Alv

Badkarsvattnet är uttömt och smutsranden längsmed det är ofrånkomlig. En doft av uppkastningar och järn ligger i luften och jag undrar återigen: "Blev det bättre av det här?"

Svar: ja.

Bort från tanken om att hur mycket jag än försöker att vara som resten så känner jag mig bara smutsig, äcklig och horaktig. Jag ser inte ner på andra men när jag sätter in mig själv i situationerna så mår jag illa, fysiskt illa. Det vänder sig i magen av att se mig själv för min inre syn. Hur mycket jag än försöker så är det som jag kallar framsteg ungefär lika imponerande som en hund som finner sin svans eller vad som helst annat som kan användas som liknelse till något som är komplett meningslöst och utan mening.

Jag vill så gärna vara normal, jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra allt det som snurrar i mitt huvud. Men jag kan inte. Jag vrider ner blicken, kurar ihop mig och hoppas att ingen ser mig. Prestationsångesten blir högre för var sak jag tar in från informationsvärlden, ännu en sak som jag inte klarar av, ännu en sak jag inte duger på.

Jag kräver inte att vara bäst, jag skulle bara önska att någon kunde klippa av alla dessa förbannade spärrar som gör mig till något som inte duger i mina ögon.

Det har varit mycket dokumentärer och program angående ätstörningar på sistone och jag är dum nog att följa dem. Jag ser på skeletten som en gång kunde kallas mänskliga varelser och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Hur fel allt än är så är jag ändå avundsjuk. Grön av avundsjuka. Grön, grön, grön. Jag ser in i ansiktet på en ung kvinna som förklarar att även fast hon har gått ner över femton kilo så ser hon det inte, hon har vågen till hjälp eftersom hon inte ser det i spegeln. Hon vet om att hon är sjuk, hon är utbildad i näringslära och ändå är hon fast.

Avundsjukan växer. Jag hatar faktumet att jag är frisk innerst inne, att jag alltid har förnuftet som tar mig i örat och rycker tag när tankarna går för illa. Jag må stoppa fingrarna i halsen mer frekvent än innan den senaste tiden men jag äter ändå.  Jag äter mat och jag skäms men jag äter den. För jag kan inte låta bli.  Man ska äta, det hör till, kroppen mår inte bra av att svälta men ändå är jag avundsjuk.

Allt får den där halvfärdiga känslan över sig igen. Jag går hos kurator och ska få remiss till psyk i Hallsberg men ändå anser jag mig inte behöva det. Läkaren förklarade åtskilliga gånger att det var så bra så att det var JAG som tog kontakten, att det var jag som sökte hjälpen. Ändå känns det som ett nederlag för mig. Det är inte på riktigt, det är mer att jag har böjt mig för verkligheten och bara låtsas att det är så. Jag får hela tiden för mig att det bara är jag som inbillar mig. Sjukskrivningen över sommaren var säkerligen behövlig men jag oroar mig med jämna mellanrum att det bara var jag som  framkallade det, att jag bara flydde för att jag var feg, att det var jag som framkallade de hysteriska gråtattackerna efter första natten, att det bara var för att jag var trött.

Undanflykter och ursäkter hela tiden och jag börjar tro på dem, det är inget fel på mig, jag är bara någon som tar plats för andra som behöver hjälpen bättre. Jag har ingen ätstörning, jag tycker bara inte om mat, hade jag en sådan skulle jag vara ett skelett som hasar fram med tom blick, inte det fläskberg jag ibland ser i spegeln, inte den där långa förbannade ursäkten för hona som är för lång för att vara söt och för kort för att vara imponerande. Jag vill vara liten och söt, nätt och lätt. Jag vill kunna bli buren av andra, kunna vifta med fötterna och skratta förtjust av att bli buren, inte vara livrädd för orden "Nej, jag orkar inte mer nu så jag sätter ner dig" eller för att jag ska vara orsaken till att någon skadar sig.

