Alv

Stal från någon typ på Bilddagboken..

Namn: Alv
Piercingar: Läpp, navel samt en hög med hål i öronen.
Tatueringar: Ett ankh ovanför höger handled, en skarabé ovanför vänster handled, ett horusöga (eller om det var Ra...) ovanför höger ankel, en sanningsfjäder ovanför vänster ankel, en triforce under vardera armveck samt en bevingad sol på ryggen. Puust..
Längd: 178,5 cm
Skostorlek: 41-42
Hårfärg: Mörkbrunt med svagt röda toner inblandat.
Fräknar: Nopes.
Vikt: Ja, bra... Ge mer viktnoja till alla där ute. Icke!
Motto: Tänk det värsta om allting så kan man alltid bli glatt överraskad eller säga "Vad var det jag sade?".

Kär? Nix.
Önskar du att du bodde någon annanstans? Kuggfråga! Jag bor i Kumla, för tusan.
Tänker du på självmord? Vem gör inte det? På ett eller annat sätt.
Tycker du att du är attraktiv? För vissa tror jag nog att jag är det, ja.
Dricker du? Te nästan varje dag, vatten försöker jag börja klunka i mig samt alkoholhaltiga drycker då och då.
Använder du droger? Räknas glass? Eller te? Fast.. En drog kan ju inte använda droger.
Röker du? Jomenvisst. Fast nu ska jag inte köpa några mer paket.
Vilket schampo använder du? Det är något Herbal Essences... Jag varierar mig ganska friskt.
Vilken parfym använder du? White musk från Bodyshop eller Sexy Graffiti.
Vad är du rädd för? Det finns en del saker, ja. Mörkrädd är jag fortfarande emellanåt.
Gillar du att tvätta? Det är ganska avkopplande.. När jag väl kommer ihåg det.
Gillar du berg och dalbana? Wiiiiiiiiiii! *viftar med armarna*

Senaste?
Filmen du hyrde? Eeeh... Det kommer jag inte ihåg.
Filmen du köpte? Det var nog en beställning från Cdon.. Saw I och II i en fin box var med bland annat.
Låten du hörde: And One - Wasted
Låten du laddade ner? System of a Down, en näve album.
Personen du ringde? Min svåger.
Personen som ringde dig? Mossa!
TV-program du såg? Hmmm... Det var nog Fråga Olle som gick i bakgrunden, men jag tittade inte.
Person du tänkte på? Hmmm.... Tankarna fladdrar så snabbt så jag kan inte minnas sådant.

För eller emot?
Långdistansförhållanden? Mitt första förhållande var ett med avstånd. Det var ganska mysigt på något sätt att sitta på tåget och vänta på att det ska rulla in med hjärtat i halsgropen och sedan mötas på tågstationen, pussas och tralla hem hand i hand. Aaah.. Minnen... *ler nostalgiskt* Men visst är det trevligare om man bor i samma län, lite billigare så. Gah, nu blev jag nostalgisk som fasen!
Utnyttja någon? Det beror på VEM. Är det någon som förtjänar att utnyttjas för att personen i fråga har gjort något mot en närstående så är det fritt fram! Hääämnd!
Självmord? Alltså. Det är den enda handlingen man kan göra som är egoistisk. Det är upp till en själv, har man verkligen inte något som håller en kvar i livet och verkligen allt, allt, ALLT känns skit så varför ska vi hindra? Sedan att det sårar alla runt omkring är en annan sak, men man kan ju bara leva för sin egen skull och inte alla andras.
Ungdomar som röker? Det är upp till en själv, så länge de inte blåser röken i ansiktet på mig. Eller försöker få mig att köpa ut. Ungdjävlar...
Använda droger? Nix, nej. Jag knarkar mina vänner istället och de knarkar mig.
Sex före äktenskapet? Man måste väl testköra INNAN man köper grisen i säcken? *skrockar*
Köra onyktert? Det finns en lag mot det av en anledning. Vad är det för jädra snille som kom på den frågan?
Förhållanden? Alltså... Det... Hmm... Det kan ställa till en hel del saker när man börjar gå i sådana tankar, men det har väl sina fördelar med. Eller något.

