk över en sak.

Om du fick välja att få halsen avskuren eller att få en kula genom skallen, vad skulle du välja? Det är ju inte som att de kan prova sig fram om det verkligen inte gör ont, vad har de källor på det?! Vad gör deras relation till deras gud bättre om de skär halsen av djuret när de är vid medvetande?

Det börjar så bra i reglerna. Var snäll mot djuret medan det lever, låt det inte se något annat djur dödas, skär halsen av det i ett snitt men skär inte av ryggmärgen. Finn ett fel i den meningen förutom en dålig meningsuppbyggnad.

Jag tror inte att jag kommer brinna i helvetet för att jag äter mitt kött från en ko som har blivit skjuten med slaktmask först. Jag tror inte att någon kommer till helvetet för att de vänder kycklingen upp och ned, läser ritualer över den och sedan skär strupen av den. Om det nu finns ett helvete och en himmel så tror jag nog att de kommer gå igenom vilka handlingar man har gjort och djurplågeri är inte en så bra sak.

Ja, jag har inte några källor eller hänvisningar här men jag skiter fullständigt i om andra tycker annorlunda än mig på den här frågan. Visst, folk får ha den tro de vill men att kalla det att glömma bort minoriteter är rakt av löjligt. Ska vi ha barnbordeller i Stockholm så torskarna slipper åka till Thailand?

Som jag läste en kommentar till en sak på tjuvtittat.se som jag inte riktigt kommer ihåg ordagrant men den smarte herren sade något liknande "Ta seden dit man kommer? Jag förväntar mig inte att jag ska kunna beställa fläskfilé från en skjuten gris om jag åker till ett muslimskt land." vilket det ligger mycket i.

Nej, det betyder inte att de automagiskt måste bli kristna.

Att sedan ursäkta med att det är bättre att Sverige tillåter religiös slakt för att djuren ska få det bra under tiden istället för att importera köttet utomlands ifrån där man inte vet hur djuren har levt är ännu löjligare.

Sedan har vi vegetarianerna.. Herredjävlaguddomar.. "SLAKT ÄR SLAKT VAD DET ÄN ÄÄÄÄR!" kan man likna med att ett brott är ett brott vad det än är, dödstraff för skattefiffel! Det är inte många köttätare som försöker tvinga vegetarianer till att ändra sig utan ofta så kontrar de med "kött är gött" bara för att de blir irriterade på att få höra att man är dum och outbildad för att man äter kött. Att om man äter kött så ska man godta att djuren lider över hela världen och fraktas långa sträckor.

ELLER så kan man se till att äta måttligt med kött (jag tror inte morötter är bra heller om man bara äter sådant och jag har för mig att jag läst något om att sojabönor är giftiga. Något med tofu var det, minns inte.) som kommer från Sverige för att på så vis vara duktig. Att ta ekologiskt behöver inte vara speciellt bra heller om det transporteras långt för helvete.

Internet är till större delen en plåga och jag återgår till den klassiska tanken som kommer alltmer ju äldre man blir.

Det var bättre förr.

Vilket i sig inte är sanning men det är inte lögn heller.

Jag är förbaskat glad över att jag har den ålder jag har nu för det är hemskt mycket som har ändrat sig på tio år. Ta bara en sådan sak som att när jag var sexton så var det hysteriskt enkelt att sticka ut och synas (den tonåring som inte vill göra det är dum i huvudet) än vad det är nu. Då gick jag och vännerna runt på Myrornas och botaniserade, köpte skinnrockar och alla kläder som var svarta även om de kanske inte alltid var speciellt snygga. Bara de var svarta. Jag hade en mörkbrun skinnrock vilket var ganska pinsamt men det var ändå en skinnrock. Svart skinnrock med färgat foder var bättre och en DAMrock var det mest ultimata. En figursydd svart damskinnrock med färgat foder var (och är fortfarande) drömmen i kläder. Jag var en av tre pers på hela Alléskolan som jag såg med skinnrock, jag hade svarta kläder, svarta (för stora kängor, Myrornas har inte stor valmöjlighet) med klackar och jag var någon.

