Alv

Det är en sådan där dag. En sådan där dag då det är mer frestande att släppa ratten och krocka med någon av alla de där långtradarna som jag möter på morgonen och eftermiddagen. En sådan där dag då hjärnan inte verkar finnas där utan bara svävar omkring i ett tomrum och magen har känslan av att jag sitter i ett väntrum till tandläkaren.

Skillnaden är att det inte är en tandläkartid utan bara en gnagande råtta på insidan ändå. Som vrider sig och svänger med svansen.

Fast det är ju bara inbillnining, inget att hänga upp sig på utan bara inbillning. Alla har känslan av att köra in i andra bilar, inget speciellt där.

Ändå känns det som om det ibland är så nära, så nära. Att bara släppa ratten, blunda och låta bilen rulla in, höra långtradarens ilskna brölande och sedan låta metall möta kött. Det skulle vara så enkelt. Skulle vara så förbannat enkelt och sedan skulle allt vara över, allt det där världsliga som inte gör någon skillnad i det stora hela och jag skulle bara få slippa allt.