Jag fick höra ett par år i efterskott att Andreas hade burit in mig till sängen när  jag hade somnat i soffan, en promenad på tio meter mellan två dörröppningar och ganska smal hall med en sovande dinosaurie. Jag vägrade tro på det när han sade det, jag vägrar fortfarande tro på det även om jag kan få små, små minnesfragment så tvingar jag mig själv att tro att det bara är på låtsas. Hur mycket jag än önskar att någon skulle våga lyfta upp mig så skulle jag troligen börja slåss om någon skulle försöka. Jag skulle bli fly förbannad och vråla att jag för i helvete väger över åttio kilo och "vem fan tror du att du är?!"

Ja, dra på mungiporna, gör det.

Den senaste tiden har jag sett  till att ha ätsällskap lite då och då, jag har varit ute och ätit på favoritmatstället och lagat mat jag tycker om, kontrollerat maten genom att göra den själv och kontrollerat mig själv genom att ha sällskap. Det har dessvärre hjälpt, hungerkänslan har kommit tillbaka och det gör mig arg. En sjuttonårig flicka åt mellan trehundrafemtio och fyrahundra kalorier om dagen. Jag snabbtittade lite på det jag har ätit idag och kom besviket fram till att jag har ätit över tusen kalorier. Nej, jag räknar inte sådant, jag bara försökte jämföra för mig själv.

Visserligen har inte alltid matsällskapet fungerat, jag har tvingat upp maten från magsäcken för att kunna äta något annat med inte alltför dåligt samvete. Jag har varit äckligt mätt och maniskt suttit och tänkt på att stoppa fingrarna i halsen. Jag har suttit hemma och skämts för att jag har ätit godis nästan varje dag den här veckan även fast jag vet att jag inte kommer göra det hela tiden. Jag skäms för mig själv. Skäms så att jag ibland inte vill kännas vid mig själv. Jag skäms ibland över att jag inte ens kan klara av det här ordentligt, utan alltid är förnuftet med, den där rösten som håller mig levande, som håller mig flytande, som ger mig dåligt samvete över att jag öser över skiten på andra.

Men vad i helvete ska jag  göra? Kuratorhelvetet sitter där och lyssnar i fyrtiofem minuter på mig och det enda jag kan göra för att fylla ut tiden är att prata av mig. En gång hade jag inte så mycket att prata om och jag var livrädd för att han skulle förklara att jag inte behövde komma tillbaka igen.

Helvete.

Nu är jag hungrig igen.

Jag har tråkigt, jag är hungrig och jag är röksugen. Vem fan bryr sig om att hålla sig i trim när det är roligare att förstöra templet.

Jag skulle vilja knata iväg till systembolaget för att köpa en flaska vin och sedan ett paket cigg och bara supa mig stupfull mitt på dagen. Det skulle nog inte ta mycket eftersom jag hittills bara har ätit två bullar. Vägrar äta mat, men jag kommer göra det ändå snart så.

Fan, man kanske skulle införskaffa  sig en flaska Leva ändå? Och lite giftpinnar.

Jag får fundera på det.

Likgiltig. Sova är väl att föredra för då försvinner åtminstone en stor del av dygnet. Jag skulle nog kunna sova bort det mesta av  dagarna om jag bara gav mig fan på det. Gömma mig under täcket och sova tills det inte går att vakna längre för att kroppen har glömt bort hur man gör.

Dagen går att sammanfatta med:

Tjock

Tjock

Tron om att alla ljuger

Tjock

Tjock

Noja

Tjock

Tjock

Blä

Min tillvaro det senaste halvåret har bestått av att oroa mig. Än för det ena, än för det andra men alltid är det något. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet och ger mig dåligt samvete över att jag inte tar itu med dem.

Kära mor sade att jag ska ta en dag i taget, hur i helvete ska man kunna göra det när allt här i livet går ut på framtiden? Det ska arbetas för att man ska ha en pension när man blir gammal, man ska betala försäkringar för den dagen man slår halvt i hjäl sig så man kan få pengar, man ska spara för framtida utsvävningar, man ska hålla sin kropp i trim för att den ska stå emot tidens tand lite bättre.

