Inte riktigt där
"Beskrivning av verksamheten:
Personalgruppen består av psykiatriker, arbetsterapeut, psykolog, sjukgymnast, kurator, sjuksköterska, behandlingsassistent och lärarsekreterare. Behandlingen på mottagningen kan ske enskilt, i familjen eller i grupp och bestå av samtal, kroppslig undersökning, kroppskännedom, matträning, dagvård och/eller kreativa metoder. Dagvården är en behandlingsverksamhet som vänder sig till kvinnor med anorektisk och bulimisk problematik. Behandlingen sker i grupp, men med individuella mål- och behandlingsplaner. Gruppen består av sex deltagare, företrädesvis i åldrarna 18-40 år och behandlingstiden är tolv veckor."
På en gång ser jag utmärglade vrak till människor som paniskt stirrar på en tallrik med en munfull ris som undrar hur de ska kunna äta det. Jag ser benrangel med flaggande linnen och byxor, nedfrätta tänder och tunt hår men jag ser inte mig där. Vad fan ska jag där att göra? Vad ska de kunna hjälpa mig med när jag inte känner att jag passar in? Hur ska jag kunna ta mod till mig att försöka kontakta något som säkerligen behövs för de som verkligen är i nöd? Vad har jag att göra där?
Det är inte så farligt, det är bara en fas, jag kommer snart ur det.. Så låter det i huvudet men egentligen snärjs jag sakta men säkert in allt mer i kroppuppfattningar och ideal. Jag kan börja gråta om jag för ett samtal med någon som uppmanar mig att börja äta, kan nästan se mardrömsbilder där jag blir itvingad näve efter näve med äckliga, flottiga saker utan att kunna stoppa det. Jag äter för mycket för att sedan utan att tänka på det låta det komma upp igen, det fastnar mer och mer och jag orkar nästan inte ens ljuga om det längre eller vänta tillräckligt länge för att toalettbesöket inte ska verka misstänksamt.
Jag önskar jag kunde få en lista på vad jag ska äta, med bestämda måltider där jag inte behöver bestämma själv, där det står att jag SKA äta en skål fil till frukost, att jag SKA äta ris med grönsaker till middag, att jag SKA äta ett äpple senare på dagen. Jag orkar inte ta itu med det själv, orkar inte ta reda på hur mycket kalorier som allt innehåller för att göra en dagsplan, en veckoplan, en månadsplan. Börjar jag räkna sådant kommer jag falla totalt in i ätstörningsmörkret, nu är jag (i mina ögon) enbart där och nosar litegrann.
Kontakta dem. Dina vanföreställningar måste få ett slut någon gång. Man skall inte vänta tills man är döende innan man söker hjälp. Tänk om alla med olika sjukdomar gjorde så? Tänk om bara de som faktiskt har hela kroppen uppäten av cancer sökte hjälp och inte de som "bara har några små cystor"? Är det verkligen bättre att vänta tills det verkligen börjar bli läskigt?
Du har ju ett problem. Och du vet om det. Men du tror inte att är "den typen av problem" som du har, du är inte som de andra. Men det är precis den typen av problem du har och på sätt och vis är du precis som de andra. Det är jag också. Som alla andra alltså, fast ändå inte. Osv. Om du nu dessutom vill gå ner något kilo så är det bästa sättet att börja äta. En kropp som inte får energi tror att den är satt på svält och vägrar därför släppa ifrån sig något fett. Ät, men vettiga saker, riktiga måltider, behöver inte vara något jävla GI-skit, vanligt käk. Men inga mackor! Och rör på dig, behöver inte vara på gym, sätt någon schysst musik i öronen och gå en timme om dagen. Det räcker långt. Men jag fattar ju att ditt problem sitter i huvudet och inte i att du inte kan läsa en kokbok eller köpa ett par gympaskor. Det är därför du ska gå dit.