Alv

Jag sitter nyduschad och med en molande morrning i magen som snart gör att jag anfaller köket för att äta något efter träningen som jag duktigt nog gick på alldeles själv.

Två sopsäckar med ytterkläder har jag äntligen packat upp efter att de låg i bilen en vecka men det känns på något vis tämligen meningslöst för vem vet hur länge jag kommer stanna här? När kommer det en dold skavank som gör att jag flyr hals över huvud till något annat boende? Fan, jag vet inte ens om jag kommer få vara kvar efter provanställningen så det känns alltid väldigt onödigt att göra mig ett hem innan jag vet om det är lönt det. Jag håller min distans, letar mig inte runt alltför mycket i staden och åker hem ett antal helger för att umgås med mina vänner och familj.

För visst är jag sjuk av hemlängtan även om det nu har veknat till en dov klump i magen som bara kommer upp när jag ska åka hem på söndagarna. Att ständigt behöva minutiöst planera in helgerna för att hinna med allt innan det är dags att åka igen. Jag saknar att kunna sitta hemma hos Helena och drälla i hennes soffa utan att behöva titta på klockan för att hinna med nästa stopp på resan. Därför måste jag lugna ner mig och landa ett par helger för snart kommer jag faktiskt stressa ihjäl mig på min lediga tid och inte på grund av mitt arbete som visserligen är slitsamt men inte på samma sätt.

Något jag verkligen längtar efter är att ha en riktigt lång period hemma, att kunna drälla en söndag kväll utan att behöva tänka att jag måste slänga mig i bilen så jag inte kommer hem mitt i natten, att verkligen bara kunna finnas till och dega.

Men, men. Det blir väl bättre.

Taget från metro.se:

"Allt från den bakåtkammade frisyren till de båda unga männens musiksmak knyter ihop dem.

På en webbsida listade Auvinen bland andra de tyska industrirockbanden banden Rammstein och Eisbrecher som sina favoriter.

På Youtube listar Matti Juhani Saari just Eisbrecher och Rammstein som sina favoritband. Jokela-skytten var också en beundrare av våldsamma skräckfilmer, precis som Matti Juhani Saari."

Attans. Detta betyder att jag kommer skjuta ner en skola under min livstid alltså? Jag tycker om skräckfilmer, tycker om Rammstein och dessutom så spelade jag mycket Doom II och jag spelar rollspel då och då.

Herregud, lås in era barn för snart kommer jag och skjuter ihjäl dem!


...jag måste bara göra ett klipp och lägga in på youtube först.

Jag struntar faktiskt fullkomligt i allt det som jag vet, för om jag lyssnade på fakta så skulle jag ju uppenbarligen inte ha gjort något av det som jag gjort senaste året ändå. Jag struntar i att en av mina närmare vänner läste lusen av mig en hel kväll tills jag satt och storgrinade i soffhörnet för det kvittar ändå.

Där sitter jag och tittar runt lite på bilddagboken som är ett inferno av alla dessa smala små tonåringar med fluffigt hår och jag gnisslar tänder av avundsjuka.

Varför är de allihop så förbannat djävla smala för? Jag skiter fullständigt i att om jag skulle vara så pass smal att min byststorlek skulle krympa till minimal och jag skulle behöva köpa snobben-bhåar för jag skulle ändå få vara smal. Om jag nu ens kan vara smal, jag är ju fortfarande lång och kläderna skulle troligen fortfarande få köpas i större storlekar för att räcka till i ärm- och benlängd.

Jag skiter fullständigt i att det i slutet skulle betyda näringsbrist, urkalkning av skelettet samt Fan och hans förbaskade moster. Visst, jag har tränat och ätit relativt rätt tidigare men då bodde jag som sagt ihop med någon som hade mer hungerkänslor än vad jag har. Jag vill inte äta hela tiden. Äter jag frukost, lunch och något när jag kommer hem så känns det precis lagom för min hjärna, inget mer jädra småätande. Jag VET att jag  äter för lite, att det betyder att kroppen sätter sig i svältläge och att jag egentligen borde äta mer för att öka förbränningen så småningom men jag vill inte.