ALLT går ut på att tänka framåt, att ta en dag i taget är troligtvis bara guldfiskar som klarar av. Jag orkar inte tänka så, jag orkar inte tänka på att jag står själv mot allt förbannat trassel, att jag ska kunna ta alla rätta valen och göra allt rätt när jag egentligen bara vill krypa in i garderoben med en bok, en ficklampa och en chokladkaka. För var gång man blir påmind om det så hatar jag allt mer att vara vuxen. Visst, det finns positiva saker också. OM man har det ordnat för sig.

Nu är skolan relativt lugn och ordnad men ändå hittar jag annat att oroa mig för. Det är ju faktiskt inte långt till våren. Det är inte långt till jul och sedan är det nyår och sedan är jag arbetslös och vad fan ska jag göra då? Jag HATAR när folk säger att det ordnar sig, för visst, det gör det säkerligen. Men om det inte gör det? Då sitter jag där själv med paniken i halsgropen.

Det är inte bara att säga "det är bara att sluta oroa sig heller" för det är som att förminska mig rejält. Jag har alltid haft lätt för att oroa mig, för tusan, jag satt och oroade mig över om pengarna skulle räcka till hemma när jag var runt tio år gammal. Gamla vanor är svåra att bryta samt att jag faktiskt inte vet hur jag nu skulle kunna göra det. Jag gissar på att lobotomi är det bästa sättet.

Klumpen i magen blir större och det är väl dags att tänka på annat gissar jag på. Frukost eller något.

Jag har inte drömt så mycket som jag har gjort den här helgen på länge, länge. Fyra nätter i sträck och det börjar bli en aning jobbigt. Mer än en gång har jag vaknat upp med en snyftning i halsen och de har varit så verkliga, så verkliga. Jag har drömt om odöda som hade varit det så länge att huden hade ruttnat och fallit av deras huvuden, de var däremot skrämmande rörliga och hoppade upp efter mig där jag flög förbi dem. Drömmen började som en harmlös tvspels-dröm för att urarta sig till en dröm där hjärtat var i halsgropen. Jag vaknade och somnade om för att drömma om en annan som även den var verklig även om den kanske inte var lika skrämmande så vaknade jag av att jag fortfarande försökte göra mig hörd i telefonen.

Natten till söndagen var väl den natten som de har sjunkit undan för tillfället, även om jag vet att jag drömde så var de ändå ganska harmlösa. Imorse dog däremot mamma och ännu en familjemedlem som jag inte minns vem det var och sedan så sprang jag runt i panik på något som liknande Örebro Sjukhus fast det här var mycket större och det hade inte några skyltar.

Visst, jag tycker om att drömma mig bort men måste det vara så förbannat verkligt? Jag hatar det. De bra drömmarna påminner mig bara om hur tråkig verkligheten är och de andra är bara otäcka i all sin vanlighet. De gör att hjärnan går i uppror och magen knyter sig.

Blä. Dags att skaffa en större drömfångare eller något. Kanske kan jag fånga in "tandfen" precis som Lenore och rycka av den svansen.

Även om jag somnade tidigt i mina mått mätt så är jag inte utvilad någonstans. Hela natten har varit fylld av drömmar av alla de slag och en del var som mardrömmar och en del bara ledsamma. Jag vaknade upp minst en gång av att jag gnällde till och hade tårar i ögonen. Jag hatar sådana nätter. De flesta drömmarna har bleknat bort för hur mycket jag än försöker så är man aldrig på humör att skriva ner det när man nyss vaknat eftersom de fortfarande river med klorna på insidan.

Att drömma så mycket ger inte speciellt bra sömn och jag försökte sova ett par timmar till. Jag fortsatte drömma och det blev inte mycket nytta där heller. Den lugna stund jag fick var när jag snoozade den sista timmen.

Visserligen tycker jag om att drömma. Vissa drömmar är så verkliga och underbara att jag verkligen inte vill vakna och när man väl gör det vill jag bara somna om eller dö av sorg över att verkligheten är den som den är. Flygdrömmarna blir mer och mer intensiva för varje år som går, mer och mer verkliga. Jag bara väntar på den dag som jag kommer göra mina farhågor sanna och försöka att flyga när jag har vaknat.