Favorit?.
Mat: Jag lagar knappt mat längre, så jag glömmer nästan bort vad som är gott. Det finns mycket god mat.
Låt: Just nu? Wasted med And One! *dansar runt i jublande cirklar*
Sak att göra: Det beror på humöret. Ibland är det roligast att sitta och dricka te med någon vän, ibland är det att promenera ute i skogen, ibland är det att göra fint hemma. Olika beroende på humör.
Sport: Basket var kul när vi spelade det frivilligt på idrotten när vi egentligen kunde ha gått iväg istället. Men det måste vara rätt folk. Volleyboll verkar roligt men jag har inte spelat det knappt. Finns mycket roligt att spela med rätt folk, annars är det ofta en pina.
Dryck: Vatten fungerar ju alltid, försöker vänja kroppen vid sådant. Te, chokladmjölk...
Kläder: Hmmm.. Jag trivs bäst i randiga strumpor, knäbyxor och en fin tröja. Eller en kort kjol och något urringat, ja, ja.. Kliché... ;D
Film: Hmmm.. Kalle och Chokladfabriken ploppade upp, men jag har många favoriter, vill inte göra någon film ledsen genom att säga ultimat favorit.
Bil: Jag gillar VW Golf för att de är små och söta och att mamma hade en när man var yngre. Däremot har jag aldrig kört en. Eller.. Det kanske var en sådan på körskolan...
Serie: Följer knappt några serier, försöker att följa Dr Who men minnet är kort.

Har du någonsin?.
Gråtit över en pojke? Jo.
Gråtit över en flicka? Jo.
Ljugit för någon? Vita lögner, stora lögner. En del har man allt gjort. :/
Varit i slagsmål? Nej, jag är en fredlig flicka.
Blivit arresterad? Inte då, läs ovanstående.
Träffat någon från internet IRL? Många gånger.

Antal?
Gånger du vart kär? Vet inte riktigt.
Gånger ditt hjärta brustit? Sisådär två gånger tror jag nog.
Hjärtan brustet på grund av dig? Hmmm... Två tror jag, ungefär.
Tjejer du kysst? Flickor är mums att pussa på.. Vad kan det vara? Ett tiotal kanske? Inte mer iaf.
Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? Två.
Gånger ditt namn varit med i tidningen? Två gånger eller liknande. Genomgående tal, det där. *skrattar*
Ärr du har på kroppen? Vad fan, jag sitter väl inte och räknar sådant? Pffft! Jag må ha ärr men jag är väl inte så jädra självupptagen och fånig att jag räknar dem och skryter om det?


Pålägg som gäller: Leverpastej. Orka planera annat, jag köper av vana bara.
Dagens dryck: Inget än, ska snart äta frukost och då blir det nog Earl Grey.

Senaste?
Boken du läste? Seriebok var det. Ett DareDevil-album.
Personen du fick e-mail av? Hmmm.. Har inte kollat men senast var det nog syrran eller svågern..
Personen du fick brev av? Pappersbrev? Person? En vän eller bara allmänt? Senaste adresserade brevet som inte var från myndighet eller räkning var från sommarjobbet.
Personen du fick sms av? Herr Brandman.
Gången hela din familj åt middag tillsammans? I julas var det. Längesedan, ledsamt nog.
Saken du köpte? Rödvin var det faktiskt. Som nu har finaste etiketten!