Nu?

Nu shoppar småkidsen på internet, på Odiumclothing, Saturn Return och alla andra ställen. Jag förstår inte var de får pengarna ifrån och det krävs HUTLÖSA summor för att det verkligen ska synas. Jag ser tillbaka på min tonårstid och känner mig nöjd med den även om den tonade av efter ett tag på grund just av det. Det var liksom ingen idé att anstränga sig för jag hade inte pengar nog, största inköpet jag har gjort var Dr Martenskängor och sedan ett par Get a grip. De senare är inte ens speciellt mycket använda för att det inte är bekvämt och för att jag känner mig för okvinnlig med dem knutna men att ha dem uppsnörda betyder grus i skorna.

De dagar jag plockar på mig vad som finns i garderoben och traskar ut bland folk så syns jag inte ens för att det finns för stort utbud, det är för lätt. Jag bör nog gå naken eller klä mig enbart i vitt för att vara någon om jag skulle känna för det. Hade jag kommit vandrandes i mina hysteriska pyjamasbyxor, röd omlottkjol med solar på, svart kort klänning, röd bikiniöverdel ovanpå klänningen, antenner samt en rosa kaninryggsäck hade troligen ingen höjt på ögonen men på min tid (ett uttryck jag använder med hatkärlek) så fick jag en hel skolklass att hänga ut genom ett fönster och sjunga Space invaders efter mig och jag njöt av varje sekund.

Nu går det ett dussin alternativa på en alternativ för tio år sedan. För tio år sedan kände man troligen igen alla de som var svartrockare eller metallare men nu så kan det lika gärna vara lilla blonda Lisa i ett par lackkängor som hennes pappa köpt.

Jag orkar inte klä mig riktigt alternativt längre för vad är meningen? Jag kommer inte upp i samma klass som alla småtrollen för att jag inte finner det smart att punga ut alla dessa pengar och istället så gör jag så som många borde göra; klä sig i det som man trivs i. Ändå har jag en inrotad skam i mig när jag tar på mig mina mörkblå jeans även om jag försöker intala mig i att de näästan är svarta (vem försöker jag lura) och försöket att väga upp dem med en rolig tröja får mig bara att vilja vråla "Wimps and posers leave the hall!".

Bara en sådan sak som att man var lite skum som satt vid internet.. Alla har Helgon, Lunarstorm och liknande numera. När jag började med det så var vi inte så många och det var en viss sorts folk som satt där och häckade vid datorerna.

Those were the days...


/end tantgnäll

Jag är nog en av de stökigaste pedanterna jag känner och jag känner mig långt ifrån den tonåring som jagade  min bästa vän med dammsugare för att hon drog in grus i sina blöta byxor.

Det är en anledning till att jag aldrig kommer vilja ha djur igen. Jag orkar inte ha något som stökar till som inte är jag för det är bara ett onödigt irritationsmoment. Hår som letar sig in ÖVERALLT och ett golv som alltid kommer behöva dammsugas, vissa sorters textilier som inte kommer kunna finnas i hemmet för att de kommer dra åt sig allt som finns.

Djur är härliga saker.. ...i någon annans hem. Jag har inget emot att bli lite luddig av att vältra mig i någon annans soffa eller för att jag begraver ansiktet i pälsen på djuret i fråga men hemma hos mig? Nej. Djur i bur är en underbar uppfinning, de stökar ner på en mindre yta som går att kontrollera bättre än ett frigående djur men på samma gång så är det inte ofta som de har lika stor personlighet och visst kan jag sakna att inte ha en katt som hoppar upp i knät på mig men suget är inte så stort.

