Alv

I slutet så spelar det ingen roll vad man än gör om man inte har pengar, kontakter i det brottsliga skiktet eller bara struntar i att bry sig.

Kronofogdekarusellen har nått sitt slut och håller sakta på att stanna helt och jag kan inget annat göra än att tacka och bocka till hyresbolagets erbjudande om att de fryser räntekostnaderna om jag betalar tusen kronor i månaden tills skulden är betald.

Det betyder sexton månader av skuldbetalning.

Sexton månader.

Och han slipper undan.

Det är så förbannat djävla orättvist för i slutet går det inte att säga annat än att jag skrev på ett papper och sedan blir kallad idiot. Jag kan inte ta det till domstol själv för jag har inte råd och det står ord mot ord. Visst, jag kan ringa en advokat igen men vad är meningen? Han slipper fri och jag står med skägget i brevlådan. Jag kan inget göra och jag vågar knappt ta kontakt med honom för enligt advokaten jag har talat med tidigare så är det enda jag kan göra är att säga till honom att han ska betala av sin skuld.

Hur troligt är det?

Jag kan bara hoppas på att hyresbolaget kommer gå vidare och representanten för det sade att om jag hade hört av mig tidigare så hade det kunnat lösas utan tingsrätt.

Lätt att säga när jag knappt visste vad jag gjorde, jag bara följde de råd jag hade fått och jag visste knappt att det var emot dem jag började överklaga mot förrän det var dags att ta sig till tingsrätten.

En vilt främmande gubbe som finner ett nöje i att titta på förhandlingar satt i salen och kan nu glädja sig med att se mig storgråta även fast jag försökte hålla mig  kall, proper och efter blanketterna. Visst, det är inte jag som kommer behöva betala allt det här men det är så förbannat irriterande ändå.


Ja, ja.

Det kunde väl ha gått värre, de kunde ju ha försökt avrätta mig.  Fast, det låter faktiskt trevligare.