Har inte drömt så här mycket på länge, har inte vaknat upp av att jag väckt mig själv på jag vet inte när. Måste ha varit något år sedan tror jag. Den gången var det visserligen värre eftersom verkligheten inte fick tag på mig och drömmarna bet sig kvar. Klockan var tre på natten och jag var helt säker på att hela min familj var borta, var inte långt ifrån att ringa runt till dem. Så fort jag blundade försvann världen under mina fötter och jag sparkade ut i luften och grät i ren panik över det.

Så visst, den här gången var det inte så illa men drömmarna lämnade ändå ett antal tomma hål på insidan som kommer ta ett par timmar att lappa över med tråkiga verklighetsplåster.

Min telefon sjunger uppenbarligen på sista versen, ett samtal idag kom inte fram alls utan den som ringde fick bara upptagetton, meddelanden tar ibland hundra år att skicka och den är allmänt ondskefull. Det blir intressant att se vad jag ska göra när den dör sedan, det är inte riktigt prioritet att införskaffa en ny om man säger så.

Ett tomrum börjar infinna sig och jag tror nog att det enda jag kan göra för att få bukt med det är att sova tills det förhoppningsvis drar sig tillbaka dit det kom ifrån.

Orden bär inte ikväll. Jag har tecknat en del för att bli av med det, för att sätta det på papper så det inte försvinner.

Mat är bäst avnjuten med sällskap, därför ska jag göra våfflor senare idag och så ska resten av dagen tillbringas framför en stor platt tv med spöken som kommer skrämma livet ur oss båda.

http://www.youtube.com/watch?v=u8Uemuj5Gew

När jag läser något skriven av en person som uppenbarligen har problem med språket så känner jag intoleransen komma studsande med glada hopp. Jag kan inte låta bli att verkligen undra om personen i fråga kanske bara är dum i huvudet när de inte kan stava i vuxen ålder. Jag fullkomligt hatar när inte ens de enklaste stavregler verkar fastna och meningarna lika gärna skulle kunna vara tagna ur en femårings skrivhäfte.

Usch.

Varit på Ikea idag och lekt kraftkarl tillsammans med Anna och hennes lille son. Jag stal en vagn och plockade resolut av varorna på den eftersom djungelns lag råder på Ikeas lager. Jag undrar om det inte bor varelser på hyllorna, tyckte mig höra väsningar när vi störde deras naturliga habitat.

Har numera en fin drake och en drakfilt, att köpa sig lycklig är den rätta vägen. Har ätit glass så att den nästan rinner ut ur öronen samt ätit inne på Ikea för första gången, faktiskt gick det skrämmande bra än så länge. Jag får hålla tummarna.

Har varit exceptionellt duktig lektant idag, skrämmande. Visserligen är jag väl det max en gång i kvartalet och enbart när det är Vilhelm. Min drake åt upp hans fisk åtskilliga gånger och försökte sedan ge sig på mig, hungrig drake det där.

Nej, jag orkar inte skriva mer än ytligt, skriver jag för allvarligt hela tiden kanske folk tror att jag är en riktigt otrevlig prick. Fast, vad bryr jag mig om det egentligen?

Idag är en ganska okej dag om man inte tänker på räknandet.

Ibland vinner det över mig, mer än vad jag vill men ingen anledning är bra nog att kämpa emot med. Om inte tron är tillräckligt stark så är inget argument skäligt nog. Jag försöker inpränta alla de saker som kommer att ske oundvikligen om jag fortsätter men de rinner bara av. De biter inte för jag bryr mig inte.

Jag ser ingen skillnad, bara andra. Jag ser bara samma anskrämlighet, samma storlek, samma blekfeta kropp.

Är det då så konstigt om argumenten inte tar? Det är den enkla men felaktiga utvägen men det är så skönt att slippa tänka på det. Att inte behöva forma livet runt att jag ska behöva äta hela tiden. Jag kan bli skrämd för mig själv när jag knappt inte har ätit något och ändå bli mätt. Jag överdriver säkert på det där med, skulle inte förvåna mig, jag bara överdriver allt. Pfft.

