Alv

Jag är långsint och det är jag väl medveten om samt att jag ibland inte anstränger mig nämnvärt för att dölja det eller övervinna det.

För varför ska jag förlåta vissa saker?  Vad vinner jag på det? Vad har du att erbjuda mig som jag inte kan få på annat håll? Ingenting.

Absolut ingenting mer än en meningslös kropp som jag kan sparka ur mina aggressioner på.

Jag har genom åren önskat att det kunde finnas en dag som jag skulle kunna gå runt och välla ur mig exakt vad jag tycker och tänker om folk bara för att bryta ner dem för att sedan radera ut minnet hos dem så att enbart jag kan minnas det och jag tror faktiskt inte att jag skulle radera ditt minne den dagen. Visserligen skulle det betyda att jag skulle få arbeta upp ett bra manus så att det blir något att minnas.

Jag vet med mig att även de gånger när jag har försökt övervinna min långsinthet så lyser den igenom så att det är löjligt men det har väl helt enkelt varit att de gånger jag minns det från tidigare erfarenheter så har jag faktisk inte haft någon större önskan att vara speciellt storsint. Det gör mig inte något att den tidigare personen jag tänker på kommer minnas mig som en dramadrottning av astronomiska mått eftersom det var då och nu är nu (samt att den personen är en förbaskat tråkigt PK person numera).

Jag är istället förbaskat glad att det gick som det gick vad i hela friden hade hänt om jag hade fastnat i normalitetens garn? Hur lång tid hade det tagit innan hela min garderob hade bestått av ljusblå jeans och vita meningslösa toppar utan urringning och inte en kort kjol så långt ögat kan nå? Hur långt hade steget varit innan jag hade suttit där och tyckt att Titanic är en förbaskat bra film och att det är ju allt lite extra tokigt av mig att råka rapa bland folk på restaurangen och titta snett på folk som hoppar i vattenpölar när de egentligen borde arbeta på sitt tråkiga arbete och döda allt vad barnasinne heter på insidan.

Det hade gjort mig till en Svensson och jag är så glad att ordet rebound finns där för att förklara mina pinsamma snedsteg. Det gör mig inget att kära Yvonne kommer gnugga "vad var det jag sade?"-frasen i ansiktet på mig resten av livet för jag är GLAD att hon kan säga den. Jag är så förbannat glad. Så innerligt glad att jag lyckades ta mig ur.

Jag tycker inte om att skämmas över att jag råkar prata högt i en mataffär på samma sätt som om pappa hade sagt till mig att jag borde skärpa mig. Jag tycker inte om att känna mig exotisk när jag gör sådant som är vardagsmat bland mina vänner. Jag tycker inte om att somna klockan tio på kvällen och att inte kunna spela DS i sängen. Jag vill inte bli kvävd bara för att jag inte passar in i mallar och planer.

Jag går inte runt och ältar och det må vara slitna ord men, men.

Your loss.


Jag har istället allt kvar och lite till.

Visserligen säger jag inte hela tiden att jag inte är en känslomänniska men jag försöker inbilla mig själv att jag inte är en känslomänniska. Fast jag lurar inte ens mig själv på den punkten.

Det finns de där gångerna då jag önskat att jag inte visste vad känslor var för saker och ting skulle vara så mycket enklare utan dem.

Även om det är samma sak som folk alltid säger om att det måste finnas dåliga dagar för att man ska veta vilka som är bra. Man får väl helt enkelt vara glad över att man har ett helt spektrum av känslor och spiller ut dem överallt. Samtidigt är det ganska störande att inte kunna ta upp viktiga saker utan att det ska finnas risk att ta till lipen. Att dölja känslor? Nix, de som känner mig läser mig som en öppen bok med stora bokstäver gissar jag på.

Som när jag tittade på huset här..  En på jobbet sade att man inte ska visa sig alltför entusiastisk inför något men jag kunde inte låta bli, jag tittade på det och blev exalterad, jag flyttade in saker innan jag visste att jag hade fått det och kunde inte stoppa det för fem öre. För varför skulle jag vilja stoppa att jag tycker om något?

Och visdomsordet för stunden är..

Hoppa i vattenpölar om du vill det, du vet att du kommer tycka om det och byxorna torkar!

Saker flyter på i sin stilla takt. Eller, stilla är väl att ta i men i en takt som jag klarar av.

Däremot är den där känslan i bakgrunden ganska irriterande. Jag börjar bli trött på att hela tiden ha ett snäpp värre av "jag kommer krocka in i bilen!"-känslan när jag kör bil. Visserligen ska man vara medveten om att det faktiskt går att krocka när som helst men det ska inte ta överhanden. Det är svårt att förklara men jag vet att jag inte brukar ha det i bakhuvudet.

Dagen har varit kantad av en nästan konstant känsla av ångest nu. En svag, molande ångest som håller sig så tunn att jag klarar av att hantera allt men det känns bara som om det behövs en droppe till för att börja storgråta över absolut ingenting.

Den känslan har börjat komma lite mer av och till senaste veckorna så jag fick tummen ur och lyckades tjata till mig en telefontid från läkaren i Kumla även om de var motvilliga. Faktiskt känner jag mig inte sugen på att gå till en läkare för att förnya recept när denne inte har en aning om hur jag var innan. Visst, den jag hade tidigare kanske inte minns men han minns nog bättre än en helt ny.

Säg någon som inte mår dåligt nuförtiden. Någon som inte har monster på insidan på ett eller annat sätt, de som man ser demonerna landa vid, de som har skuggor runt sig.

Överallt.

Bara en sådan sak att man inser att man står tre stycken i ett samtal och samtliga tre äter varsin olik medicin för sådana där saker som inte går att ta på.

På ett idiotiskt sätt så kan jag mycket få gånger få den där känslan av att jag bara är en wannabe som vill vara som alla andra bara för att jag har det riktigt lätt jämfört med alla andra. Precis på det sätt som jag så innerligt önskade att jag var åtminstone bisexuell när jag var sexton.

Att inte kunna ta på det. Att inte kunna lyfta på tröjan och visa upp en stor svulst för att visa vad som är fel utan istället behöva sitta och förklara för någon som inte kan titta rakt in i min hjärna för att bestämma åkomman.

Så egentligen skulle man kunna säga att större delen av befolkningen går runt och är förkylda. Fast utan symptom och utan att det smittar.

Nu har jag bott här i huset i ett par veckor och ordningen börjar komma någorlunda till en sorts möblering. Slösandet på Ikea har varit grovt men det känns underbart att bo i ett hus, att ha fyra väggar utan att ha någon på den andra sidan förutom skog eller ett av MINA rum.

Samtidigt är min hemlängtan något som gror hela tiden där i bakgrunden.

Jag har bra folk på arbetet samt en som jag har druckit vin med mitt i veckan vilket brukar kunna grunda för närmare bekantskap än arbetskamrat men min familj är inte här. Mina vänner är inte här.

Mina böcker är inte här och jag saknar dem.

Annars?

Pillerknaprandet har blivit en vana, eller kapslar ska jag väl säga. En kapsel varje morgon för att hålla trollen borta, här räcker det inte med kristet dop inte. De hjälper, tror jag, fast det är svårt att säga eftersom jag inte har något att jämföra med. Har ju ingen aning om hur jag skulle vara utan dem och när jag kan sluta med dem.

Jag var till tandläkaren för några veckor sedan och de sade goda nyheter, inga hål förutom ett liiitet begynnande som inte var någon fara om jag sköter tänderna. Har sytt en LURVIG väska samt ett knalligt orange förkläde och sedan har jag arbetat, åkt karuseller på Liseberg och åkt mycket bil.