Alv

Visserligen säger jag inte hela tiden att jag inte är en känslomänniska men jag försöker inbilla mig själv att jag inte är en känslomänniska. Fast jag lurar inte ens mig själv på den punkten.

Det finns de där gångerna då jag önskat att jag inte visste vad känslor var för saker och ting skulle vara så mycket enklare utan dem.

Även om det är samma sak som folk alltid säger om att det måste finnas dåliga dagar för att man ska veta vilka som är bra. Man får väl helt enkelt vara glad över att man har ett helt spektrum av känslor och spiller ut dem överallt. Samtidigt är det ganska störande att inte kunna ta upp viktiga saker utan att det ska finnas risk att ta till lipen. Att dölja känslor? Nix, de som känner mig läser mig som en öppen bok med stora bokstäver gissar jag på.

Som när jag tittade på huset här..  En på jobbet sade att man inte ska visa sig alltför entusiastisk inför något men jag kunde inte låta bli, jag tittade på det och blev exalterad, jag flyttade in saker innan jag visste att jag hade fått det och kunde inte stoppa det för fem öre. För varför skulle jag vilja stoppa att jag tycker om något?

Och visdomsordet för stunden är..

Hoppa i vattenpölar om du vill det, du vet att du kommer tycka om det och byxorna torkar!