Lite hederlig svensk avundsjuka blandat med jantelag
Samtidigt som jag sitter och tittar på andras resultat med avundsjuka målat i hela ansiktet (nej, nej. Jag TYCKER om grönt. Det är min naturliga ansiktsfärg) och hur de ser till att utvecklas så vacklar jag ömsom mellan att vara grovt avundsjuk till att ibland tycka att jag fanimig är bättre än vad de är. Sådana jag har gått i samma klass med som troligen inte har lyssnat på de få saker jag faktiskt klämde ur mig verkar ha fått storhetsvansinne och jag kan inte göra annat än att gnissla tänder.
Åt vad vet jag knappt faktiskt. Kanske för att jag önskar att jag hade ork att vilja utvecklas. Att jag vill så mycket men vågar så lite. Att jag verkligen skulle vilja våga falla handlöst ut i något nytt istället för att bara acceptera min plats här och nu.
Jag önskar jag hade idéer, sådana där som bara exploderar ut från huvudet ner på papper för att sedan bli en sak i verkligheten, sådana där saker som inte vill vara kvar som en tanke utan ser till att förvandlas till något man kan ta på. Jag saknar att skapa men jag vet inte vad jag vill skapa, bara att jag vill. Alla dessa småsaker jag funderar på verkar bara förvandlas till piratkopior av andras saker, eller var det kanske att den där saken jag tänkte ut kanske var någon annans? Tvivel blandas med önskedrömmar, hopplöshet varvas med förhoppningar, allt i en salig röra.
Det är som om något sitter i vägen, jag vill göra saker men det är något som hindrar.
Ja just det ja. Verkligheten. SÅ var det. Verkligheten som tråkigt nog alltid övertalar mig om att tänka att jag fanimig inte är bättre än någon annan, jag är bara en halvmedioker medelmåtta utan några framtidsdrömmar, sedan är jag ju feg också. Så var det ja. Verkligheten som står där nere med en sax i handen som inte går att gömma eftersom denne nyligen har klippt sönder säkerhetsnätet samtidigt som han leende säger: "Det är bara att hoppa, det är ingen fara."
Dumma mig, så var det ju.
Jag ångrar att jag hällde ut det sista av vinet, jag hade behövt det sista snurrandet nu. Jag får prova på att spela istället.
Åt vad vet jag knappt faktiskt. Kanske för att jag önskar att jag hade ork att vilja utvecklas. Att jag vill så mycket men vågar så lite. Att jag verkligen skulle vilja våga falla handlöst ut i något nytt istället för att bara acceptera min plats här och nu.
Jag önskar jag hade idéer, sådana där som bara exploderar ut från huvudet ner på papper för att sedan bli en sak i verkligheten, sådana där saker som inte vill vara kvar som en tanke utan ser till att förvandlas till något man kan ta på. Jag saknar att skapa men jag vet inte vad jag vill skapa, bara att jag vill. Alla dessa småsaker jag funderar på verkar bara förvandlas till piratkopior av andras saker, eller var det kanske att den där saken jag tänkte ut kanske var någon annans? Tvivel blandas med önskedrömmar, hopplöshet varvas med förhoppningar, allt i en salig röra.
Det är som om något sitter i vägen, jag vill göra saker men det är något som hindrar.
Ja just det ja. Verkligheten. SÅ var det. Verkligheten som tråkigt nog alltid övertalar mig om att tänka att jag fanimig inte är bättre än någon annan, jag är bara en halvmedioker medelmåtta utan några framtidsdrömmar, sedan är jag ju feg också. Så var det ja. Verkligheten som står där nere med en sax i handen som inte går att gömma eftersom denne nyligen har klippt sönder säkerhetsnätet samtidigt som han leende säger: "Det är bara att hoppa, det är ingen fara."
Dumma mig, så var det ju.
Jag ångrar att jag hällde ut det sista av vinet, jag hade behövt det sista snurrandet nu. Jag får prova på att spela istället.
Kommentarer
Trackback