Vad har du gjort idag? Vaknat av telefonen, pratat i telefon i sängen, hasat upp och ringt svåger samt satt mig vid datorn med msn och musik. Snart dags för frukost.
Var det kul? Det är roligt att prata med bra människor. *nickar* Att bli väckt av telefon när man är grottmänniska är väl lite segare, men det går. =)
Brukar du svära mycket? Det slinker nog med ett "fan" och ett "djävlar" här och där... Däremot försöker jag att vårda språket och istället använda lite mer finare ord. "ba'" är min största fiende...
När stiger du upp på morgonen? Är det skola försöker jag ta mig upp vid halv sex, annars allt runt tio till tolv eller senare beroende på hur mycket jag har nattsuddat.
Gillar du att slåss? Har aldrig provat även om jag skulle ha velat då och då.
Vad har du på dig? Rosarutig pyjamas med silvertrådar i. Jätteivul...
Vad ska du göra ikväll? Piratfest! Yaaaaaaarrrh! Vi ska PLUNDRA hela NATTEN!
Vad är du allergisk mot? Pollen av någon sort, vissa frukter (det varierar konstigt nog, tror det är besprutningsmedlet faktiskt) och ibland vissa pälsdjur.
Var har du ont? Just nu? Ingenstans faktiskt, bara lite seg i ryggen.
Använder du hårspray? Inte då. Mitt hår är bäst utan tillsatser. Eller... Jag VILL inte ha tillsatser i det.
Kan du stå på händer? Jag försökte en gång på idrotten i skolan. Jag hamnade snett, tröjan åkte upp och jag trillade på sidan av mjukmattan.
Håkan Hellström eller The Ark? Jaaa.. VAD SKA jag välja? Skönsjungande glamrockpojke ELLER kraxande MUPP? Jag är väl inte kokt i skit, för faen... The ARK!
Salt eller socker? Saltlakrits, söta kakor. Det beror på vad det är.
Gillar du ketchup? Njaaee... Som tillskott i matlagning men jag använder det inte så ofta. På grillad korv så.
Är du glad nu? Pirater kommer och plundrar ikväll! Jag är ÖVERLYCKLIG!
Var du glad igår? Vet inte. Jag var nog bara mig själv tror jag, med allt som hör till. Jag var nog glad här och var.
Vad dansar du till? Jag är ganska tolerant, vill jag dansa kan jag dansa till det mesta.
Stockholm är... ? Hmm... De har en Science Fiction-bokhandel och gamla hus och museum. Att åka dit över dagen är okej, men inte att jag skulle vilja bo där.
Göteborg är?? Göteborg har jag varit i en längre stund för sisådär hundra år sedan, men jag har alltid tyckt bättre om det stället. Dialekten och Liseberg är nog vissa av de faktorerna till det.
Kan du sjunga? Det är väl mer en smakfråga. Jag sjunger inte falskt så ofta..
Spaghetti eller makaroner? Spaghetti!
Land du vill besöka? Skottland.

Min första ordentliga egna fest blåser snart av stapeln.. Imorgon skall lite billigt tilltugg inhandlas och så skall datorn repareras hos svåger, annars blir det ingen musik. Lägenheten är lagom städad, det är ju ingen idé att storstäda innan det skall stökas till igen och lite utsmyckningar skall sättas upp under eftermiddagen. Får jag tid över skall även en "fin" flagga ritas att sättas på dörren.

Lääääskigt!

Men roligt! Tror jag, eller, hoppas iallafall.

Ciiigg!

Hah, en trogen besökare om dagen åtminstone de senaste dagarna här. Så man inte skriver ut i ingenting även om jag börjar vänja mig vid det.

Kuratorbesök var det idag igen, på något sätt prioriteras de inte längre. De känns inte meningsfulla, de känns som en förlust. Satte klockan på åtta och stöp i säng skrämmande tidigt för att vara jag, klockan var inte ens ett för sjutton! Vaknade upp av klockan och minns det bara som en dimma där jag uppenbarligen ställde om klockan till tio även fast tiden för besöket var vid halv tio. Vid nio vaknar jag självmant upp med ett ryck och tittar på telefonen och överväger en liten millisekund att skita i det även den här gången. Plikttrogen som jag däremot är i grund och botten så släpar jag mig motvilligt iväg med ett muttrande för att hinna ta ut pengar också. Håller på att få ett mindre utbrott i bankomatkön eftersom fanskapet före mig uppenbarligen ville ta ut alla sina pengar i hundrakronors-sedlar och bara en åt gången. Den där lilla artighetströskeln nöts ner mer och mer, svensken kommer snart ge vika för ett utbrott om jag inte passar mig.