Idag vann det igen. Jag trodde att jag hade undankuvat det när jag nästan på en gång ville rusa in på toaletten och få ur mig allt äckligt som hotade med att ge näring till min kropp. Däremot var toaletten upptagen och kön var lång. Jag kände mig nästan som om jag var en drogberoende där jag febrigt bara kunde fokusera på en tom porslinsskål att tömma ur mig till.

Istället satt vi på en mur och det rev i mig, jag ville bara smita undan till en gömd buske och får ur allt. Inte en tanke på att det är slöseri med pengar att göra så, inte en tanke på att det är fel utan bara djup önskan om att bli av med det som verkade sitta fast i halsen. Jag ville nästan säga det högt för att få stöd men var rädd för att göra det. Rädd för att få himlande ögon och fnysningar  även om jag vet att de inte skulle komma. Istället vandrade jag runt och började få det där lite hysteriska över mig istället.

Sedan skiljdes vi åt och jag försökte finna tröst i hörlurarna, en av de stunder då det går att koppla av totalt. Det hjälpte inte, jag sökte av gatan efter ett ställe med gratis toaletter, funderade ett tag på att stå i kö till en betaltoalett för att kunna rycka tag i dörren så att den inte faller igen och smita in. Försökte undertrycka, försökte tänka på annat, försökte titta på andra människor men kom bara fram till att jag inte tycker om andra människor som jag inte känner. Maten satt i halsen och jag kunde inte finna en giltig förklaring till varför jag var tvungen att äta det som jag åt.

Filmstaden hägrar, biljettluckan var öppen och jag smet in på damtoaletten, låste in mig och lät mina inre demoner härja fritt. Det börjar bli en motbjudande vana, jag vet hur jag ska göra för att det inte ska bli kväljande ljud, för att det inte ska höras för mycket. Samt att många har en förmåga att ignorera saker de inte vill höra, det är lättare än vad man tror.

Sedan infann sig lugnet.

Och skulden.

Den där skulden som bannar mig för att jag missköter mig samtidigt som min inre dialog tycker att det  är min ensak, det är ingen som bryr sig om mig, jag får göra vad fan jag vill, det är bara min ensak och ingen annans. Bara min.

Bara min.

Bara min.

Jag önskar att det fanns någon som kunde känna av precis när det börjar bli fara. Som kan brotta ner mig och hålla fast mig mot golvet även om jag bönar och ber för att komma loss, även fast jag börjar gråta. Någon som kan hålla tillbaka demonerna.

Men det finns ingen.

Ingen.

Alla bryr sig men det är ingen som kan komma med de magiska orden, de som gör att jag slutar, som gör att jag lyssnar, som gör att jag inser allvaret, som ger mig en anledning. Det är bara de vanliga sakerna om att jag inte ska göra så, att det inte är bra. Bla, bla, bla.

Istället måste jag kämpa själv och jag orkar inte ta upp kampen för att jag är dum nog att tro att det inte är så farligt. För att jag någonstans tror att det är en fas, att det inte händer  mig, att jag kan klara av det. Jag har svårt att se mig som ett skelett för jag har för mycket ansvarskänsla för det men jag börjar tvivla. Det låter nästan lockande.

För vad ska jag kämpa för om jag inte anser mig själv vara värd nog att slåss för?

Nej, just det.

Dagarna bara flyter i ett och jag går runt lite viljelöst mellan dem, ingenting har väl riktigt någon mening och jag sover löjligt mycket. Det har väl olika anledningar och det lilla lugn som har infunnit sig är på lånad tid, vilket jag mycket väl vet. Det är löjligt att så lite ska ta bort det värsta även fast jag inte vet varför, vad är det för något som gör det? Som en tunn hinna dras över som om man skulle gömma skräp i sängen med att lägga över täcket. Det finns där men det syns inte för stunden och det är inte bra det heller.

Vägen har redan börjat stakats ut och det gör mig ledsen. Önskar att jag inte vore så förbannat velig, att jag precis visste hur saker och ting ska vara, hur jag vill att de ska vara.

