Alv

I fredags var jag på julbord med jobbet vilket var en riktigt trevlig tillställning, italiensk buffé och tre glas rödvin samt avec som  höll uppe den trevliga suddiga fylla jag anskaffat mig vid sex-snåret sådär.

Mindre bra däremot var den där delen som jag inte riktigt vet var den kom ifrån. Som någon sorts snedfylla från helvetet som enbart ger mig tecken om att jag a) skall sluta dricka alkohol, b) skall sluta äta mat eller c) sluta äta stora middagar i samband med alkohol. Jag tar nog helst alternativ c) eftersom föda är en livsnödvändighet och alkohol är vad alla andra än säger en rolig sak.

För vad hände? Jo, jag drack vin på förfest och åt lite chips vilket absolut inte var i några mängder och sedan plockade jag åt mig mat från buffén som inte heller var i några mängder utan sådär lagom för samvetet. Jag slutade till och med innan jag blev proppmätt och plockade åt mig en hel del frukt men även lite efterrätt. Vad händer sedan då? Jo, jag går in på toaletten. Jag stoppar fingrarna i halsen och jag spyr upp allt som bara går. Jag sitter där och tittar på toalettstolen som är tjusigt brunfärgad av chokladmoussetårtan och undrade vad det där var bra  för innan jag städar bort allt, tittar mig i spegeln, torkar bort de obligatoriska tårarna som kommer av att kroppen blir tvingad till något den inte vill och går sedan ut  för att ta ett tuggummi. Ingen märker  något och jag vill inte att någon skall märka heller.

Samma sak skedde i torsdags. Pizza vilket jag var sugen på och det är lite tradition när vi är där. Jag äter upp den och känner  mig sådär SKYLDIG till att jag äter upp den först även om jag intalar mig att det helt enkelt var för att jag var hungrig och inget mer. Jag dricker upp det mesta av min dryck och svänger glatt in på toaletten och väl där. Ja. Gissa.

Jag som inte har fifflat med sådant på länge utan bara några  få återfall då och då. Så fort något faller ur min ram är det kört och det finns en anledning till att jag inte  vill ha mat hemma för även om jag inte anser mig vara en hetsätare så känns det som  om det är något sådant det är. Inte hetsätning utan bara vanligt ätande som avslutas med skam om jag är vid fel balans.

Roligt.

Jag hoppas på att det inte blir så på julafton för jag har redan planer på att baka julgodis (Leilas Rocky road!) och äta mumsig mat från mor utan att få skam och dålig samvete för inte äter jag speciellt mycket julmat. Det återstår att se helt enkelt.

Snart är det jul, igen. Julkänslan infinner sig mindre och mindre för varje år känns det som och det känns ännu svårare att få sådana när jag är där jag är. Jag har ingen aning om vad jag ska införskaffa i julklappsväg och jag har inte ork till att komma på något heller. Förhoppningsvis går det att få lite längre avbrott från arbetet så att jag kan vara hemma mer än en knapp helg.

Fast det kan ju inte bli annat än bättre jämfört med förra julafton som nog har varit den sämsta någonsin om man bortser från den som firades i mormors hus. I fjol var jag hemma innan klockan tio och satt gråtandes vid datorn där jag kände mig totalt borttappad. Visserligen var jag inte riktigt på topp i balansen så det kan ju verkligen inte bli annat än bättre. Upprepningar övertygar mig kanske mer.

Nollställning är det som är lättast att förklara nuläget med. Nollställning till allt. Nollställd till faktumet att jag har under minimilön. Nollställd till att jag är så långt hemifrån. Nollställd till att jag inte har något liv förutom att arbeta och sova. Nollställd.

Kära storasyster sade visserligen att det tar ett tag att ställa om sig till att få tid med allt men jag bryr mig inte speciellt nämnvärt för stunden att jag inte har tid med något. Jag har massor jag borde göra men jag kommer aldrig ihåg dem, jag har vänner jag borde prata med men jag glömmer det. Glömmer, sover, arbetar.