Mat är inte roligt, mat är. Äckligt. Visst, det går bättre för stunden och när man var över hos mamma och åt mat för att fira hennes födelsedag i efterskott så slapp jag att kräkas i smyg för att döva samvetet. Jag slapp stoppa fingrarna i halsen men ändå hålla munnen stängd tills halvsmält mat väller ut i mungiporna så att ingen hör ljud från toaletten. Jag slapp tvätta mig med tvål i hela ansiktet och jag slapp att lukta sur mat om fingrarna och visst var det trevligt för en gångs skull att inte behöva tänka så. Men då skäms jag nästan över att jag ätit så mycket eftersom jag då börjar tänka på att en gång faktiskt ÄR en gång och att börja äta normalt från att ha ätit tämligen lite inte är bra för kroppen vilket betyder att den kommer svampa åt sig allt förbannat fett.

Jag hatar att det oftast står godis på jobbet för jag tycker då att jag faktiskt får äta sådant när jag egentligen borde späka mig själv och enbart äta päron. (visserligen finns det goda päron, men inte de som är i fruktskålen.) Jag hatar de gånger som folk bjuder på frukost och jag skäms över att det är jag som äter mest. Jag skäms ännu mera när jag står där med paprikadoftande fingrar och matrester i toastolen även om det var ett tag sedan nu men samtidigt skäms jag nästan över att det var så längesedan.

Jag skäms även över att skämmas över det. Jag skäms över att tala om det eftersom jag då skäms över att det finns de som kan ta illa upp över att jag klagar över att jag är tjock.

Jag bara skäms. Skäms och skäms. Och äter och äter. För fan, vi lever i framtiden för i helvete! När ska de komma på något annat än all denna djävla mat?! Det skall ätas så fort det är något, det skall fikas, ätas, fikas, ätas, ätas. BLÄ! Och annars kan man ju smyga i sig socker och kalorier genom att dricka saker. Helvete. Förbannade, djävla äckliga mathål!

Jag skäms även över att jag är där mitt i mellan. Att det inte är så allvarligt, att jag klarar mig från ruinens brant. Samtidigt så skäms jag över att jag inte är "stark" nog attha disciplin till att svälta mig till ett streck. Jag saknar den där tiden när ett par stay ups trillade från mina lår för att de var för stora för mig. Jag saknar fanimig att jag tog på mig min röda klänning och det såg ut som ett tält på mig. Det enda jag tänke rpå är den där bilden som det ser ut som om min mage är platt.

Tittar jag ner på min kropp utan att se i en spegel så ser det ganska okej ut. Sedan ser jag foton. Sedan ser jag mig i spegeln och det ser bara så förbannat fel ut. Det är dålig hållning och putmage och jag fattar inte var den kommer ifrån. Jag vill bara krypa in i en sopsäck och kvävas för att slippa tänka på det eller alternativt slå sönder varenda jädra spegel som finns i närheten så jag slipper gå och spegla mig i dem. Fast då finns det ju skyltfönster. Usch.

Nej. Inte är man bra på något. Och sluta himla med ögonen nu, ge mig en lobotomi istället.

Ibland kommer de där anfallen när man kommer fram till att man inte är sexton längre och jag hatar dem.

Som att jag klär mig praktiskt på jobbet alternativt i arbetskläder för att jag inte vill förstöra mina kläder och det är omständigt att gå i kort kjol och åtsittande skor en hel dag på arbetet. Bara de faktumet att jag inte känner mig hemma i sådana kläder jag hade tidigare för att de känns. Fel.

Usch.

Jag vill inte bli tråkig. Visserligen tror jag inte att jag kommer bli tråkig någonsin men det som jag saknar mest är friheten och att det var mindre måsten. Visst, jag skolkade bort hela första året på gymnasiet så att jag fick gå om det men alla de nätterna vi drack te och pratade. Alla långa promenaderna. Skrattattackerna, spontantrillande i diken.

Var är de nu? Försvunna i ett  arbetsschema där man inte kan vara borta utan att få äta upp det trefalt efteråt. Trettiofem djävla mil ifrån och schemaläggande av helger för att hinna med att träffa alla som är i närheten.