Ser mig i spegeln och blir förbryllad över vad jag ser, på något vis är reflektionen inte så illa men när jag ser ner över min egen kropp så ser den vidrig ut. Som om det är två sidor. Senaste dagarna har jag vågat gå runt i halternecklinnen som jag har varit livrädd för att använda tidigare och inte tänkt speciellt på det. Just det plagget har en förmåga att rulla upp sig över magen och inte ens det har bekommit mig, jag har bara dragit ner den och inte tänkt på om det har sett illa ut. Så här i efterhand är jag livrädd för att det såg hemskt ut, att andra människor ser en stor vidrig blekfet mage som skulle må bra av att förlora ett par kilon.

Det är så svårt, så svårt att låta bli. Även om vännerna säger att det bara är i huvudet och överröser mig med komplimanger så mår jag illa över att jag ser ut som jag gör. Allt är fel. Mitt hår är för kort och för tunt och jag inbillar mig att det är det enda andra ser. Det är kort och jag känner mig okvinnlig. Min hy är hemsk, flammig och äcklig och även om jag kanske skulle kunna få den att se bättre ut med underlagskräm så TROR jag inte på smink. Varför ska jag låtsas ha ett ansikte jag inte har?

Jag är för lång, jag är inte liten och söt. Jag är för tung. Jag önskar att jag var kortare och lättare så att det vore fysikaliskt möjligt att bli lyft. Jag blir stel och livrädd om någon ens skulle försöka även om de bedyrar att de orkar. Men om de inte gör det? Den enda på flera, flera, FLERA år som fick försöka sig på det var en gammal bekant som är huvudet kortare än jag. Hon lyckades inte mer än att lyfta mig någon sekund men det var ingen fara, jag söker inte efter hennes godkännande på samma sätt.

Jag känner mig okvinnlig. Hur mycket korta kjolar och parfym jag än använder. Hur mycket jag än låter mitt hår vara utsläppt och locka sig runt mitt ansikte. Jag känner mig oälskad även om jag mycket väl vet att så inte är fallet. Ensam och frusen och vilse. Jag känner mig avgrundsful även om jag tänker tillbaka på de återkommande incidenter när bilförare har vänt sig om efter mig när de åkt förbi.

Jag känner mig fel helt enkelt. Som om jag är ordet fel i mänsklig form. Som om att allt jag tar itu med hanteras på fel sätt.

Fel, fel, fel.

Blä.

Jag är till större delen gjord av  ord och har nog alltid varit det. Skulle inte förvåna mig om jag skulle blöda Svenska Ordlistan om någon skar mig. Eller att det står text på mina inre organ. Hela mitt medvetande liv (vilket jag kallar från femton och uppåt) och även bakåt faktiskt så har jag skrivit dagbok, dikter och berättelser. Riktig dagbok på papper skriver jag fortfarande även fast jag spyr ut halva mitt innanmäte på internet också.

Om jag inte skriver ut dem så börjar alla ord och tankar ta sig ut ändå, jag kan inte riktigt stoppa dem. De pockar på uppmärksamhet, tvingar mig att skriva ner dem, tvingar mig att sprida dem, dela ut dem, få bekräftelse. Visserligen är internet så stort, så stort att det inte gör något, de flesta slipper undan.

Därför är det så svårt när orden tar slut för det jag vill beskriva från insidan, tafatt försöker jag men för ovanlighetens skull så slår tungan och fingrarna knut på sig själva. Orden lägger armarna i kors och tycker att jag kan börja försöka klara av saker på egen hand vilket gör att jag bara står där och stirrar med gapande mun.

För det på insidan måste ut på något sätt, annars blir jag  tokig, måste ut, måste luftas, ventileras, släppas fritt. Jag försöker skylla det på att jag de senaste månaderna har tvingats prata så mycket om mig själv att jag blir alldeles mörkrädd. Jag är livrädd för att bli egocentrerad, att bli uppfattad som om jag bara bryr mig om mig själv och ingen annan. Fast det är ju så äckligt lätt att prata om sig själv, det är någon man borde känna väl och det finns alltid nya saker att ta upp.

Ändå så står jag här med sinande ord, insidan spränger och bultar men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag tvingar ner ord på papper men det blir bara till koder som jag knappt själv förstår, som ett hemligt språk jag inte har hunnit lära mig än. Kvar finns bara alla dåliga sätt att få ut det på men de skänker bara ro för stunden, lindring för  några sekunder då allt är upptaget av annat.

