Alv

Fotograferingen blev hyfsad, vissa bilder blev riktigt bra. Sedan att det är ett antal oönskade märken som skulle ha mått bättre av att redigerats bort med fotoprogram är en annan sak men jag tycker inte om att redigera. Det räcker väl med att jag bestämmer vad det är för bilder som ska läggas upp eller inte, inte vill jag börja ljuga ännu mera. Det finns bra och dåliga bilder, men de ska åtminstone visa verkligheten, inte en förvrängd låtsas verklighet. Så, ja. Det är märken på mig, men nu är det så. Det är inget jag är stolt över och jag kommer få dras med dem ett bra tag framöver men så är det nu.

Det är så jädra tråkigt att behöva gå att lägga sig. Det är ännu mera tråkigt att inte ha något speciellt att göra när jag är vaken vilket gör att sängen gör sig påmind än mer. Men jag VILL inte slänga mig i sängen! Varför? För att jag kan bestämma mig att låta bli att lägga mig. För att jag kan. Jag att jag vet att det går alldeles utmärkt att bara sova ett par timmar. Har aldrig påstått att jag tänker bra.

Sakta men säkert är det som om jag åker nedåt, på ledstången till en lång spiraltrappa. Inte vet jag vad som gav mig knuffen, men uppenbarligen har jag suttit längst upp i slutet på trappan halvsittande på ledstången med händerna om knoppen och tittat utför. Ibland har jag kasat ner en liten bit men sedan snabbt hoppat av för att ta trappstegen upp.

Nya upplevelser kommer till mig med jämna mellanrum och jag kan inte säga att jag uppskattar det precis, det är mer skrämmande. De fysiska upplevelserna har jag tills nu skuffat undan som rent självpåhitt av min egen hjärna bara för att jag ska tro att jag är mer speciell än vad jag är. För självklart sitter jag och skriver för att verka häftig och utstickande, självklart. Det är väl enda anledningen till att spilla ut sig själv med ord, eller kanske inte.

I morse när jag satt på tåget till skolan kände jag av det där som jag har märkt av lite då och då på sistone. Som det där ljudet man får i öronen när det är så tyst att öronen gör sitt eget ljud, en tryckande pirrande känsla. Tänk dig den i båda armarna och man vet inte om man vill låsa fast dem mellan knäna eller vifta med dem planlöst. För helt plötsligt verkar jag bli övertygad om att mina armar inte hör till mig själv, jag vill inte ha dem och de är läskiga och stora och jag VILL INTE ha dem på min kropp. Det går lika snabbt över som det kom men de sekunderna det är så är läskiga. En av de saker som hjälper är att höja volymen i hörlurarna och koncentrera sig grovt på musiken, då är instrumental musik bäst för det kräver minsta möjliga tankeverksamhet, bara lyssna på ljuden - inget mer. Mina hörlurar sitter däremot inte tätt nog så när jag höjer volymen gör det för ont i öronen eftersom de läcker hälften av ljudet. Ett tag kan jag stå ut med det men sedan säger trumhinnorna ifrån och jag får ge med mig.

Det kändes som om min tunga svullnade upp ett tag också, som om den fyllde upp hela min mun tills käkarna gav efter och öppnade sig, blev större och större även om jag verkligen kände att den var precis lika stor som innan.

Förut tänkte min hjärna likt en dator som helt plötsligt börjar knattra på utan att det finns något den arbetar med. Den lilla lampan blinkar och man hör det klassiska ljudet av knattrande dator. Så brukar min hjärna vara, den knattrar på och jag har ingen aning om vad som händer. I helgen upptäckte jag den "härliga" världen av likgiltighet också. Ett par minuters stirrande in i väggen hade lätt kunnat bli en timme eller en dag, åtminstone kändes det så vid den stunden. Allt stängde av eller gick på sparlåga och jag bara tittade in i väggen när jag låg i sängen, det började med att jag gjorde en paus för att tänka ut nästa rad i ett försök till diktande men pennan föll slappt mot boken och jag glodde bara.

