Alv

Hur mycket jag än tycker illa om faktumet så kvarstår det, även jag är en sådan där...människa. En människa med alla brister, fel och infödda arvssynd som resten av alla kräk här på jorden. Vårt syfte är att fortplanta oss, förorena jorden, ta slut på allt, fortplanta oss och glöm icke att fortplanta oss.

Ja, jag har hakat upp mig, som en gammal vinylskiva som både är skev, bucklig och repad. Jag ser folk med barnvagnar och äcklas av tanken på att de flesta vandrar den vägen, att många ser det som sitt STORA LIVSMÅL att yngla av sig små pjuklarver (se på Pistvakt för tusan, annars kommer bjärven och tar er).

Så står jag där och känner mig utanför vilket jag inte har speciellt mycket emot ända tills jag börjar inse att jag då inte någon nytta med att finnas till. Allt i biologins värld går ut på att fortplanta sig, inte bara skydda sig för att sex är en ganska underhållande hobby när man väl utövar den bra, och vad är då mitt syfte? Som en gammal klasskompis sade för ett antal år sedan när jag svor över att folk verkar tappa bort sig själva så fort de får barn: "Men det är ju det som är meningen, då är man ju förälder." Jag rös vid tanken, tack och lov är en av mina nära vänner fortfarande sig själv även om hon har yngel nummer två på g.

Jag känner mig till viss del fel även om jag till största delen inte bryr mig nämnvärt, börjar jag däremot tänka på det så maler samma tankebanor runt i grottekvarnen. "Vad är jag till för då? Vem vill ha mig? Borde jag inte ändra mig bara för att det SKA vara så?" Jag har ju redan fått smaka på den skrapan om att jag inte var något värt att satsa på bara på grund av den åsikten och den sved. Det är ju alltid trevligt att veta att den jag är inte räcker nämnvärt och jag börjar fundera på om jag inte ska bli en snusktant och sikta in mig på sextonåringar istället som inte har en tanke på att skaffa familj.

Är det verkligen så hemskt? Jag tänker mig in i situationen som gammal där jag inte har några barn eller barnbarn och det känns inte speciellt hemskt, jag vet ändå att jag kommer kunna låna min systers ungar isåfall eller så får jag väl göra som alla andra och skaffa ett par galna katter, en fågel eller liknande. Men ändå maler den där inrotade saken som jag inte vet var jag har fått ifrån. Att jag är kvinna, det är min plikt att vara avelsko, jag ska vilja bli mamma och älska att byta blöjor, jag ska längta till sådant med själ och hjärta och gråta blod när klimakteriet kommer för att jag inte kommer kunna a vla mer. Och hur verklighetstroget är det? Nej, just det, bara min förvrängda fantasi som framställer det ultimata modersmonstret från de inre kretserna av helvetet.

Jag föraktar även hanar som säger att de vill ha barn, för de vet fanimig inte vad de ger sig in på, de slipper allt grovjobbet för att inkubera fanskapen utan tar bara över när det är ute i livet med att ta några veckors pappaledighet. Fast det är väl min uppväxt som har färgat det tankesättet även om jag fortfarande inte kan säga mer till dessa än: Kom tillbaka när ni kan föda dem.

Jag började äta p-piller när jag var strax över sexton på inrådan av min storasyster, själv hade jag inte ens tänkt så långt utan trasslade friskt med för stora kondomer, veck och latexskavsår. Ibland funderar jag nästan på att sluta äta dem ett tag nu för att se om det ens är nödvändigt för mig att äta dem, vem vet, jag kanske inte ens är fruktsam så som jag har önskat sedan jag har varit tolv år.

Jag får be mina läsare om ursäkt för ordbajseriet idag, jag har en låg dag, känner mig ensam på insidan och har lite Svensson-snuva.