Alv

Saker flyter på i sin stilla takt. Eller, stilla är väl att ta i men i en takt som jag klarar av.

Däremot är den där känslan i bakgrunden ganska irriterande. Jag börjar bli trött på att hela tiden ha ett snäpp värre av "jag kommer krocka in i bilen!"-känslan när jag kör bil. Visserligen ska man vara medveten om att det faktiskt går att krocka när som helst men det ska inte ta överhanden. Det är svårt att förklara men jag vet att jag inte brukar ha det i bakhuvudet.

Dagen har varit kantad av en nästan konstant känsla av ångest nu. En svag, molande ångest som håller sig så tunn att jag klarar av att hantera allt men det känns bara som om det behövs en droppe till för att börja storgråta över absolut ingenting.

Den känslan har börjat komma lite mer av och till senaste veckorna så jag fick tummen ur och lyckades tjata till mig en telefontid från läkaren i Kumla även om de var motvilliga. Faktiskt känner jag mig inte sugen på att gå till en läkare för att förnya recept när denne inte har en aning om hur jag var innan. Visst, den jag hade tidigare kanske inte minns men han minns nog bättre än en helt ny.