Skolan är underbart rolig, men ändå så orkar jag nästan inte. Jag går upp på morgonen för att MAN SKA göra det, jag går in i duschen för att MAN SKA göra det.

De nära vänner som känner mig väl nog vet hur jag är med pärmar, lite av ordningsfetisch får jag släng av. Jag har tre månaders räkningar (betalda, självklart) som ligger i en hög i skrivbordslådan. De som känner mig borde få en chock vid den kunskapen, för ni VET hur jag är med papper. Ni VET hur ofta jag säger att praktiskt taget allt går att lösa med en fin pärm, ni känner ju mig.

Min bokhylla är ordnad efter författare, genre och storlek och böckerna står perfekt med bokryggen i samma nivå på varje hylla. Nu har jag bara staplat de senaste inköpen på en hylla och inte brytt mig. De bara ligger där och ligger.

Större delen av tiden är det okej, jag vet inte om det är för att jag är upptagen med annat eller vad det är men ibland är det bra. Jag kan fortfarande få alla att skratta som vanligt, jag kan flamsa runt som vanligt, jag kan föra en normal diskussion. Det är därför jag undrar om jag bara inbillar mig för att göra mig speciell (sedan att jag egentligen skulle vara mer speciell av att vara komplett frisk och sund är en annan femma..). På något sätt kan jag inte tillåta mig det här tillståndet för att jag är rädd för att åka hela vägen nerför ledstången och jag vet inte vad som väntar där nere.

Mamma ringde och pratade med mig i söndags för att kolla hur saker och ting var och jag kom efter ett tag fram till att det känns som om jag inte lever. Som om att jag alltid lever på halvväxel, alltid kan planera i bakhuvudet vad det än gäller och vilken situation det än är. Aldrig leva något fullt ut och de få gånger jag gör det så går det så komplett åt helvete att jag tvingar mig själv ännu mera till att ha lite beredskapstankeverksamhet i bakhuvudet. Detta fick tårarna att börja rinna utan att jag visste varför men det tog inte lång stund innan de torkade ut. Det kommer några droppar och sedan är det klart när jag egentligen skulle vilja sitta och gråta en hel natt tills halsen är en knut, näsan söndersnuten och ögonen mosiga. Men det kommer inget, som om jag inte ens kan göra det fullt ut.

Känslan av hopplöshet kommer på mig då och då och jag vet att det bara borde vara att rycka upp sig men jag undrar till vad jag ska göra det. Inget känns värt att kämpa för och allt är blasé.

Jag börjar bli rädd för mig själv, jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte om jag vill börja lära känna mig själv igen.

Tiden jag hade hos Polaren Per blev inställd med kort varsel i torsdags och jag blev besviken för på något sätt hade tanken på att jag skulle dig på fredagen hållit mig uppe hela veckan. Även om jag hade min inre dialog om att jag inte trodde ett skräp på konceptet kurator så var det ändå ett steg i rätt riktning mot något iallafall. Jag hade tagit mod nog till mig att faktiskt svälja min idiotiska stolthet och erkänna för mig själv att allt faktiskt inte går att lösa för egen maskin.

Så nu känns det så fånigt, för ju mer jag tänker på det första mötet för dryga veckan sedan så känns det så förbaskat löjligt. Jag satt där och försökte förklara hela min så kallade situation så tyckte jag att det lät mer och mer idiotiskt. Vem är jag att komma och tro att jag har problem som är allvarliga nog att talas igenom med en vilt främmade människa? Helt plötsligt vill bekräftelsehoran i mig springa iväg och gömma sig med en plåsterlapp för munnen så att ingen kan höra henne längre.

Jag skiter fullständigt i att det numera är acceptabelt att gå till någon bara för att lätta på saker och ting. I MIN värld så går man bara till en sådan om man verkigen har problem och jag kan inte förstå vad det är som gör att jag tycker att tillvaron känns skit. För egentligen så har jag inte ett djävla skit att klaga på och ÄNDÅ så är det något som gnager, stör och får mig att tappa sugen. Vem i helvete tror jag egentligen att jag är? Ibland tror jag bara att jag försöker göra mig intressant, allt är bara påhittat för egen maskin och jag blir så arg på att det inte kan försvinna. Jag vill inte vara som alla andra och knata iväg till någon för att spilla ut sig själv (som om jag inte redan gör det på alla möjliga tänkbara sätt) och bli en i statistiken.

