Angående minnen
Efter en diskussion i badkaret igår så återkommer jag ännu en gång till det där med minnen och hur de fungerar. Jag är helt säker på att man bara kan minnas dem ett antal gånger innan de nöts ut, försvinner och tunnas ut till ingenting. De försvinner så totalt att man inte ens saknar dem även om man kanske borde men på något sätt så gör det ingen skillnad ändå.
Det är så jag överlever vissa saker även om det är tidsödande och ganska tråkigt för de närstående, jag återupplever minnena tills de inte gör ont längre, så att de bleknar bort till ingenting. Ett som fortfarande finns kvar i hjärnbanken kom upp igår när jag pratade om det och även om minnet i sig borde göra riktigt ont så gör det inte det bara för att jag har nött bort det. Bildkvaliteten är inte riktigt lika bra som förut, mer som en gammal bleknad film där det finns luckor i handlingen och det passar mig bra.
Däremot är det en tidsödande process, det tog mig ett antal månader för att nöta bort alla de minnena den gången och jag önskar att jag kunde komma på ett annat sätt att göra som inte är lika svårt. Det är nämligen inte bara att skaka av sig allt, trycka bort det och glömma bort allt, inte riktigt så jag fungerar även om jag kan förtränga mycket annat här i världen. Minnen betyder nog lite för mycket för mig och jag avundas de som kan leva i nuet medan jag helst uppehåller mig i dåtiden och framtiden istället.
Sedan finns de där minnena som kommer klara som blixtar utan anledning, de bara dyker upp med en smäll som om man slungas tillbaka till den gången de fortfarande var en handling, små sekunder av vad som varit som än en gång blir nuet. De är så verkliga så det känns nästan som om man råkar krocka med sig själv på tidskurvorna och verkligen upplever det igen. Små sekundlånga minnen utan någon mening eller värde mer än att chocka mig, det starkaste jag har haft av den sorten är bara ett andetag långt och har inget sentimentalt värde alls för mig även om jag undrar ifall en hemlig del av mig fortfarande vill vårda det ömt utan att jag vet varför.
Nu börjar det snart bli dags att nöta bort minnen till ett ingenting så de inte gör ont längre men gång på gång skjuter jag upp det.
Ja, ja... Dags att äta resterna från äppelpajen.
Det är så jag överlever vissa saker även om det är tidsödande och ganska tråkigt för de närstående, jag återupplever minnena tills de inte gör ont längre, så att de bleknar bort till ingenting. Ett som fortfarande finns kvar i hjärnbanken kom upp igår när jag pratade om det och även om minnet i sig borde göra riktigt ont så gör det inte det bara för att jag har nött bort det. Bildkvaliteten är inte riktigt lika bra som förut, mer som en gammal bleknad film där det finns luckor i handlingen och det passar mig bra.
Däremot är det en tidsödande process, det tog mig ett antal månader för att nöta bort alla de minnena den gången och jag önskar att jag kunde komma på ett annat sätt att göra som inte är lika svårt. Det är nämligen inte bara att skaka av sig allt, trycka bort det och glömma bort allt, inte riktigt så jag fungerar även om jag kan förtränga mycket annat här i världen. Minnen betyder nog lite för mycket för mig och jag avundas de som kan leva i nuet medan jag helst uppehåller mig i dåtiden och framtiden istället.
Sedan finns de där minnena som kommer klara som blixtar utan anledning, de bara dyker upp med en smäll som om man slungas tillbaka till den gången de fortfarande var en handling, små sekunder av vad som varit som än en gång blir nuet. De är så verkliga så det känns nästan som om man råkar krocka med sig själv på tidskurvorna och verkligen upplever det igen. Små sekundlånga minnen utan någon mening eller värde mer än att chocka mig, det starkaste jag har haft av den sorten är bara ett andetag långt och har inget sentimentalt värde alls för mig även om jag undrar ifall en hemlig del av mig fortfarande vill vårda det ömt utan att jag vet varför.
Nu börjar det snart bli dags att nöta bort minnen till ett ingenting så de inte gör ont längre men gång på gång skjuter jag upp det.
Ja, ja... Dags att äta resterna från äppelpajen.
Kommentarer
Trackback