För jag är en duktig, ordentlig människa som klarar av allt jag gör. Jag vet ju egentligen innerst inne att det här är fel och att jag inte borde göra så här. Det säger både jag och alla andra till mig, för jag är ju så duktig, jag kan ju allt och är så stabil, praktisk och ordentlig.

Blä.

Det kändes väl till viss del mer givande den här gången men ändå är det som om jag bara gör det för syns skull, för att man SKA gå iväg och prata med någon om man inte mår bra. Det är så man gör, det är proceduren. Kuratorn tjatar på mig om att det kanske inte finns en anledning till allt, att det inte finns en mening, att det nästan börjar låta som ett mantra.

Ja, men. Jag har ju för fan rätt! Anledningen är så löjlig, varför ska jag harva runt i tillvaron, samla på mig gröna papperslappar för att köpa mig ett digitalur men i sista minuten ångra mig och gå till en annan apa som ska förklara för mig att det visst är värt att leva. (Jag hoppas det märks vilken bok jag refererar till...)

Mer och mer ångrar jag att jag berättade för familjen även om jag inte skulle ha kunnat låta bli. Nu är det mer att jag måste hålla mig uppe för alla andra. Kuratorn säger då återigen att det är mig jag ska bry mig om, men varför i hela friden måste det betyda att jag ska vara nöjd med tillvaron då? Varför måste det betyda att jag måste fortsätta i aphjulet?

För vi är verkligen inte mer än en knäpp i universum. Vi är som de svältande barnen som vi ser varje dag på tv men inte bryr oss om. Vi är bara en samling molekyler och elektriska impulser och vem fan bryr sig om det? Jag tror inte på helvetet, jag kan brinna i evighet om det nu ändå kommer finns även fast jag inte tror på det. Då har jag åtminstone en anledning till existensen.

Lördagen känns fortfarande lite som om den var på låtsas, som om det inte var jag utan någon annan. Minnena är sådär suddiga och snurrande eftersom ett antal öl hade runnit ner genom halsen. Sedan vet jag inte om det jag svalde ner hade någon mer effekt, även om de inte var farliga nog för att de skulle bry sig om dem.

Jag tror inte att armen tillhör mig längre, den tillhör statistiken med sina blå plasttrådar som sticker upp ur den, som ett förvuxet fiskedrag fastknutet i osynlig lina. Jag ska byta ut till kompresser så det håller sig luftigt och fräscht men jag blir illamående av att tänka på att jag måste se på det. Att jag måste konfronteras med något jag knappt minns att jag gjorde. Det var mer före- och efterbilder. Ren arm. Röd arm. Rött överallt även om det inte var djupt. Lukt av järn. Jag minns inte att jag stod så länge vid handfatet, allt är borttvättat nu så det kanske inte ens har hänt. Om jag tar av tejpen kanske det bara är ren hud där under.

Jag vill inte bo i den här lägenheten längre än nödvändigt sedan. Den tycker inte om mig och jag tycker inte om den.  Den är personlig men ändå opersonlig och det sitter skrik fångade bakom tapeterna, tårar intorkade i golvet, aska på balkongen och spillt te.

Det är så löjligt, en jag känner har mer anledning att se ut som jag medan jag uppenbarligen inte har någon anledning till det. Farbror doktor tittade bara på mig med en tom blick, tog en snus och gick. Kuratorn ifrågasätter inget utan nickar bara med guppande skägg och jag tappar tron mer på mer på vård även om jag knappt är nybörjare.

Så blir det sådär igen, något trillar över som en blöt filt och tynger ner. Får allt på insidan att bli svart och klibbigt, något som inte går att få ut. Lungornas insida är svarta av alla cigaretter de senaste dagarna, magsäcken är svart av all god mat, av all vätska, insidan på huden kliar och vill ut.