Jag hatar tanken på att det inte försvinner men jag kan inte se vad det är jag ska kunna göra för att få det bättre. Allt börjar visserligen hos sig själv men jag VILL inte rota med mig själv, jag är så trött på den där människan under skinnet för det enda hon består av är en småsint djävla förbannad snorunge i en dålig ursäkt för en människa. Jag är trött på att försöka intyga mig själv om att jag duger precis som jag är när man hela tiden får bekräftelse på att man inte gör det. Inte en chans i hela helvetet till att man duger som man är, inte en chans i helvetet.

Jag hatar att jag inte kan vara normal bland folk, att jag blir som en hysterika om jag träffar på nytt eller har besök som jag inte har känt speciellt länge. Jag hatar att jag inte kan bete mig som folk bland nytt folk utan att jag antingen slår över åt det ena eller det andra hållet. Jag hatar att jag går över till barnväxel och får för mig att hoppa i vattenpölar eller fånga snöflingor med tungan. Jag hatar att jag blir en idiotisk exhibitionist. Jag hatar att jag inte kan prata om politiskt korrekta saker utan alltid lyckas halka in på de där ämnena som ger de små millisekunderna av pinsam tystnad. Jag hatar att jag till viss del är nöjd med min kropp och vikt när jag uppenbarligen enligt alla forumstroll är överviktigt och därför kommer vara i en riskzon och dö för tidigt. Jag hatar att jag är dum nog att lyssna på främlingar istället för mig själv. Jag hatar att jag faktiskt lyssnar på mig själv. Jag hatar att alltid ha den där önskningen om att jag ska vara en speciell magisk människa som får alla att lysa upp när jag kommer in i ett rum, den där som gör alla glada och som får alla att skratta. Jag hatar att jag bara vill bli omtyckt för den jag är. Jag hatar att vara den jag är. Jag hatar mig.

En ny känsla har infunnit sig och jag gillar den inte. Den är ondskefull och annorlunda mot tidigare. Det är som samma känsla med att hjärnan arbetar i överväxel och jag inte får vara med fast den numera inte arbetar, den bara stänger av sig. Hela huvudet är tomt, tomt, tomt. Kroppen är inlindad i metallsockervadd med glasfiber och sitter jag bara still känner jag ibland inte att jag sitter med hela kroppstyngden på underlaget, som om jag svävar på något någon millimeter ovanför underlaget. Jag stirrar på tvn och vet inte vad det är jag slösar tid på, jag vill inte göra något men jag vill göra något. Jag vill sitta och storgråta men jag kan inte för ögonen är torra och jag vet inte vad det är jag vill gråta över. För jag har inget att gråta över, min situation är bra, den är bättre än mångas, jag skäms över det att jag inte är nöjd. Och jag hatar att jag inte kan bli av med den, jag är fortfarande övertygad om att det är en fix idé.

Jag hatar att prata om mig själv samtidigt som jag inte kan låta bli och jag bara väntar på den gången när någon får nog och säger det rakt upp i ansiktet på mig. Det kanske är det som gör att jag skriver? Som ett chicken race, närmare och närmare den andra bilen innan man pressar ner bromspedalen och bara väntar på kraschen. För snart kommer det vara någon som inte orkar med mitt självömkande, som kastar allt i ansiktet och inte orkar sitta ljuga om att jag är en bra och trevlig människa, att jag faktiskt är allt det som jag säger till mig själv och att jag inte ska tro att jag är någon.

Jag längtar nästan.

Idag var jag ondskefull mot min mugg. Jag dödade det som var inuti den, den civilisation som hade börjat byggas upp sedan juldagen. Som det onda stycke jag är så körde jag ner en diskborste i den och grosade runt tills den var vit igen.