Sysselsättning är väl visserligen bra för huvudet, tror jag. Det sysselsätter mig från att göra annat som jag inte borde göra men det hjälper ändå inte. Några gånger har tanken snuddat vid mig att jag skulle vilja prova för att se om det hjälper men det har jag redan försökt. Nollställd.

Jag hade sovmorgon idag. Kvart över tio skulle jag infinna mig på distriktssköterskemottagningen i Rolfstorp och jag ansåg det inte vara någon idé att åka fram och tillbaka för att arbeta de timmarna innan. Sov länge och väl även om jag vaknade kvart över sex rent instinktivt, något som inte händer när jag SKA upp vid den tiden, för att sedan somna om. Det är så härligt att somna om.

I alla fall, jag åkte iväg till Rolfstorp och parkerade mig i väntrummet och kom in till doktorn efter tio minuters tjuvlyssnande på den lokala dialekten och kom lika snabbt ut igen. Varför? Jo, för att de inte hade kunnat hämta mina journaler. Vi lever i framtiden men landstingen kan inte samarbeta nog för att kunna hämta ut journaler från andra platser i riket. Vi kan åka ut i rymden, göra robotdelar till människor, klona saker och ting men inte hämta journaler utan att patienten måste säga var denne har gått tidigare.

Är det inte underbart? Efter det brev jag hade fått om att det hade blivit felinformerat angående tidigare vård så ringde jag och trodde att allt var ordnat. Hade det inte varit bättre att ringa upp mig och säga: "Ursäkta, men vi har inte fått tag på dina journaler än och undrar om det går bra att skjuta på läkarbesöket?" istället för att jag ska slarva bort över halva arbetsdagen för ingenting? Hade jag inte haft frikort hade jag säkerligen tjurat mer än vad jag gjorde nu för då hade det varit oacceptabelt.

Inget svar kunde jag få på mina frågor angående medicineringen utan istället fick jag försöka svara på varför jag hade den medicinen som jag har. Hur i hela friden ska jag kunna veta det? Jag har ju inte tillgång till min journal heller utan det enda jag kan gå på är den korta förklaringen på burken: "1 kapsel dagligen, mot depression". Pah! Jag ska nu höra av mig i januari och han lovade att ta itu med att få tag på mina journaler på en gång (yeah, right..) och nu känns det som om det kvittar. Jag vill inte gå till en allmänläkare som inte kan något mer än vad grundboken förklarade angående åkommor i psyket när jag försökte förklara att jag hade kontaktat den avdelningen utan något bra resultat. Jag måste istället gå igenom en vårdcentral som sedan ska remissa mig vidare och någonstans där i mellan så tröttnade jag på att tänka vidare. Tanken är inte långt ifrån att helt enkelt sluta och se vad som händer, så farligt kan det väl inte vara.

Annars? Har nyss gått över hemmet med Tuss för att snart ta mig till disken. Gjorde en ring under kvällen som kunde ha blivit bra om jag inte hade varit en klåpare. Tanken var god, resultatet uselt. Jag hade kunnat godta det jag har nu om inte sargen vid stenen hade spruckit men nu orkar jag fanimig inte göra något åt den på ett tag. Det är inte bara jag som är petig utan även en lekman hade tyckt att den här ringen ser ut som något som trillat ner från inkompetensbusken i puckoland.

Ibland önskar jag att jag inte hade några måsten, att man inte behövde ta sig upp okristligt tidigt varenda vardagsmorgon för att släpa sig iväg till ett arbete för att få ihop pengar. På sätt och vis kan jag sakna våren även om jag inte mådde bra på något vis men det fanns ändå tid hela tiden även om jag på något vis slarvade bort all denna tid på att må just blä. Istället mår jag hyfsat och arbetar tills jag slocknar innan tio på kvällarna.

