Höstlöv i vinden
Det känns inte som om det är på riktigt, allt måste bara vara en dröm. Det är inte jag som sitter där och ringer runt till hyresvärdar med artig röst, det är inte jag som mailar och känner mig tjatig för att det går långsamt, det är inte jag som sitter där och gråter ögonen ur mig inför en främmande människa för att få hjälp, det är inte jag som gör något av allt det här.
Jag är bara ett skal som står upp, som rör sig lite då och då för att ingen ska tro att döden har infunnit sig.
Farbror doktorn undrade om det gick att skjuta lite på det eventuella datumet (jag har i skrivande stund inte fått något startdatum även om jag har frågat) för att det ska finnas tid till en enda chans att träffa rätt. Jag har inga drömmar med enhörningar i kanterna om att det här ska lösa något men kanske kan jag lura min hjärna till att det kommer göra det så att jag slutar tänka fel.
Att sitta och svara på standardfrågan "tänker du mycket på döden?" kändes väldigt klichéartat och det svar jag lade på det vet jag knappt om det gick att få en mening i. Jag sade flera gånger att jag var rädd för att de inte skulle förstå vad jag menar, om och om igen sade jag att jag verkligen inte hoppas att det låter som att allt är bra. Fast kanske lät till och med de sakerna bara så i mitt huvud, egentligen satt jag nog bara där och sade till farbror doktorn att det var så bra så. Bara en liten rutinkoll.
Det är svårt att be om hjälp när jag så aktivt motarbetar det utan att själv märka det. Jag TROR att jag sitter och vrålar "Hjälp mig innan jag går under!" men något i mitt huvud får kortslutning och förvränger orden som kommer ut även om jag fortfarande hör den rätta versionen i mina öron.
Jag hoppas innerligt på den gula lappen, jag skulle kunna göra nästintill vad som helst bara det hjälper. Om de skulle säga att jag blir bra igen av att hoppa på ett ben så fort jag ska gå in i köket så skulle jag göra det. Jag är dum(?) nog att tro att vården faktiskt finns där för att hjälpa till. Den måste finnas där för att hjälpa till, jag vill inte göra den där svängningen på ratten, jag vill inte söka den där informationen, jag vill inte slänga på luren i örat på sådana som inte förtjänar det då, jag vill bli mig själv igen.
Om jag nu kommer ihåg hur hon var, utåt är jag troligen den samma för masken sitter alltför bra ibland. Att höra min storasyster bli förvånad över det jag berättar är svårt att ta för jag trodde inte att jag dolde det. Jag trodde verkligen inte det.
Jag är bara ett skal som står upp, som rör sig lite då och då för att ingen ska tro att döden har infunnit sig.
Farbror doktorn undrade om det gick att skjuta lite på det eventuella datumet (jag har i skrivande stund inte fått något startdatum även om jag har frågat) för att det ska finnas tid till en enda chans att träffa rätt. Jag har inga drömmar med enhörningar i kanterna om att det här ska lösa något men kanske kan jag lura min hjärna till att det kommer göra det så att jag slutar tänka fel.
Att sitta och svara på standardfrågan "tänker du mycket på döden?" kändes väldigt klichéartat och det svar jag lade på det vet jag knappt om det gick att få en mening i. Jag sade flera gånger att jag var rädd för att de inte skulle förstå vad jag menar, om och om igen sade jag att jag verkligen inte hoppas att det låter som att allt är bra. Fast kanske lät till och med de sakerna bara så i mitt huvud, egentligen satt jag nog bara där och sade till farbror doktorn att det var så bra så. Bara en liten rutinkoll.
Det är svårt att be om hjälp när jag så aktivt motarbetar det utan att själv märka det. Jag TROR att jag sitter och vrålar "Hjälp mig innan jag går under!" men något i mitt huvud får kortslutning och förvränger orden som kommer ut även om jag fortfarande hör den rätta versionen i mina öron.
Jag hoppas innerligt på den gula lappen, jag skulle kunna göra nästintill vad som helst bara det hjälper. Om de skulle säga att jag blir bra igen av att hoppa på ett ben så fort jag ska gå in i köket så skulle jag göra det. Jag är dum(?) nog att tro att vården faktiskt finns där för att hjälpa till. Den måste finnas där för att hjälpa till, jag vill inte göra den där svängningen på ratten, jag vill inte söka den där informationen, jag vill inte slänga på luren i örat på sådana som inte förtjänar det då, jag vill bli mig själv igen.
Om jag nu kommer ihåg hur hon var, utåt är jag troligen den samma för masken sitter alltför bra ibland. Att höra min storasyster bli förvånad över det jag berättar är svårt att ta för jag trodde inte att jag dolde det. Jag trodde verkligen inte det.
Kommentarer
Trackback