Efteråt töms det ut igen, det bleknar bort och jag kan koncentrera mig på de vardagliga sakerna.

Ska iväg till min syster och hennes man ikväll, känner mig inte motiverad för fem öre men jag kan inte sitta själv heller. De sinnesbilder jag hade på bussen räcker som morot nog för att inte sitta själv.

Mitt hem känns främmande, jag vill röka på balkongen, jag vill ha cigg, jag vill förgifta mig själv med sådana, med vin, med blod, med mat, med andra människor, med allt. Det är så farligt nära, så väldigt enkelt, bara köpa ett paket till, bara en gång till. Bara lite, vem bryr sig? Det är ju min kropp och mitt liv.

Blä. Duscha. Gråta. Ta på mig masken. Ta på mig sminket. Ta på mig leendet. Faktiskt kunna ha kul eftersom mina inneboende är snälla nog att vänta utanför sällskapet och bara komma till min undsättning när alla andra har gått.

Ångrar mig lite att jag inte gick iväg igår, skulle nog ha behövt det. Men jag kände mig skamsen förra gången på något sätt, hade inte lust att känna så den här gången också.

På något sätt så TROR jag att jag börjar få lite räta på saker och ting, eller så är det bara lugnet före stormen.

Men, men. Det brukar ju alltid vara tankegångar som hoppar upp och biter mig senare i tillvaron. Däremot skulle det vara skönt att luta mig tillbaka på hästen i karusellen, sträcka ut armarna, sluta ögonen och bara skratta medan den snurrar runt, runt, upp och ner.

Ibland kommer det sådana där tankar som bara gör mig ilsken. Det är inte svårt att tänka mig att min kropp är full av stora röda handavtryck som lyser som brännmärken över min kropp.

Det är inte många, men tillräckligt. Tillräckligt många som har sett mig utan barriären, för många som jag har släppt inpå livet och jag gillar det inte. Har inte lust att vandra den vägen igen. Jag vill ha ett naturligt skydd, ett sådant som gör att det inte går att komma längst in. En spärr som stänger allt annat ute, som får mig att hantera saker och ting på ett annat sätt än vad jag gör.

Istället finner jag mig utnyttja situationerna till max, tills det är försent för räddning för mig själv. Tills spindelväven är hårt virad runt min kropp. Automatiken är min värsta fiende, även om jag inte kan spelet så kan en del av mig det omedvetet. Däremot kan jag inte styra det lilla jag vet och sedan blir det bara konstigt.

Istället vrider sig tankarna till ett ormbo, hälften är egen oro och hälften är verklighet. Men... Inte en chans att det kommer räta ut sig, nätet kommer att dras åt tills jag kippar efter luft och känslan av nakenhet kommer att växa. Handavtrycken kommer öka och jag kanske välkomnar dem för stunden.

Odiumclothing har för mycket fina kläder för mitt stackars svaga hjärta. Priserna är kanske inte skyhöga jämfört med andra affärer som har så mycket sämre kvalitet (Chock! Chock! Chock! Mina sömmerskegener gråter blod när jag tittar på bilderna av vissa plagg..) men de är tillräckligt för att ge skrämselhicka.

Så kommer man till galleriet och jag fascineras av att uppenbarligen har alla andra små människor i hela världen råd med att köpa hela garderobsuppsättningar därifrån. De må vara en prioriteringsfråga, men många av de små knattarna ser ut att bo hemma och när jag gjorde det så fick jag inte några pengar vilket gjorde att det blev Myrornas. Det var visserligen lättare förut att klä sig alternativt som jag har påpekat så många gånger förut utan alla dessa subkulturers inblandning.

Men, men.. Det där kundgalleriet gör sig påmint. Det finns folk på bilderna som jag fortfarande med en fnysning kan tycka att de borde dra på sig sina Adidaskläder och dra så långt dit pepparn växer för att de inte ser alternativa ut i ansiktet. För kläderna gör inte allt.