Jag tycker om djur, de jag känner det vill säga. Annars är jag tämligen rädd för hundar och ett besök i höstas hos en resulterade i hjärtklappning av att höra husets herre säga: "Gå rakt in och bry er inte om dem!" vilket jag inte tolkar på rätt sätt. Hundar är läskiga. Hundar är även äckliga. De nosar och äter på allt äckligt, de luktar illa när de blir blöta, de luktar illa ur munnen om de har ätit fel saker och de har inte samma renlighet som katter. Jag hatar när en hund kommer och svansar runt mig för att trycka bakdelen emot mig för det enda jag kan tänka är: "BAJS! BAJS! BAAAJS!"

Samma med katter. De är visserligen renliga men efter att fått reda på att gravida ska undvika att tömma kattlådor på grund av allt snusk i dem så blev det ännu värre. Däremot har jag lättare att en katt vänder rumpan mot ansiktet på mig för att de är oftast rena. Förutom tjocka katter. Och katter med lång päls.

Jag vill ha en nakenkatt, ultimata renligheten.

Ibland blir jag nojig av att gå på ett ställe där jag vet att en hund har suttit för att jag bara tänker bakterier och snusk men tack och lov är det inte så ofta.

Fast visst är det ironiskt att mitt hem inte är fläckfritt längre? Hah.

Bamse är däremot en exceptionell hund, även om ägaren vet hur jag låter ibland och gnäller om den. Bamse är bra. Och Murkla. Och Penny. Och katten som höll till vid backen mot Kungsberg. Och några andra.

Jag är mest bara besviken. Besviken av att jag känner mig ganska ratad. Inte ett ljud om kommande framtiden. Inte ett pip ens och jag VET att den informationen har kommit ut.

Visst, jag skulle i princip kunna fråga rakt ut men jag orkar inte för det bedyras bara motsatsen och det känns ganska fånigt då. Men det är klart som fan att det svider till att se att det går bra att göra ljud från sig till annat håll men inte hitåt så jag har säkerligen gjort något fel eller liknande.

Det är väl bara i mitt huvud. Kanske är jag som är självupptagen som tycker att det är en ganska stor sak men jag vet inte. Det är väl mer att det är vanligt folkvett så jag får väl bara släppa eländet nu.

Det är farligt att ge sig in i virrvarret av bloggar där ute, jag är tämligen oskuld i den världen eftersom jag vet att den här bara läses av en handfull folk som kallas vänner och några till som verkar ha letat sig hit för att stanna vilket uppskattas också. Att bli sågad i någon annans blogg i kommentarerna var ganska intressant vilket inte ger chans till att svara till rätt person eftersom det bara betyder att ägaren till den får läsa och det är ju inte dit den ska riktas. Så för att avreagera mig i brist på annat så kan jag ta itu med det här istället.

Det handlar om en annan persons blogg, denna person (jag är duktig och lägger inte ut namn för orka) har en blogg som uppenbarligen många verkar följa även om jag inte kommer vara en av dem. Visst, det är underhållande att titta på kläder som är riktigt hemska men på sätt och vis passar på bäraren. Däremot är det så förbaskat IRONISKT att de som försöker sätta ned foten alltid är den sorten som kan och orkar med det. Vad är det för skillnad att en yngre hona går från underviktig till normalviktig? Det är en bedrift att gå upp femton kilo på pin kiv men det är ändå inget som berör mig, hon är ändå smal och ger ingen skillnad i min värld. Är det meningen att jag ska bli imponerad av det? Jag är imponerad av det till viss del för alla har komplex och att gå upp så mycket skulle åtminstone inte jag klara av.

