Alv

Jag är långsint och det är jag väl medveten om samt att jag ibland inte anstränger mig nämnvärt för att dölja det eller övervinna det.

För varför ska jag förlåta vissa saker?  Vad vinner jag på det? Vad har du att erbjuda mig som jag inte kan få på annat håll? Ingenting.

Absolut ingenting mer än en meningslös kropp som jag kan sparka ur mina aggressioner på.

Jag har genom åren önskat att det kunde finnas en dag som jag skulle kunna gå runt och välla ur mig exakt vad jag tycker och tänker om folk bara för att bryta ner dem för att sedan radera ut minnet hos dem så att enbart jag kan minnas det och jag tror faktiskt inte att jag skulle radera ditt minne den dagen. Visserligen skulle det betyda att jag skulle få arbeta upp ett bra manus så att det blir något att minnas.

Jag vet med mig att även de gånger när jag har försökt övervinna min långsinthet så lyser den igenom så att det är löjligt men det har väl helt enkelt varit att de gånger jag minns det från tidigare erfarenheter så har jag faktisk inte haft någon större önskan att vara speciellt storsint. Det gör mig inte något att den tidigare personen jag tänker på kommer minnas mig som en dramadrottning av astronomiska mått eftersom det var då och nu är nu (samt att den personen är en förbaskat tråkigt PK person numera).

Jag är istället förbaskat glad att det gick som det gick vad i hela friden hade hänt om jag hade fastnat i normalitetens garn? Hur lång tid hade det tagit innan hela min garderob hade bestått av ljusblå jeans och vita meningslösa toppar utan urringning och inte en kort kjol så långt ögat kan nå? Hur långt hade steget varit innan jag hade suttit där och tyckt att Titanic är en förbaskat bra film och att det är ju allt lite extra tokigt av mig att råka rapa bland folk på restaurangen och titta snett på folk som hoppar i vattenpölar när de egentligen borde arbeta på sitt tråkiga arbete och döda allt vad barnasinne heter på insidan.

Det hade gjort mig till en Svensson och jag är så glad att ordet rebound finns där för att förklara mina pinsamma snedsteg. Det gör mig inget att kära Yvonne kommer gnugga "vad var det jag sade?"-frasen i ansiktet på mig resten av livet för jag är GLAD att hon kan säga den. Jag är så förbannat glad. Så innerligt glad att jag lyckades ta mig ur.

Jag tycker inte om att skämmas över att jag råkar prata högt i en mataffär på samma sätt som om pappa hade sagt till mig att jag borde skärpa mig. Jag tycker inte om att känna mig exotisk när jag gör sådant som är vardagsmat bland mina vänner. Jag tycker inte om att somna klockan tio på kvällen och att inte kunna spela DS i sängen. Jag vill inte bli kvävd bara för att jag inte passar in i mallar och planer.

Jag går inte runt och ältar och det må vara slitna ord men, men.

Your loss.


Jag har istället allt kvar och lite till.