Vem i hela friden kom på att göra koppar och muggar vita egentligen?! Både kaffe och te missfärgar snabbt och grovt och har man en mugg på jobbet eller hemma för att  man är för sunkig/lat för att ställa den i disken och ta en ny (det är så diskberg bildas) och en mugg ser ganska risig ut efter bara ett par dagar.

Fast, det är kanske sådant där man inte ska tala om eftersom jag ibland försöker att vara kvinnlig. Men för sjutton gubbar, jag duschar varje morgon och skulle aldrig hälsa på någon bekant utan att vara ren så jag tycker nog att jag får vara grisig med min disk. En smörgåstallrik går att avända hur länge som helst bara man ser till att inte lägga en blöt tepåse på den för då börjar den bli grisig.

Aaah...

Livets små nöjen.

Den där impulsdemonen börjar att rumstrera runt i mig igen och jag blir återigen osäker på vad jag ska göra med den. Själv är jag inte speciellt impulsiv, det är lite antingen eller vilket oftast resulterar i ganska vårdslösa beslut i sluttampen.

Däremot kliar det i mig, jag vill göra något oväntat och annorlunda men jag vet inte vad. Jag är ju inte impulsiv och jag har inte högtflygande drömmar utan jag vill bara uppleva saker men låta någon annan komma på dem. Skulle någon kompis knacka på min dörr just nu med en resväska i näven och säga: "Vi åker till ett okänt land och irrar runt på vandrarhem i en månad!" skulle jag troligen släppa allt för att känna mig... levande.

För på något idiotiskt sätt har jag börjat sammankoppla fel ord med varandra. Att en lugn och sansad människa som inte gör förhastade saker är tråkig (läs: jag är tråkig) och att de spontana är värda att beundra. Jag har kommit från en del av mitt självförakt och istället bytt ut det till en annan sort. Jag är en tråkig människa som inte är underhållande nog att umgås med för att jag är så, ja, tråkig.

Jag känner mig som den våta filten över alla mina vänner, den som kommer med tänk om-monstrets uttjatade klyschor istället för att drömma sig bort ett tag.

Kanske har jag blivit... vuxen?

Usch, trodde aldrig jag skulle använda så fula ord. Brrr...

Jag skulle ha börjat skolan imorse och gårdagen blev till viss del nattsuddande men jag var en ordentlig flicka och satte klockan på halv sex. Till och med lite innan för att kunna snooza en extra gång utan att det blir stressigt. Duschade länge och väl och satt med frukost framför datorn för att lyssna på musik och läsa lite serier i lugn och ro. Kom i tid till tågstationen även fast jag trodde att jag skulle missa det ett tag och upptäcker att mitt tåg inte står med på displayen.

En del av mig resonerar att de nog kanske bara har klantat till det och jag parkerar mig på en bänk för att invänta och se om det kommer. Någon minut innan det ska komma så knastrar högtalartratten till och jag spetsar öronen. Kvinnan i tratten förklarar att tåget är inställt och sedan lyckas jag inte klura ut allt hon säger även fast jag står precis under tratten. Den knastrar och låter som om den är på väg att ge upp men andemeningen i det hela verkar vara: Inga tåg, gå hem och lägg dig. Sagt och gjort, gick hem och tittade på hemsidan som förklarade att det minsann inte skulle bli någon skola för mig eftersom de bra tågen inte gick idag.

Nehej. Satte mig och surfade runt för att invänta när jag skulle kunna ringa läraren och förklara att jag inte kommer.

Sedan började jag bli trött, även fast jag ett tag försökte hålla mig vaken för att vrida tillbaka dygnet från midnattsugglan så lockade sängen alldeles för mycket. Halv elva kröp jag ner i den med lögnen: "Bara blunda litegrann.." och slocknade. Jag hörde msn blirpa till för att någon pratade med mig men sedan gick jag djupare in i dimman.

Och jag drömde konstant HELA tiden. Jag drömde om flickan från The Grudge/The Ring och vaknade upp av att jag försökte skrika men att jag inte kunde. Jag kunde inte skrika i drömmen och jag kunde inte skrika i verkligheten utan jag gnydde troligen på sin höjd. Jag stod i en trapp och hon kom ovanifrån och gjorde ett sådant där snabbt utfall, som spindlar gör. Innan hon tog tag i mig hade jag vaknat.

