Alv

Det är nog det enda sättet jag kan förklara nutiden faktiskt. Som ett stort, förbannat skämt som inte riktigt förstått hur man ska vara rolig. Vardagen fördrivs med att försöka förtränga allt, hålla saltvattnet inne i kroppen och (självklart) gräva sin egen grav ännu lite djupare.

Något som jag trodde skulle vara en underhållning blev bitvis bara svårare och svårare, självklart hade alla mina vänner rätt även om jag SJÄLVKLART valde att inte lyssna alls. Jag sprang högljutt lallande rakt ut i minfältet och nu sitter jag här och försöker samla ihop mina inälvor som på något mystiskt sätt trillat ut ur kroppen på mig, hur kunde det hända? Uppenbarligen såg jag inte den stora skylten som det stod: "Varning! Minfält!" på som även var dekorerad med en tjusig elak dödskalle som lovade död och förintelse.

Inget finns kvar mer än klichéerna. "Det går över." "Det ordnar sig." Alla har hört mitt kväde femtioelva gånger om tills de nästan himlar med ögonen och ändå gör det ont fast jag borde ha nött ut alla händelser. Jag skäms nästan för att säga något överhuvudtaget utan låtsas istället som det regnar, sväljer klumpen och skrattar gott.

Jag önskar att jag kunde ha stoppat det i tid men som sagt är jag en riktigt korkad människa som likt alla andra människor har valspråket: "Det händer inte mig, bara alla andra."

Men det gör ont. Det gör så ont. Verkligheten sparkar på mig i sann Clockwork Orange-anda med en kick som tar ett par sekunder för  mig att registrera men sedan skriker jag rakt  ut precis som den stackars uteliggaren. Tiden kommer läka allt det som sextonåringen i mig vägrar att tro men jag tycker att man vid det här laget borde kunna få en snabbspolningsknapp till det stadiet eftersom jag faktiskt, hör och häpna, inte ÄR sexton längre.

Icke då.

Äsch.