I en berättelse av Tage Danielsson berättar han om att alla människor bara har en viss mängd ord att nyttja under sin livstid i talet. Kanske har jag nyttjat ut dem i skriftspråket redan. Mängder av skrivböcker ligger packade i källaren med samlade tankar från åren som har förflutit. Dagböcker som är som tidskapslar där glädje och oro avlöser varandra i en salig tonårsröra. Dikter som skvallrar om pubertal utveckling och vissa som kanske skulle kunna klassas som bra. Gamla brev som aldrig blivit postade som börjar närma sig hundra sidor. Påbörjade texter, små berättelser, små anekdoter... Allt.

Fast någon måste ju vara gjord av bokstäver också, inte bara kött och blod som normen säger.

"Hela FEM gånger har han varit gift men så tar han ju också 166 kg i bänkpress."

Med den frasen kan man ungefär sammanfatta mentaliteten på kanal 6. Ljuva enfald som sipprar ut från tv-skärmen och in i våra hjärnor för att förvandla dem till det smör de förtjänar vara.

Även om jag inte tycker ocm att nyttja engelska fraser så låter den så mycket bättre på engelska än svenska i mina öron för stunden.

It sucks to be me.

Behövs nästan inte mer förklaring än det just nu. Då och då kommer känslan fram om att jag gör komplett fel och det ger mig en tung klump i maggropen. Försöken att göra rätt för mig är nog inte mer än elektriska ryckningar och jag önskar mer än vanligt att jag vore någon annan.

Så sitter jag där igen med ett paket cigaretter, kedjeröker och stirrar rakt ut i ingenting och har bara mig själv att skylla.

Det var väl rätt gjort, eller jag vet inte längre, men lika bra, eller något. Tvivel är en nära vän numera så det är svårt att ta ansvar för besluten jag gör.

Men det ska inte vara så komplicerat i början, sådana saker ska tas upp senare, inte i början. Jag kunde lika gärna ha sprungit skrikande av skräck på en gång, men icke. Envis som synden ibland.

Likgiltigheten trasslar in sig i hjärnan och tänker jag inte så är det väl ganska drägligt även om det mest är bara för att jag undviker det som gör ont. Det kommer bli värre längre framåt när fantasin startar igång sina egna scenarior, då kommer tårarna komma igen och de känner jag alltför väl.

Lokes röst klingar ut i högtalarna och han vet precis hur jag känner, vem behöver sätta ord på pränt egentligen när han redan har lagt dem där.

Jag hatar att vara förnuftig. Hatar att inse mina och tillvarons begränsningar. Hatar att vara sentimental och känslig.

Saker som jag ger mig in i resulterar alltid i att jag lägger plats för det på insidan och sedan kommer det alltid finnas där. Som små tidskapslar som kan ligga latenta i flera år innan de bubblar upp till ytan och känns lika verkliga som den gången det skedde.

Så kommer det vara den här gången också. De kommer finnas kvar på insidan och jag kommer troligen fundera åtskilliga gånger vad som kunde ha skett.

Jag har drömt större delen av natten.

Först var det en begravning som jag kom till hastigt och lustigt,  jag hade ingen aning om vem det var som skulle begravas tills det visade sig att det var en nära väns pappa. Han låg i en glaskista på ett biltak och sedan tändes bilen på. Det brann inte i kistan, det var mer som om han torkades ut. Tårarna började komma någonstans under ceremonin eftersom jag kom ihåg ett kort som jag har tagit på honom för många år sedan. Han hoppar ner från trappen i sitt hus med en konstig grimas iförd folkdräkt. Den var så verklig och han såg så konstig ut när han låg i en kostym i en glaskista värdig Snövit. Har inte sett honom på flera år och jag vet inte om jag vill göra det heller, det är skrämmande att inse att de åldras. De ska inte åldras. Fäder ska vara starka för alltid.

