Alv

Jag sitter här i röran och har  drabbats av en tillfällig blackout så jag vet inte vad jag ska ta för mig riktigt.

I morgon bär det av.

I morgon är jag skriven på en annan adress.

I morgon är det dagen innan jag börjar jobba i Varberg.

Jag har mest lust att rabbla det där som det första brännoffret i Temple of Doom gör och vagga fram och tillbaka men jag har för mycket att göra men det är så lite plats att jag kommer inte åt att göra det jag ska.

GAH!

Jag har nyligen börjat inse att jag inte kan gå runt och dölja mig nu när det börjar bli varmt även om jag fortfarande har svårt för det. Istället försöker jag tänka på att jag inte är något speciellt och att alla inte glor enbart på mina armar utan kanske tittar uppe i ansiktet på mig eller liknande.

Och vad händer?

Jag svansar in på Ica för att hämta ett paket och får den där irriterande frågan kastad i ansiktet av en gammal arbetskamrat:
"Vad har du gjort där?" säger hon och tittar ogillande på mina armar och jag börjar generat och undvikande mumla något obestämbart för att slippa gå in på djupare detaljer. Sedan kommer en fråga om det är bättre nu, helt acceptabelt, samt att jag inte ska göra om det vilket är självklart något jag försöker undvika.

Fast jag undrar bara... Vill de ha ett ärligt svar, eller? Det är tämligen uppenbart att jag inte har blivit anfallen av en mordisk lövräfsa och det måste nog mycket till om det är någon som inte känner till självskadegörelse vid det här laget. Jag har väl egentligen inget emot att någon frågar istället för att tissla och tassla men där var jag kund i en affär mitt under blanka dagen med folk runt omkring mig vilket gör att det känns så fel.

Jag är inte en exhibitionist i den benämningen faktiskt utan vill ha ett privatliv samt någon sorts säkerhetssfär på offentliga platser för det där är lika illa ton som om jag skulle stövla fram till en alkoholist och fråga hur det går med drickandet eller fråga någon i rullstol hur de förlorade förmågan att gå.

Nästa gång skall jag fanimig svara så ärligt som går bara för att och blir det en gång efter det så tänker jag ta till lövräfsan.

Bokhyllan är nu nedmonterad, fraktad till pappa, uppmonterad och fullproppad med cirka 99 procent av min boksamling. Aldrig har mitt vardagsrum sett så tomt ut.

Den här veckan ska jag packa ner onödiga köksprylar, rensa kläder, rensa skrivbordet och försöka ta tag i att göra det jag ska göra i arbetsbänken så att jag kan plocka ner den med.

Lördagen tillbringade jag hemma hos kära mor och Åke med god mat och alldeles för mycket vin vilket resulterade i ett styck gråtmild Alv som nästan cyklade i diket på vägen hem för att sedan somna med strumpbyxorna på, nedkräkt handfat och blodiga strumpbyxor.

Visst är det härligt med bakåthopp?

Ska äta frukost nu och försöka komma fram till att jag inte behöver stressa idag utan istället kan försöka göra lite nytta.

Nu känns det så förbannat verkligt, bokhyllan är nedplockad. Min bokhylla, mitt liv, min trygghet. Mina böcker.

På lördag ska jag och storasyster frakta större delen av min samling till pappa där vi ska montera upp hyllan så jag kan fylla den med böcker där eftersom jag inte vill släpa med mig onödigt mycket saker i början när jag flyttar. Jag kommer känna mig totalt ansiktslös utan min bokhylla, måste ta med mig några böcker för att ha något att röra vid så jag inte förlorar mig själv komplett.

Jag vet inte hur länge den kommer få stå där, om den kanske kommer få stå där i minst ett år tills jag hittar en bättre lägenhet som jag vill bo i ett längre tag istället för ett rum i källaren hos en privatperson.

I arton kassar av papper från Ikea och Ica står det som jag anser vara min identitet, mina böcker.

Mindre än en månad kvar och känslan av att stå och titta en Allosaurie i vitögat är sig lik även om jag får hjälp med att inte lösas upp totalt.

Det enda jag har att hänga mig fast vid är just jobbet för jag min bokhylla kommer stå trettiofem mil uppåt i landet där alla mina vänner och min familj är. Absolut inget finns det förutom jobbet dit jag ska och jag är livrädd men samtidigt exalterad över att jag faktiskt gör det, att jag faktiskt håller på att göra något förhastat som jag inte trodde att jag kunde.

Ändå är det bara en sak jag hör min inre barnröst skrika med förfäran:

"Mamma!"

Jag har inte träffat min extrasyster i verkligheten sedan... oktober är det väl nu? Ändå så känns det på något vis som om det var igår vi sågs senast. Allt är som vanligt, så som det ska vara. Visst, samtalen är förändrade, situationerna är kanske förändrade och personerna kan vara förändrade här och var men i grunden är allt sig likt.

Så som det ska vara. Det ska kunna gå lång tid mellan varven men om det är rätt sorts folk så ska allt vara som tidigare utan pinsamma tystnader och liknande.

Ju mer jag träffar mina vänner, desto mer sorgligt känns det att flytta..

Satt hos piskologen i dag och kom fram till att just nu är allt lugnt. Det är som ett stillastående där jag sakta simmar runt i sakta mak, sprutar vatten med munnen och tittar upp på himlen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det eftersom det är ju inte säkert att verkan har satt in totalt men så kommer den där delen av mindervärdeskomplex fram igen.

Den där med värde. Om att jag inte är värd att slösa tid där. Dagens femtio minuter var de längsta på länge och på något sätt så kan jag nästan finna att jag saknar att ha något att vara ledsen över. Ja, för det är ju så förbannat hemskt att vara normal? Fråga mig inte varför.

Det är nog mer de tankar jag har om att om det går över så snabbt så var det inget att ta upp från första början. Det kan inte vara så att ordinationen fungerar? Icke. Det är jag som inbillat mig hela tiden, punkt slut..

Huvudet är i stillestånd också och jag finner inget vettigt att skriva för jag borde börja tänka på att rensa igenom mitt hem vilket i sin tur kommer resultera i ett antal blogginlägg om svunna tider.

Däremot förstår jag inte min bredbandsleverantör som säger sig inte ha någon bindningstid och sedan visar det sig att jag nu kommer ha bredband fram till sista juni. Det är inte vad jag kallar "du kan säga upp ditt abonnemang när du vill".

Ska visa lägenheten för någon tjomme i morgon, återstår att se när han vill ha den om han ens vill ha den för då måste jag ju nästan kräva bredbandspengar hur man nu gör det snyggt eller så skiter jag i att ta upp det. Äsch.