Jag tror det var det jag behövde den här helgen när det inte blev lajvande av, vila. Att stressa har jag inga större problem med men jag har inte haft en enda helg för mig själv sedan jag började arbeta och det var skönt att ligga i sängen till fyra på lördagmorgonen och sedan hasa runt i morgonrock till klockan sex för att slutligen hoppa in i duschen. Det var så förbaskat skönt även om det kändes som ett styng av dåligt samvete över allt jag missar.

Usch. Ibland är det väldigt tråkigt att vara vuxen för visst finns det massor av tid fortfarande även när jobbet  är färdigt för dagen men den där slötiden finns inte längre. Det finns tid för mig att träna tre gånger i veckan i teorin bara jag finner ett bra gym men ändå. Då kommer jag vara borta mer än tolv timmar  om dagen hemifrån och all den där avslappningstiden försvinner.

Då vill jag bara vara sexton igen, skolka för att sitta vid en dator, rota bland svarta kläder på Myrornas, dricka te, vandra runt  i Östanjö till småtimmarna, dricka mer te.

Då vill jag verkligen inte vara vuxen.

Jag har vetat om väldigt länge att jag skulle till Ederias kalk och det finns inga ursäkter till att det blev som det blev. Jag har fått länken till sidan för länge sedan men har jag tittat på den mer än några minuter? Nej.

Kläder lyckades jag inte ta med mig eftersom kära far (min säck för lajv bor där) var utomlands och det enda jag hade att uppbringa var ett par trasiga näbbstövlar och lite småskrot. Yvonne var däremot snäll nog att plocka ihop saker för mig med.

Efter att jag slutat jobbet i god tid åkte jag hem för att äta och byta om samt rota fram det jag skulle ha med mig och satte mig sedan i bilen. Resan gick smärtfritt  ända till Skillingaryd. Kartan som fanns på hemsidan för själva området skulle ha visat bättre om den hade ätits upp av en grävling, gått igenom dennes tarmsystem för att sedan smetats ut i en scanner än den som de hade nu. Jag körde vilse. Och körde vilse. Och körde. Vilse.

Sju mil gick åt till att irra runt i området runt Skillingaryd men till slut hittade jag fram och då hade jag åkt runt i cirka en och en halv timma. Det var mörkt, incheckningen hade stängt och lajvet hade börjat. Mottagningen var kass och jag var i upprördhetstillstånd även om det fanns ett antal trevligt folk att prata med på vägen till området.

Ingen lajvgrupp för självklart så var de på området och spelade, inget konstigt i det. Jag vände min tröja bak och fram för att dölja trycket på tshirten, höjde armen i högsta hugg (träningsvärk, aj aj) och gav mig smygandes in på området och skämdes grovt över att gå in med plyschbyxor och ballerinaskor modell rosa i deras värld.

Mörkt. Folk här och var men inga röster jag kände igen och jag ville inte gå alltför långt in på området eftersom jag inte ville förstöra för några andra med min offiga uppenbarelse.

På väg till kanten av området så brast något. Jag fick en tjong för att citera mormor. Jag gick storgråtandes mot bilen, satte mig bakom ratten och åkte hemåt igen. Pratade i telefon i med Yvonne i Skillingaryd som först skällde på mig för att sedan försöka övertala mig men jag hade den där härliga "ingentingbiterpåmigförjagharbestämtmigävenomjagintevetdetsjälv"-känslan. Samtalet bröts, min telefon laddade ur efter kvällens dåliga täckning som uppenbarligen suger rejält på batteriet och jag fortsatte hemåt.

Halvvägs hemma började jag vakna till och bli mig själv efter åtskilliga mil av att koncentrera mig på att inte köra rakt in i ett träd för att slippa allt "elände" och jag undrade vad jag pysslade med. Inget att göra åt längre, bensinpengar redan slängda i sjön och alldeles för långt för att åka tillbaka. Området såg riktigt mysigt ut även om jag blev livrädd av alla seriösa lajvare överallt men det var för sent.

Så nu ska jag sitta och skämmas  lika mycket som jag gjorde när jag svepte ut schackspelet för ett antal år sedan och ingen bättre förklaring har jag än att jag var trött, stressad och bara. Dum i huvudet.