Sedan drömde jag om levande döda. Igen. Jag drömmer ofta om sådana. Det var ett scenario där en hoper med människor var instängda i ett område, ibland var det bara ett hus och ibland var det en samling med hus eller liknande. Jag umgicks med en av de som var någon sorts ledare och han var som jag trött på att vara instängd till en kommande död. Hellre ut och dö i strid än instängd som en råtta. Ibland kikade jag ut mot den stora utgången där det stod odöda nästan uppradade. Det skulle kunna gå att ta sig förbi om man var snabb och hade ett fordon, vi planerade lite smått om det men det kom aldrig så långt i drömmen.

Istället så knäckte jag nacken på en odöd själv, det var som något sorts mandomsprov verkade det som. Huset såg ut som pappas just då och mannen som var någon sorts ledare satt i rummet utanför medan jag skulle in och ordna något i det rummet som är pappas sovrum. En odöd iförd en pandadräkt ramlar ut från den stora klädkammaren/vinden och jag finner mig i en kamp mot en varelse som enbart vill se mig död. Det slutar med att jag vrider nacken av honom, två gånger för säkerhets skull. Det knakade och den odöde såg så mänsklig ut när jag tittade på den. Hade troligen nyss fallit offer för det själv. Jag skrek på hjälp under tiden som jag brottades, men min röst var hes och han brydde sig inte. Jag skulle klara av det själv. Sedan satt jag och grät mot hans bröst och jag vet inte varför jag gjorde det.

Drömmarna blev suddiga och det finns inte mer att gräva ut från minnena.

Det är väl dags för frukost snart.

Av någon anledning har jag grymt ont i magen. Eller, det är väl inte så farligt om man jämför med mycket annat. Det är mer det att jag inte är van vid magont vilket gör att den känns etter värre. Skulle smärtan omvandlas i huvudvärk som jag är mer bekant med gissar jag på att det inte skulle vara mycket att hänga i julgranen.

Sängen hägrar och faktiskt så är jag trött. Ögonen svider efter att linserna suttit i sedan i fredags, inte något jag valde självmant utan det var helt enkelt det mindre onda av två sidor. Så ska det inte behöva vara.

Sömnen hägrar, undrar vad jag ska drömma den här natten. Senaste natten vet jag att jag drömde en hel del och vissa fragment fanns fortfarande kvar i minnet innan jag vaknade till totalt. Dessvärre så var jag inte vid mina sinnens fulla bruk så jag kunde locka ur det som fanns ur minnets vrår.

Även om man inte ska önska att saker och ting vore enkla så önskar jag det innerligt nu.

Huvudet är så fullt utav tankar att jag börjar må fysiskt illa.

Men istället för att gå till botten med dem så håller jag för öronen och hummar hysteriskt och flyr hemmet. Igen.

Åkte buss idag.

Vägen går förbi områden där de håller på att bygga nya hus, folk står där och putsar spegelblanka rutor, flyttar in, stadgar sig och skaffar en trygghet.

Försökte tänka in mig i sådana situationer och det verkade bara skrattretande. Försöker jag tänka framåt i tiden så blir det bara myrornas krig, jag kan inte se mig i sådan tillvaro. Vet inte var jag hör hemma, utan jag försöker bara acceptera det som finns i min tillvaro. Jag tycker inte om min lägenhet men det är där mina saker är och jag får vackert finna mig i det.

Någonstans gav jag upp drömmarna jag kanske hade en gång i tiden. Vet inte var de tog vägen, troligen kvävde Verkligheten den med en kudde samtidigt som den gav mig den sjuka som inte går att bli av med. Den där smaken av vuxendomen som jag hysteriskt försöker tvätta av mig samtidigt som en del av hjärnan sakligt förklarar för mig:

"Men, Alv...  Är det inte dags att sluta dagdrömma och växa upp? Det går inte att få allt här i världen, det är bara att bita ihop och lida igenom det. Vem sade att det var roligt att vara vuxen? Så skaffa dig ett jobb så du kan betala av studieskulderna, svälj stoltheten och dina egna ideal och stadga dig och skaffa familj för det är det som livet går ut på."

Verkligheten suger, jag börjar förstå det nu alltmer.

Helvete.