Alv

Det är idiotiskt att lita på någon. Jag ringde för snart en vecka sedan och började undra om de hade slarvat bort anteckningen om att jag hade ringt. Funderade på om det kanske skulle vara något mer som jag skulle ha gjort.

Så ringer det på måndag förmiddag från det där stället och rösten i telefonen säger att det faktiskt hade hamnat i en hög och därför tagit längre tid vilket den bad om ursäkt för.

Okej.. Det var ju roligt. När den sedan fortsätter med att säga att läkaren det handlar om var den där bra jag var hos första gången så önskade jag att jag inte var så förbaskat uppfostrad för ordet "inkompetens" började viska i öronen.
Förseningen kunde jag ju leva med om det inte visade sig att läkaren är en upptagen person och inte har någon tid förrän i maj.

Tack för den.

En av fyrarna raserades just.

Fast visst, som en annan sade när jag beklagade mig att "nu är det ju så och inte mer med det". Humöret börjar svänga lite väl mycket för att vara jag och den senaste månaden har jag slängt på telefonen i örat på den i andra änden cirka tre gånger vilket är tre gånger för mycket för mig. Saker som är totalt logiska gör mig arg, ledsen eller båda delar och de förbannade samtalen räcker inte till. Jag hoppades på att läkartiden kanske skulle kunna göra lite mer nytta innan allt kommer rivas upp till flytten men icke då.

Jag kommer få irra runt som en lämmel tills dess och sedan börja om på ny kula under nya förutsättningar och jag vill fortfarande inte ha den där diskussionen med kommande chef.

En del av mig önskar fortfarande att det här bara är en dröm och jag önskar att jag kanske kunde ha sagt att jag inte kunde börja så tidigt eftersom arbetsförmedlingen uppenbarligen ljuger.