Alv

Nu känns det så förbannat verkligt, bokhyllan är nedplockad. Min bokhylla, mitt liv, min trygghet. Mina böcker.

På lördag ska jag och storasyster frakta större delen av min samling till pappa där vi ska montera upp hyllan så jag kan fylla den med böcker där eftersom jag inte vill släpa med mig onödigt mycket saker i början när jag flyttar. Jag kommer känna mig totalt ansiktslös utan min bokhylla, måste ta med mig några böcker för att ha något att röra vid så jag inte förlorar mig själv komplett.

Jag vet inte hur länge den kommer få stå där, om den kanske kommer få stå där i minst ett år tills jag hittar en bättre lägenhet som jag vill bo i ett längre tag istället för ett rum i källaren hos en privatperson.

I arton kassar av papper från Ikea och Ica står det som jag anser vara min identitet, mina böcker.

Mindre än en månad kvar och känslan av att stå och titta en Allosaurie i vitögat är sig lik även om jag får hjälp med att inte lösas upp totalt.

Det enda jag har att hänga mig fast vid är just jobbet för jag min bokhylla kommer stå trettiofem mil uppåt i landet där alla mina vänner och min familj är. Absolut inget finns det förutom jobbet dit jag ska och jag är livrädd men samtidigt exalterad över att jag faktiskt gör det, att jag faktiskt håller på att göra något förhastat som jag inte trodde att jag kunde.

Ändå är det bara en sak jag hör min inre barnröst skrika med förfäran:

"Mamma!"