Men det är just det. Det är ingen skillnad. Skulle till exempel jag gå upp femton kilo på pin kiv skulle det kanske vara mer intressant om jag vore en mediaperson för då skulle det synas rejält. På honan det berör kan jag knappt se någon skillnad om jag så tittar på två olika bilder bredvid varandra beroende på de konstiga modellvinklarna. Skulle däremot jag börja pumpa ut bilder på mig själv efter att ha gått upp femton kilo skulle det troligen benämnas som "hälsovådligt", "äckligt" och "patetiskt" gissar jag på. Det är inte samma sak helt enkelt. Finns det några större damer ute i kändisvärlden? Inte många för de tunnar snabbt ut. Det finns ett par få här och var men de är i sådant underläge och får troligen ta skit både här och där vilket är sorgligt.

Vilket då för mig till svaret som blev riktat till mig och jag har inte för vana att föra diskussioner i någon annans blogg om det inte är ägaren till bloggen som är involverad i diskussionen. (Jag tycker inte riktigt om ordet blogg och det ser förbannat fånigt ut att använda det så ofta.)

"Postat av: Theresa

Alv: HAHAHA! Det märks att du inte alls läst Hannas blogg. Hon är inte en smal tjej som skriver typ "Titta ni är alla dumma i huvudet som bantar jag äter minsan vad jag vill!" som du vill få det till. Hon pratar ju om att det är SJUKT att man MÅSTE vara smal för att anses snygg. Hon berättar ju även om att hon själv haft ätstörningar, vägt mycket och vägt lite, samt att hon aktivt valde att gå upp i vikt sedan för att folk ville väga lika lite som henne.

Du hatar henne ju uppenbarligen enbart av princip! För om du tycker att hon är en skit som kritiserar samhället, berättar om sina tidigre problem osv. så är det ju ENBART konstigt.

Försök att läsa mer än EN rad och sedan bestämma dig. Man behöver inte läsa ett skit MELLAN raderna, men du läser ju uppenbarligen INGET ALLS. Kul för dig att välja att hata av princip, men utred dina egna jävla problem istället för att anklaga Hanna som gör ett grymt jobb för saker som du hittat på i DIN EGEN LILLA VÄRLD!"

Det var inte riktigt den uppfattningen jag fick av att det skulle vara en smal hona som kan äta vad hon vill utan mer att det inte rör mig i ryggen eftersom det är lika svårt att ta till sig som om en frisk människa med två ben ska tycka synd om amputerade i dagens samhälle. Det ger liksom inte lika stor "schvung" i argumenten då.

Hmm.. Vad jag vet så kritiserar jag samhället ganska rejält också men inte genom att visa upp dagens outfit, alla har vi våra sätt och fungerar det så visst. Principer är roliga och jag tycker illa om de flesta jag inte känner tills de ger mig en anledning att tycka om dem. Läste många, många rader och det var inte mycket som var speciellt utstickande. Visst, lite inlägg om att det skulle vara ett program om utseende eller liknande men det var inte så mycket mer med det eftersom det är svårt att fastna vid det med alla kläder runt omkring.

Hatar är ett lite väl starkt ord och jag tar nog mer mest att jag bara inte bryr mig. Det finns många bloggar, det finns många ungdomstidningar och vem kommer komma ihåg de där om ett antal år? William Shakespeare är odödlig men en modebloggare går i princip att skjuta av och det växer upp tio stycken i resterna av den första.

Fast visst är det bra att någon orkar engagera sig, uppenbarligen blir fler inspirerade medan jag bara tittar på kläder som jag inte skulle kunna ha eftersom jag inte har den storleken som kläderna har. Gör liksom ingen skillnad.

Fast jag får tacka fröken Theresa för att jag fick en anledning att kräkas ur mig massor med ord åtminstone. Det uppskattas verkligen. =)

Däremot ska jag påpeka att jag faktiskt har läst ett antal inlägg i bloggen och tänker läsa mer för att kalla mig okunnig, det gillar jag inte. Men är det verkligen meningen att jag måste läsa igenom flera månader av inlägg för att hitta styrkan? Den borde sparka mig i ansiktet vid det första jag läser och jag ska inte behöva leta reda på det.