Sedan kommer jag lite till insikt och får allt i vrångstrupen.

Tänk om jag ser ut så där nu. Som en ulv i fårakläder. En människa i storlek femtiosex nedklämd i en trettiosex? En vit bland allt svart?

Fan.

Det är lite så jag känner mig efteråt vid närmare eftertanke. Som en urvriden trasa där allt som är jag står i en hink bredvid som jag åtskilliga gånger doppas i för att sedan vridas ur på ett smutsigt golv.

Jag fick nämligen frågan om hur jag kände mig efteråt och jag promenerade hem i det vackra vädret med den tanken i huvudet. Ju mer jag funderade, desto sämre kändes det.

För jag känner mig urvriden, urlakad, uppfläkt, smutsig och tom. Allt är utfläkt på ett bord för allmän beskådan, allt som är jag med alla brister och fel. Ju mer jag rannsakar mig själv, desto mer osäkert är jag på om jag verkligen VILL veta mer om mig.

Ilskan morrar i maggropen men tonar sakta bort och jag måste anstränga mig för att minnas. Är jag arg för att jag sitter och viker ut mig för en vilt främmande människa? Är jag arg på mig själv för att jag blir arg? Är jag arg på honom för att han inte kommer med de ultimata lösningarna?

För jag satt där och pratade om att det skulle vara så skönt om någon kunde bestämma åt mig, säga åt mig vad jag ska göra, ge mig ett schema på vad jag ska göra om dagarna. Han svarade att andra jobbar så, men inte han. Egentligen vet jag ju att jag inte skulle lyssna på det heller om de svar och regler jag får inte är de jag vill.

Nu ska jag bara försöka att komma ihåg att ta upp det här nästa vecka, det återstår att se.

För många år sedan så fick jag ibland känslan av att jag inte var inuti mig själv, istället så svävade jag snett bakom och ovanför mitt skal. Jag kunde inte göra annat än att titta på vad skalet pysslade med och antingen svära mellan sammanbitna tänder eller glatt applådera. Det var inte ofta, utan bara ibland den där känslan gjorde sig påmind och det brukade snabbt gå över igen. Precis som en dröm där det kan hända outgrundligt mycket på bara en liten sekund av sömn.

Jag hörde trappsteg i trapphuset tidigare idag och klumpen i magen gjorde sig tillkänna igen. Den där klumpen som börjar bli en vana just vid vissa saker. Den där upp och nedvända räkningen till exempel. Telefonsamtalet jag fick från bostadsbolaget igår lade sig som en sordin över mig när det kom och klumpen sparkade vilt på insidan.

Det enda jag kan hoppas är att allt är just den här situationens fel, att när den är avklarad så blir allt bra igen. Eller åtminstone lite bättre. Imorgon är sista dagen innan de åtta (8) dagarna har gått ut och jag undrar om siffrorna står på noll nu. Eller har de ökat? Har de vuxit? Kommer min dörr snart bli insparkad av byråkratmän som tar mina käraste ägodelar som pant?

Ja, det är fånigt.  Jag vet. Men det är inte roligt när en av ens värsta mardrömmar sakta men säkert börjar linda upp sig och jag har den där känslan av att stå alldeles ensam i stormen från det även om så inte är fallet.

Så nu skulle det inte vara dumt att sväva ut ur kroppen för att slippa allt. Slippa ränderna, slippa sältan, slippa titta på eventuell post vid dörren, slippa undra vem det är som ringer när jag inte känner igen numret. Stormen må blåsa över men mitt paraply har redan blåsit sönder och jag kommer vara dyngsur innan den är över.

* Disken diskas inte på flera veckor men ändå så växer inte berget, återanvända saker är en gyllene regel och tekoppen börjar skifta mer åt brunt än vitt på insidan.

* Kommer det oväntat besök kan det ibland hända att strumpor måste slängas in i sovrummet för att de ligger mitt i hallen.