Sedan var det en hel del drömmar som jag inte kommer ihåg, förutom den sista innan jag vaknade upp ordentligt. En sådan där verklig dröm som gör en så förvirrad.

Det var fest hos Y och hon sitter i en soffa och är riktigt onykter, bredvid sitter T och pratar med henne medan M ligger och sover i andra änden av soffan. M ligger mest där och sover hela drömmen igenom förutom någongång då han vaknar upp och tittar sig sömndrucket omkring för att sedan fortsätta sova. Jag ligger i Y's säng och fifflar med min laptop som jag uppenbarligen har med mig och verkar vara allmänt anti. Efter en stund hör jag kyssande ljud och upptäcker att Y och T håller på för fullt. Jag fräser ifrån och tycker att Y borde tänka på sin pojkvän och att T borde veta bättre eftersom han mycket väl VET att hon är upptagen.

Detta gör att han slutar och försöker få plats i sängen och jag morrar snabbt ifrån om att han inte ska tro att han ska få något från mig. Han lovar detta och jag bereder buttert plats i sängen genom att hoppa in ett hack. Efter en stund verkar han uppenbarligen ha fått alzheimers och börjar göra närmanden varav jag blir flyr förbaskad och säger åt honom att sluta.  Detta pågår en stund och jag blir mer och mer arg (väldigt ovanligt för att vara jag, det är inte ofta jag är så arg i en dröm) och slutligen har han lyckats ta järngrepp om mina handleder och jag står vid sängen och spottar, fräser och svär samtidigt som jag försöker komma loss. Y står vid sängen och någon till vid sängen men ingen av dem gör något, hon gråter och säger att hon inte kan göra något. Efter en stund börjar jag få in rätt vinkel och börjar ge mig in på att verkligen bryta handlederna av honom och lyckas snart komma loss.

Då kopplar han ett grepp om midjan på mig och jag börjar svärande släpa runt honom i lägenheten. Någonstans här så är han plötsligt vid mina fötter och jag släpar honom över den höga tröskeln in i köket och hör triumferande att han får ont. Jag drar med mig honom in i vardagsrummet (och som sig bör i drömmar så är det väldigt lätt att släpa en människa efter sig) och där står två som Y känner och bara tittar på mig utan att göra något. Jag backar ut i köket för att ge honom en omgång till med tröskeln och tar mig ut i hallen. Toaletten finns inte utan istället är där en trapp ner till en källare, precis som i en villa. På en hylla eller liknande så rycker jag åt mig en kryckkäpp och börjar måtta hårda rapp över hans rygg.

Där någonstans börjar jag att vakna men när jag fortfarande är halvvägs i drömmen börjar jag planera på hur jag bäst ska skälla ut personen i fråga eftersom drömmen är så djävulusiskt verklig. Hade han varit i närheten när jag vaknade hade han troligen fått sig en svavelosande utskällning eller en hård örfil. Jag var ARG en bra stund innan jag kom till vett och sans om att det bara var en dröm.


Så nu ska jag börja ha ett block vid sängen i nattduksbordet för att kunna skriva ner sådana här saker.  Det är ganska roligt att samla på drömmar. Även om det säkerligen kommer resultera i usel handstil och luddiga förklaringar. Någonstans i källaren vet jag att jag har en gammal dröm som tog ett antal sidor att beskriva.  Sådant är alltid roligt att spara.

Jag tittade igenom gamla foton och trodde att det var så jag såg ut nu. Tills jag tittade närmare på mitt ansikte och började upptäcka skillnader. Visst, fem år gamla bilder är klart att de är olik den jag är nu men ändå trodde jag inte att det skulle vara en sådan uppenbar skillnad, en sådan skrämmande skillnad. Lite skrämd börjar jag att undersöka närmare och går igenom bilder och åter bilder. Bläddrar mellan gammalt och nytt och jämför, jämför, jämför. Blädder, blädder, blädder. Gammalt, nytt, gammalt, nytt.

Sedan är det så uppenbart, det som jag kommit fram till tidigare för något år sedan.

