Alv

Min syster sade för ett bra tag sedan när jag i min bitterhet svor om att man inte får några förändringar om man håller käften att man numera är vuxen och inte kan förlita sig på att andra säger åt mig hur jag ska vara.

Visst, så är det förvisso men så har vi det där med att vara hemmablind också. Det är svårt att se alla sina brister och ibland kanske brist på uppfostran för att man har vant sig vid dem. Samt, har ingen sagt något tidigare, hur ska man då veta att någon tar illa upp?

Nu låter det väl som att jag är i totalt brist på uppfostran men så är inte fallet. Jag är mycket väl medveten om ett par av mina mindre smickrande egenskaper men jag har inte tänkt speciellt på att ändra på dem eftersom ingen av mina vänner verkar tycka att de har varit någon större sak. Jag har minskat på vissa uttalanden efter onda blickar från min syster och liknande men som sagt, det hade jag ju inte gjort om hon inte hade gjort mig uppmärksam på att hon störde sig.

Var vill jag komma? Jag tror inte på att man automatiskt måste känna av sig själv så fort man blir vuxen och då kunna märka av när man ska börja ändra sig. Man lever och lär och om ingen säger åt en vad som är fel och man själv inte ser felet i det, vem ska då lära mig?