Den där reklamen med en hane som skäller ut resten av familjen över att de har lampan tänd eller liknande för att sedan krypa ner i ett varmt bad med vattenkranen sprutandes på max. Dubbelmoral.

Samma som "Herregud vad världen är hemsk och att alla tror att man måste gå ner i vikt för att vara vacker!" när personen fortfarande inte har något problem med vikten. För undervikt är fortfarande aldrig lika jobbigt som övervikt. De små tomtarna kan klaga på att de måste handla på barnavdelningen när jag skulle kunna DÖDA för att få handla där ibland när det finns så mycket fina kläder. Det är aldrig lika illa som övervikt.

Sedan kan säkerligen jag anses att inneha samma dubbelmoral men i min hjärna ser jag ut som Oprah Winfrey i en av de dåliga perioderna och inte blir det bättre av att kläderna minskar i storlekarna vilket gör att jag måste köpa större och större storlekar. Eller att de tror att ju större storlekarna är, desto kortare är alla.

Jag tror inte på att en hona är stark i modevärlden för att hon går upp ett antal (visserligen imponerande antal kilon men ändå) storlekar när honan fortfarande kan gömma sig bakom en lyktstolpe. Lägg sedan till att det måste vara förbaskat praktiskt att ha problem med kroppen som gör att det är svårt att gå upp i vikt så är det ännu mer irriterande att ta emot. Jag skulle tro mer på det om det var någon kurvig hona som faktiskt HAR svårt att  få på sig alla kläderna ute i kläderna men som är förbannat snygg ändå och som vågar stå för det men varenda gång man ser någon fotomodell med mer former än en tandpetare så förvrängs de snabbt.

Ta Sophie Dahl till exempel för de som minns henne. Hon var underklädesmodell för H&M eller liknande och var så tjusig att man ville äta henne med sked. Hur ser hon ut nu? Som ett hysteriskt missfoster men hon är ju smal och då är hon ju frisk och sund även om hon ser ut att ha fått diagnos i någon monstruös cancer.

Eller som att så fort någon har lite övervikt så rackas de ner på så fort omvärlden får chansen. Någon som vann American Idol, vad hon nu hette, nosade jag bara lite på via google för många månader sedan och självklart så var det inte vackra saker i kommentarerna.

Fast visserligen klagas det överallt, jag klagar på saker som egentligen inte har någon mening alls och folk startar hatinternetsidor över knarkande sångerskor och rackar ner på småflickor som har sångröst som är tusen gånger bättre än min men hon hade ju fula kläder på sig.

Alla dessa förändringar som behövs kommer aldrig att ske. Vad jag såg på något program så skulle en kändis behöva dö av självsvält för att det skulle hända något men jag vet att det enda jag skulle tänka då är att hon klantade sig och att jag inte kommer falla i den fällan. Något klipp på youtube var riktigt underhållande angående kändisar, thinspiration och den "kurviga kvinnan" där de kallade Salma Hayek och Catherine Zeta Jones för "riktiga kvinnor". Sedan slussade de vidare till männen och påstod att det är bara de "riktiga kvinnorna" som får de vackra männen och en bild på den där fotbollsnissen.. David Beckham rullade förbi i rutan. Tillsammans med sin "riktiga kvinna" (?). Den forna medlemmen i Spice Girls som ser ut som Hej kom och hjälp mig mestadels.

En kommentar i den där bloggen skrämde mig en aning också eftersom den gick ut på att vissa saker ser bättre ut på smala honor. Kommenteraren var däremot snabb med att rätta sig med att de tjockare kan klä sig snyggt också vilket bara fick mig att tänka på kamouflage och freudianska felsägningar.

Usch. Världen borde bli blind för jag tror fortfarande på att det är roligare att klämma på en kropp med former än systrarna Olsen.

...samt att klämma på systrarna Olsen nog är hälsovådligt för både psyket och kroppen. Man kan nog skära sig rejält på ett utstickande revben.