Jag ler inte med ögonen längre. De ler inte. Munnen ler, ansiktet ler men ögonen ler inte. De bara. Tittar ut från något. De ser trötta ut, som om de har sett för mycket och jag vet inte vad de har sett för något. De ser slocknade ut även om hela ansiktet skrattar och jag VET att jag vid det tillfället som bilden togs var glad så att jag kunde spricka.

Men ändå ler de inte. De bara tittar tillbaka på mig och ser konstiga ut. Inte döda men konstiga.

Jag kan förställa dem till annat, jag kan få dem att se suktande ut bara jag anstränger mig, lockande, förföriska, arga, dumma.

Men inte leende. Inte om jag så skrynklar ihop hela ansiktet till en leende grimas hjälper det.

De ler bara inte längre och jag vet inte varför.

"- Man kan väl säga att han sårade dig?
 - Njaaäää... Det kan man väl inte säga. Eller.. (eftertänksam röst) Jo.. Det kan man nog. (nickar)"

Det är en helt ny värld som jag börjar nosa på och den är läskig. Sådan där med självinsikt och samtal som kanske kan leda till något. Däremot är det så störande att det inte kan komma någon med den perfekta lösningen på saker och ting, den där lösningen som förklarar varför det är som det är och sedan förklarar att om vi klipper av den här saken i hjärnan så kommer det bli mycket mycket bättre.

Men, icke. För saker och ting har ALDRIG en enkel lösning. Det vore för enkelt och inte alls bra för resten av livet. Välj själv en passande klyscha.

När jag väl satt där i den lilla fyrkantiga fotöljen med sina hjul så som gjorde att jag ville börja kasa runt i den på rummets golv så visste jag inte riktigt var jag skulle börja. För varenda sak som kändes svår hemma i min ensamhet kändes helt plötslig för futtig för att ta upp med en vilt främmande människa. För någonstans är jag rädd för att ha ska säga något liknande som "Men, snälla nån, GE dig! Vad i hela friden får dig att tro att du kan komma hit och sitta och prata banaliteter när det faktiskt finns sådana som behöver hjälp istället för simulanter som kommer hit och beklagar sig!"

För det är så störande att inte sätta fingret på VARFÖR jag inte är glad. VARFÖR jag inte kan nöja mig med det jag har och VARFÖR jag tänker som jag gör ibland. Är det bara i mitt huvud som jag inbillar mig saker? Är jag kanske en simulant? Är jag egentligen helt frisk? Gör jag det jag gör bara för att få folk att tycka synd om mig? Jag kanske helt enkelt är en usel människa, det kan ju faktiskt vara så enkelt. Inga konstigheter, här har du din tidbokning till gasbussen, den kör förbi dig imorgon så vi kan avliva dig på ett humant sätt så du inte gör någon annan illa.

För det är alltid någon som har det värre än mig, på något sätt kan jag inte tillåta mig själv att erkänna att jag kanske inte är så glad som jag vill erkänna för någonstans tror jag att det är på låtsas eftersom jag lyckas vara glad den mesta tiden på dygnet.

Och som vanligt när det gäller nya företeelser så är det en del av mig som blir övernitisk och vill ta kontrollen. En del av mig funderar allvarligt på att gå runt med ett block i väskan eller ha det i närheten av mig så jag kan skriva ner små funderingar med vad jag vill ha ut av allt. Jag kan inte bara släppa det.

Samma sak som att jag försöker svälja stoltheten och komma till insikt med att jag har begärt hjälp från en utomstående. Be om hjälp har jag svårt för. Så då försöker jag få det att vara en naturlig sak vilket gör att jag inflikar det i samtalet som vilken sak som helst. Men, då kanske någon tycker att jag skryter istället? Och tycker att jag är fånig för att jag verkar vara stolt över det.

Däremot är det säkerligen bara jag som tänker på det. För jag tänker för mycket.

Kuratorn frågade om vad det var som jag ville ha uppnått när jag kände att jag inte skulle behöva komma tillbaka och jag sade det jag helst skulle vilja få ut av det. I mina tankar började jag fundera på att det säkerligen kommer ta ett bra tag att få bort allt från mig. Som att tvätta sig noggrant från lera, sådan där intorkad lervälling som inte går bort i första taget.