Jag som för dryga halvåret sedan satt uppe och tittade på Twin Peaks hela natten tills jag kom fram till att det inte var någon idé att gå och lägga sig innan det var dags att åka med storasyster in till Örebro för att lämna en arbetsansökan. Och nu? Nu sover jag. Sover och sover. Helgerna försvinner snabbt som Hjulben och sedan är det dags för arbete igen i det härliga ekorrhjul som är liv. Samtidigt så behöver jag ha någon sorts ram som jag kan fungera runt eftersom det uppenbarligen går åt helvete när jag inte har något att göra. Jag behöver ha tider att passa (även om jag önskade att de inte var så förbaskat TIDIGA!) så att jag kan forma runt allt därefter.

Fast varför får jag inte ordning på det då? Varför har jag inte planerat in allt än? Varför sover jag bort all den tid jag borde nyttja till att göra hushållsarbete, läsning och pysslande? Varför kan jag inte fungera på egen hand för på annat sätt än att stirra på datorn med en patience eller i sängen med mitt DS. Varför kan jag inte kombinera för? Varför klarar jag inte av det jag en gång klarade av?

På torsdag ska jag till en ny farbror doktor eller vad det nu är när jag äntligen fick tummen ur för att boka en tid (det är inte bara tandläkartider som är tröga här i Halland...) och jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara allt det som jag redan har hunnit förklara för folk innan och hur de kommer tolka det. Min journal kanske har gjort någon nytta men jag vet inte vad det står i den ens, jag vet inte vad de tror om mig. Kanske står det bara "simulant" på den precis som jag befarar.

Ja, det borde väl kanske vara lite mer upplyftande här men det ligger inte riktigt för mig för stunden. Det finns inte tid till något annat än det viktigaste och jag  förstår inte riktigt hur vanligt folk hinner med allt under sina veckor. Själv kan jag knappt bolla runt med arbete, vänner och fritid utan att bli överrumplad av tidsbrist.

Inte kan jag skylla på något heller även om det kanske finns anledningar men det låter bara som dåliga ursäkter känns det som. Det lättaste är att bara flyta med och hoppas på att den där magkänslan inte infinner sig alltför ofta bara. Jag försöker att inte inbilla mig att folk hatar mig bakom ryggen, jag försöker att vara så storsynt (eget ord gissar jag på) som går utan att överdriva men det är en.. intressant balansgång.

Jag känner mig upptagen hela tiden även om jag har tid, kvällarna går åt till egentid men den försvinner bara och sedan är det dags att lägga sig. Det där med att gå och lägga sig i tid är inte min melodi men jag måste för att inte behöva rusa upp ur sängen och i vild panik glömma både frukost och lunch.

Känner  mig så förbannat... vilse. Just nu sitter jag bara och fånstirrar på samma hemsidor om och om igen i hopp om att något nytt skall finnas där att titta på. Jag lusläser samma reklamblad från  Lush bara för att det är avkopplande att tänka på alla de goda dofterna, jag spelar Mahjong tills ögonen blöder för att det är avkopplande och böckerna samlar sig i högar när jag egentligen skulle kunna läsa dem men jag har verkligen inte ork och jag hatar det.

Förr eller senare faller jag väl in i någon sorts mönster men just nu så irrar jag bara runt, jag borde skriva ihop en ansökan till det där men ambitionen är lika med noll. Allt skjuts upp med morgondagens datum i första meningen. I morgon skall jag göra det, i morgon skall jag göra det...

Jag skjuter till och med upp bra saker, som att kura ihop mig i soffan med en pepparkaka. I morgon, senare, snart... Ursäkter, ursäkter.

Det går uppåt, sedan går det nedåt. Jag kan känna gråten i halsen men jag är på något vis avdomnad och kan inte gråta. Det är okej men samtidigt inte okej även om allt är väl. Det är en nollställning med gasen i botten fast med handbromsen i. Det bara är.

Jag har gett upp samtidigt som jag inte har gjort det. Jag glömmer bort men minns samtidigt fast förtränger.

Allt är väl men är ändå inte väl fast det är nog det ändå det är bara att jag inte vet om det än, tror jag. Eller?