* Smutstvätten ligger i en cirkel RUNT tvättkorgen eftersom det är så jobbigt att slänga dem I tvättkorgen.

* Den använda disken står runt datorn.

* Det städas inte mer än vid besök, samma med bäddning.

* Laga mat? Pfft, det finns ju Kelda färdiga såser och pasta!

* Damm är en livsform och skall absolut inte dödas genom att dammas bort.

* Stolar är jättebra avlastningsplatser.

* Ren tvätt mår bra av att stå i hallen i minst en vecka innan den läggs in i skåpen.

* Toalettgolvet mår som bäst av använda träningskläder.



Aaah, är jag inte älskvärd? Däremot duschar jag varje dag, jag lovar!

Fredag och ingen skola, egentligen skulle jag kunna åkt till skolan men jag orkade inte riktigt. Det är ändå bara halvdag och han är van vid att jag inte kommer då pga kuratorbesök och annat. Tog mig upp ur sängen och fick besök av en vän på morgonkvisten och tänkte sedan att jag "bara" skulle sova någon timma till. Efter två kom jag upp ur sängen, dagens planering åt helvete.

Sätter mig och äter frukost samt pratar med en annan vän i telefon och upptäcker till min fasa att min tvättid inte alls börjar klockan fem som jag trodde, den SLUTAR klockan fem. Panikihopplockning av kläder efter en snabb nedrusning till tvättstugan för att se att ingen har tagit över tvättiden. All den tvätt jag hade tänkt mig att få iordningtvättad blev åt fanders, funderar på att undersöka vem som har tiden efteråt och se om jag kanske kan få fortsätta efteråt istället. För på det här stället får man inte tvätta på söndagar, det är skönt att veta att det fortfarande är stenålder i vissa hus här i Kumla.  Varför gå framåt i utvecklingen när det går att gå bakåt!

Däremot ville inte kära grannen öppna och det lät som om den var någon hemma. Ja, ja. Jag fick åtminstone två tvättmaskiner ordnade, kunde ha varit värre.

Stress, stress.

Fylla på vatten i vattenkokaren. En vattenkokare som egentligen var löjligt dyr jämfört med andra som fyller sin funktion även om de inte är lika snygga. Under tiden som vattnet väser sig varmt i den står jag och tittar in i skåpet ovanför bänken för att försöka komma fram till vilket te jag ska välja. Flyttar runt bland de färgglada teburkarna, öppnar locken, skakar runt lite på innehållet, luktar, sätter på locket, tar fram en annan burk.

Vattnet börjar tysta och hotar mig om att jag inte har lång tid kvar att fundera på och jag bestämmer mig. Tar den utvalda sorten till diskbänken, norpar åt mig teklämman som ligger på lur i diskstället för att vara nära till hands. Öppnar upp den, måttar halva full, skakar försiktigt av den, stryker av överflödigt, släpper spänningen och låter den dimpa ner den i den fläckiga tekoppen.

Vattnet har under tiden blivit färdigt och jag tar av kannan från plattan som hör till den, häller ner i koppen och känner den första doften av teet när de blandar sig med varandra. Häller ut överflödigt vatten i väl valda föremål i diskhon för att underlätta kommande diskning för att sedan ställa tillbaka den på sin rätta plats. Honung, en råkad sked till min stora kopp.

Tar med mig koppen i handen, släcker omedvetet ljuset i köket och försvinner ut i vardagsrummet.

Det svenska språket går sakta men säkert åt fanders.  Ingen vet knappt hur orden stavas och internetslangen fördärvar skriftspråket som en droppe olja förgiftar vatten. Min egen hjärna bryts ner ju mer slang och förkortningar jag använder även om jag försöker att vårda det så gott det går.

SAOL går inte längre att lita på utan den blir fulare och fulare för varje år, jag som hade tänkt att införskaffa en sådan som moraliskt stöd.

Särskrivningar, ihopskrivningar, förkortningar som skrivs på fel sätt... Det är verkligen inte roligt att leva nu.