Men tänk om det bara är avklarat på en gång till? Om verkligen allt är sådär snabbt avklarat. I slutet av tiden så sade han att jag verkade veta vad jag ville med allt och liknande postiva saker. Varför envisas alla (inklusive mig själv) med att tro att jag är stark? Om jag nu är så stark och präktig varför kan jag inte vara stark på RÄTT sätt? Jag skiter väl fullständigt i om jag verkar stark när jag själv oftast inte märker det ens.

Efter att ha kommit ut från det första mötet så var jag inte speciellt imponerad, det kändes till större delen bara meningslöst och jag undrade varför jag ens hade "sjunkit så lågt" som att ringa till någon sådär för att visa mig svag. Nu ett par dagar senare har jag väl kommit mer till insikt om att det kanske kommer ordna sig förr eller senare.

Däremot blir jag så trött på att allt kan gå över så snabbt. Att allt går att stöka över och glömma. Bara så där. Som om det inte betyder någonting. Som om inget betyder någonting, som att allt går att glömma som sagt.

Och då känns det ganska meningslöst.

Något som jag alltid har haft så svårt för är att beskriva mig själv för andra. Exakt vad är det som de andra vill höra, är det samma saker som jag tycker är viktiga eller har de helt andra åsikter? Detta resulterar i att jag aldrig har lyckats med en seriös personbeskrivning utan att bli dumdryg, snorkig eller helt enkelt svävat iväg i andra ämnen.

Varför envisas folk alltid med sådant? "Berätta om dig själv." Ja, men vad vill du höra? Vill du höra hur snabbt jag kan svepa i mig ett glas vatten? Vill du veta om jag kan rulla min tunga? Vill du veta vad jag har i bokhyllan? Det närmaste jag kommer en personbeskrivning är att skriva upp väl valda stödord, annars blir jag bara uttråkad och skriver om annat. Så oftast undviker jag helt enkelt att skriva om mig själv. Jag hatar presentationer på communities som börjar med "Hej, hej! Jag är en tjej/kille på si och så många år och jag gör det här på fritiden." Pfeh. Tråkigt! Jag förstår mer och mer sådana som helt enkelt bara skriver: "Vill du veta något, så fråga." MEN det är svårt att veta vad man ska fråga om det inte står något alls förutom den frasen.

Detta betyder inte att jag är kungen på att sälja mig själv med magiska ord, långt ifrån. Jag skriver några korta ord och undrar om jag verkligen är sådär tråkig, går jag att fånga med bara ett par futtiga meningar? Det är inte många som lyckas skriva en bra personlighetsbeskrivning som lyckas fånga mig. Oftast blir det att jag läser texter och på så sätt fastnar för något.

För berättande är en konst som bör uppskattas.

Jag må vara svår att få ur en bra snabbeskrivning på mig själv men får jag chansen att skriva hoppar både det ena och det andra ut från fingrarna. Jag kan skriva, skriva och skriva. Om allt mellan himmel och jord, om barndom, bussresan, den grå vardagen. Då kan jag blöda ur mig hela mitt liv på mindre än en sekund, däremot inte kortfattat och lättläst.

För vem i hela friden är tråkig nog att kunna korta ner till ett par meningar om sig själv? Inte jag iallafall, jag anser mig vara en mycket mer komplex människa och det är få gånger som jag sänker mig till att hålla mig kortfattat för jag vet inte hur man gör. Som sagt, vad är det personen vill veta? Vem är jag att bestämma det? Vill denne verkligen veta vad jag jobbar med?

Youtube är min drog, eller, en av mina droger. Det finns så mycket underhållning där att det inte finns någon anledning till att slå på dumburken och sätta sig i soffan.

Jag såg en reklamfilm om Wii och började verkligen att fundera på om jag inte ska prostituera mig i förmån för en Wii. Att se någon fäktas med en Wiimote i Hyrule gör mig grön av avundsjuka och jag vill också!

Nuu!